Hjälp! Hjälp mig! En kvinnoröst ropade högt om och om igen; hjälp mig någon! Med stöd av en undersköterska var jag på väg in på akuten med mitt onda knä. Ropen på hjälp var det första som slog emot mig.

– Vi hjälper henne, förklarade undersköterskan.
Kvinnan fortsatte att ropa på hjälp där hon låg på andra sidan skynket. Undersköterskan gick fram och strök henne över huvudet.
– Vi är här hela tiden. Du är inte ensam.
– Hjälp mig, upprepade kvinnan, nu med lägre röst.
– Vi är ju här och vi hjälper dig, sa undersköterskan lugnande igen.

Hon och en till var just då de enda i personalstyrkan jag såg till. Den andra satt bakom en receptionsdisk och svarade i telefonen som ringde hela tiden. Den äldre kvinnan ropade på hjälp igen, nu högre och ännu mer förtvivlat. Undersköterskan gick på nytt fram till henne och rullade med sig sängen till receptionsdisken. Sköterskan som pratade i telefon bakom disken, sträckte ut handen för att nå den äldre oroliga kvinnan. Ropen på hjälp blev nu lägre igen.

Jag bevittnade scenen som pågick kanske i en halvtimme. Annan personal dök upp och alla stannade till vid den ropande kvinnan. De rörde vid henne och sa några ord. Hej Signe sa en läkare, vi ska strax flytta dig till en avdelning, där de kommer att ta hand om dig. Kvinnan svarade, nu nästan som en viskning, hjälp mig.

Det här inträffade på ett av Stockholms stora sjukhus, på akuten som ska vara ett förfärligt ställe där man får vänta utan besked i all evinnerlig tid. Ja, så var det i alla fall inte här!

De som var i tjänst den här eftermiddagen var definitivt de rätta personerna på rätt plats. Som de bemötte Signe! De var som tagna ur en lärobok om hur man bemöter en person med demenssjukdom. De såg henne och hennes oro, lugnade och tröstade. Se människan och inte bara demenssjukdomen!

Det är vad Sveriges första omvårdnadsprofessor Astrid Norberg alltid har sagt. Förstås borde det vara basen i all omvårdnad av alla sjukdomar. Men det är kanske svårast när det gäller gamla förvirrade och glömska människor. Varför Signe var på akuten vet jag inte, men här befann hon sig i en helt ny miljö, utan någon närstående och visserligen med vänliga men idel okända människor. Kanske fick hon åka ambulans in. Det är inte svårt att förstå att hon var orolig och ropade på hjälp. Och det förstod personalen.

De som idag arbetar med människor som har en demenssjukdom vet ofta vikten av att åstadkomma ett bra möte och en bra relation. De vet hur de ska bemöta en ångestfull eller en argsint person. De vet också att detta arbetssätt kan ta tid och att det måste få ta den tiden. Utan att kunna påvisa med siffror tror jag att kunskapen är ganska god inom demensvården, jag vågar också påstå att det inte är alltid som personalen har möjlighet att göra rätt, på grund av tidsbrist och snål bemanning. Om vården ska kunna genomföras på det sätt som beskrivs i riktlinjerna, krävs utöver kunskap också tillräckligt med armar, ben, ögon och öron, säger en omvårdnadsprofessor.

När personalen på akuten tog sig tid med Signe och visade att de lyssnade och brydde sig, blev hon också lugnare. Det sista jag såg av henne var när hon skjutsades iväg i sin säng mot avdelningen. Jag hörde hur hon hela tiden allt högre skrek på hjälp där hon åkte framlänges genom den långa korridoren. Det fick mig att tänka på ett demensboende i Göteborg. Där bodde en kvinna som skrek varje gång någon skjutsade henne i rullstolen. Personalen kom då på att vända på kvinnan så att hon åkte baklänges, då tystnade hon och blev lugn. De misstänkte att hon blev rädd för alla nya intryck som rusade emot henne när hon åkte framåt. Kanske var det så för Signe där hon låg i sängen utan att se vem som körde eller förstå vad som hände.

Det finns alltid en person bakom demenssjuk­domen! Med det vill vi från redaktionen önska alla läsare en riktigt skön sommar!