Mätinstrumentet som används inom Borgerskapets Äldrehem är detsamma som Stockholms stad använder. Men det är inte alltid som bedömningarna här överensstämmer med stadens mätningar.

På Söder i Stockholm ligger Borgerskapets Äldrehem. Det är ett privat vård- och omsorgsboende där bland annat Stockholms stad köper platser. De flesta av de 140 lägenheterna har en fin utsikt över Riddarfjärden och Stockholms innerstad.

Karin Greilert är arbetsterapeut och har arbetat med mätning av vårdtyngd inom Borgerskaps Äldrehem sedan 2004. Hon har det övergripande ansvaret för all mätning av vilka vårdbehov deras gäster har. Utifrån behov och vårdtyngd görs sedan en bedömning av vilken bemanning som krävs. Hon känner alla 140 gästerna och varje månad gör hon en ny mätning, tillsammans med enhetschefen eller annan personal på respektive enhet. Förändringar som sker där emellan påpekar ofta personalen själva till henne.

– Tillståndet kan förändra sig ganska fort! Både till det sämre och till det bättre.

Runt bordet i ett av Borgerskapets vackra gemensamma utrymmen sitter hon tillsammans med verksamhetschef Eeva Lindgren och Ellen Andreassen.

Eeva Lindgren beskriver hur hon för 6–7 år sedan ville ha fakta om hur gästernas behov såg ut i förhållande till hur fördelningen av personal var inom de olika enheterna. – Idag ingår vårdtyngdsmätningar som en del i arbetet, säger hon. All personal vet hur det går till när Karin Greilert kommer.

– I början var personalen ovan att till exempel särskilja demensgrad och psykisk ohälsa, säger Karin Greilert. Idag har de flesta varit med vid diskussionerna runt mätningarna.

Ellen Andreassen är enhetschef på Rozeliahemmet där totalt 23 gäster med demenssjukdom bor just nu. Hon säger att det är guld värt att ha Karin Greilert här med all sin erfarenhet. Det är hon som blir vår ram och måttstock, säger hon.

Mätinstrumentet som används inom Borgerskapet är detsamma som Stockholms stad använder. Det är inte alltid som bedömningarna här överensstämmer med stadens mätningar, då ska enhetschefen kalla biståndshandläggaren till en ny bedömning.

– Skillnaden är att staden delar in i tre olika nivåer, medan vi har den faktiska summan för varje gäst, säger Eeva Lindgren.

Instrumentet består av 4 olika skalor:

1. Modifierad adl-trappa enligt katz-index (fokuserar på vårdtagarens förmåga att klara de aktiviteter som efterfrågas).
2. Modifierad Berger skala som mäter den mentala förändringen (glömska/språkliga svårigheter) vid till
3. exempel en demenssjukdom eller stroke.
4. 3: skattning av beteende (mäter det behov av hjälp och trygghetsskapande insatser en person är i behov av på grund av sitt psykiska välbefinnande).
5. 4: bedömning av hälso- och sjukvårdsinsatser.
6. Totalt kan en person ha 24 poäng, men det har aldrig förekommit här.

– 22 är nog max här och det är väldigt tungt och svårt, säger Ellen
Andreassen.

Den svåraste bedömningen är att skatta beteende, hur den psykiska belastningen är för personalen. Det är alla tre överens om.

– Poängen sätts ibland lite konstigt, säger Karin Greilert. En gäst som är motoriskt orolig är ofta lättare än en som är verbalt aggressiv, men du får fler poäng om du är orolig.

– Det tar tid att vårda en person som är aggressiv och motsätter sig all vård och omsorg, säger Ellen Andreassen. Det krävs mycket av den personal som arbetar med dessa personer. Den tid som bemötandet tar är en diskussion vi har med staden. Här har vi inte alltid samma åsikter.

Stockholms biståndsbedömare gör sina egna bedömningar utifrån samma instrument sedan två år. – Men där placeras gästen alltså i en nivå – och det är stor skillnad resursmässigt om han eller hon är i nivå 2 eller 3, säger Eeva Lindgren.

I nivå 2 placeras en person som har vårdtyngdspoäng 9–16.

– Där är de stora skillnaderna i vårdtyngd, säger Karin Greilert. Om personen har 9 poäng är han eller hon ganska enkel att vårda, vid 16 är vården tung och svår. Men enligt staden är det resursmässigt samma nivå.

– Vi har lite olika värderingar, staden och vi, säger, säger hon. De ser att personen har ångest, vi väger också in vad den kan stå för och hur vi bemöter den.

– Att sköta om en person är inte det svåra, säger Eeva Lindgren. Det är att komma dithän och att bemöta alla olika delar hos en person med demenssjukdom. Det kan ta tid att skapa en relation, vilket är nödvändigt i god vård och omsorg.

Hur mycket personal krävs det då för att ge gästerna en god vård? På en demensenhet inom Borgerskapet bor 9 gäster där den totala vårdtyngden kanske är 150 poäng. Här arbetar tre personer på dagen, två på kvällen och en på natten.

Ellen Andreassen har räknat och i praktiken innebär det att varje gäst har 1 1/2 timme avsatt just för honom eller henne. (Här är förstås inte den kollektiva tiden inräknad då alla är samlade.) Det låter inte särskilt mycket, men det är gott om tid påpekar Ellen Andreassen och Karin Greilert håller med.

– Men visst handlar det om teamarbete, som innebär att vi måste kunna samarbeta. Ett exempel är att jag ser att kollegan ska använda en lift. Då rycker jag snabbt in för att hjälpa till med lyftet för att sedan återgå till mina egna sysslor. Teamarbetet är som en pågående rörelse. Det är en konst, men om det inte fungerar kan arbetet bli tungt och ta lång tid.

Ibland uppstår förändringar som kräver mer resurser. Då kan en timanställd kallas in till dess man ser om det är en bestående eller tillfällig förändring, säger Eeva Lindgren och beskriver ett ganska flexibelt system – inom de befintliga ekonomiska ramar man har.

Om det finns ytterligare ett önskemål är det runt middagen. För att gästens nattfasta inte ska bli så lång bör middagen serveras efter klockan 5.

– Det är nog en utopi att få ihop ett schema som passar alla, säger Ellen Andreassen. Som schemat är lagt idag är det kanske mer utifrån personalens önskemål och inte gästens. Samtidigt är vi måna om vår duktiga personal där det finns många som har familj och måste hinna med att hämta barn på dagis. Ett sätt att minska timmarna av nattfasta är att vi serverar kvällsmålet individuellt när det passar var och en.

Här på Borgerskapets Äldrehem har all personal fått en grundläggande demensutbildning via Silviahemmet, säger Eeva Lindgren. Det inkluderar personalen i receptionen, i köket och de som städar. Det är vi lite stolta över.