– Jag är nästan förundrad över att så lite kan betyda så mycket, säger Anne Vilhelmsson, anhörigkonsulent. Det är väldigt individuellt vilket stöd som behövs. Anhörigstödjarnas roll är att skapa förtroende och vara både personliga och professionella.

Anne Vilhelmsson har arbetat som anhörigkonsulent på Södermalm i Stockholm sedan 2005. Anhörigstödet vänder sig till personer över 65 år som bor i stadsdelen och deras anhöriga. Det är oberoende av sjukdom, det räcker att ha en besvärlig situation. Omfattningen av stödet varierar mycket. Ibland kan det räcka med ett samtal i två timmar en enda gång för att lösa problem. Andra kan ha stöd i flera år. Den intensivaste perioden pågår tills olika insatser kan beslutas (se faktaruta »).

Det kan vara mycket arbete med att motivera ett par att ta emot stöd förklarar hon:

– Den som vårdar tycker många gånger att det är svårt att släppa in utomstående. Vi anhörigstödjare brukar ofta känna om det kommer att gå bra med de insatser vi erbjuder.

Både den sjuka och anhörigvårdaren befinner sig inte sällan i samma stora kris. Båda tycker att det är bra att någon kommer, men att ta emot hjälp är ett svårt steg. Det känns ibland som ett misslyckande. Och varje gång man måste ta ett steg till känns det svårt.

Det gäller att skapa förtroende. Anne Vilhelmsson gör mycket hembesök, har många telefonsamtal och kan också ha personliga besök på sin arbetsplats. Man behöver visa vilket stöd som finns och kanske följa med dit. Träffpunkten vid Nytorget kan vara en ingång för att nå förtroende.

Anhörigstödjarnas roll är att vara personliga, men professionella. Fördelen är att de inte är involverade i familjens situation på något annat sätt. De ger stöd i besluten och den anhöriga kan känna att hon inte gör fel som tar emot hjälp – både praktisk och emotionell – när hon redan gjort allt hon kan och orkar. Många kan vara så trötta och utarbetade att de inte sett någon lösning tidigare.

– Vi försöker se hela deras situation. Det är väldigt individuellt vilket stöd som behövs. Jag brukar fråga: Om ni får önska fritt, vad hjälper just er? Jag försöker också motivera de anhöriga att ta emot praktisk hjälp med sådant de tycker är arbetsamt och svårt, så att man orkar göra de trevliga sakerna tillsammans istället. Ingen som inte varit det kan nog förstå hur det är att vara anhörigvårdare dygnet runt.

Anne Vilhelmsson tycker att hon har ett fantastiskt arbete: – Det underbara i det här jobbet är att se att det man gör kan vara till stöd. Jag är nästan förundrad över att så lite kan betyda så mycket. En utflykt på tre timmar kan ha jättestor betydelse. Vi vill ge mod att våga ge sig ut. Vi gör sällskap och visar att det går och ger kraft. Det kanske behövs praktiska hjälpmedel. En ny jacka eller ett par byxor för den som inte varit ute på länge. Rullstol eller färdtjänst. Hon följer med och handlar för att skapa trygghet.

– Tryggheten är A och O för att komma ut. Det kan räcka med att färdtjänsten är otrevlig för att man inte ska gå ut på ett och ett halvt år igen! Hon försöker få all personal att se de anhöriga som engagerade och inte som ”besvärliga anhöriga”.

Anne Vilhelmsson tycker att det är en fördel att hon arbetat länge i stadsdelen. Hon känner människor och kan rikta stödinsatserna.

– Många på Söder har jobbat många år här och vi känner varandra. Personalen är seriös och kunnig. Det är prestigelöst, vi kan hjälpa varandra på olika sätt.

På hennes önskelista står att avlösningen för anhöriga ska skiljas från korttidsboende. Hon vill ha mindre och mer professionella enheter. Hon vill också att avlösning i hemmet ska göras av samma person. Ett boende för yngre äldre i åldern 65–75 år står också på listan.