Det går inte att få tag på uppgifter om hela utbudet av resurser för personer med demenssjukdom. Det finns en brist på data inom både landsting och kommuner. Det visar en kartläggning av resurser för vård och omsorg vid demenssjukdom gjord på uppdrag av Socialstyrelsen.

Det har skett en ökning av särskilda boendeformer speciellt anpassade för personer med demenssjukdom. Utgångsläget var dock från en låg nivå, men det är trots allt en ökning, säger Sven Erik Wånell, direktör och utredare vid Stiftelsen Äldrecentrum. Han har tillsammans med Sara Hjulström vid Svenskt demenscentrum gjort en översikt av resurserna över landet av vård och omsorg för personer med demenssjukdom. Den gjordes på uppdrag av Socialstyrelsen och bland annat tänkt som ett underlag till arbetet med de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom. En liknande kartläggning gjordes 2002 vilket innebär att vissa jämförelser har kunnat göras.

Samtidigt som man ser att platser i särskilt boende minskar, har alltså platser i demensboenden ökat. Men, säger Sven Erik Wånell, det är fortfarande långt kvar till vad Socialstyrelsen anser skulle behövas.

Antalet personer med demenssjukdom var beräknat 2008 till 148 000.Kartläggningen visar att få kommuner kan erbjuda en plats till alla personer som skulle behöva komma till ett demensboende. I cirka två tredjedelar av kommunerna kan högst hälften av dem som har behov erbjudas sådana anpassade platser.

Två tredjedelar av dem som bor i särskilt boende har en demenssjukdom, samtidigt som drygt hälften av alla bor hemma i ordinärt boende.

– Detta innebär att personer med demenssjukdom är den enskilt största målgruppen för den kommunala omsorgens insatser, säger Sven Erik Wånell. Ändå är det ovanligt att kommunerna har särskilda politiskt antagna planer för vård och omsorg för dessa personer. Inte heller för hur biståndsbedömningen ska ske för denna grupp. Det såg ungefär likadant ut 2002.

En erfarenhet från kartläggningen är bristen på data om insatser för personer med demenssjukdom. Det gäller både inom landsting och kommuner.

– Vilket innebär att det inte går att få tag på uppgifter om hela utbudet av resurser för dessa personer, säger han. Ett sådant exempel är att det saknas underlag om demensutredningar som utförs i primärvården. Samma sak gäller data om fastställd diagnos. Landstingen ombads göra en bedömning om var demensutredningar vanligen görs – i primärvård eller specialistvård. Nio landsting av 21 kunde inte göra en sådan skattning. Åtta landsting angav att omkring 60 procent av utredningarna gjordes inom primärvården.

De uppgifter som finns från 2002 tyder på att det i flera landsting är en klar ökning av andelen demensutredningar gjorda inom primärvården.

– Landstingets insats av demensutredningar är central, säger Sven Erik Wånell. Bland annat för att redan i en tidig fas i demenssjukdomen kunna ge stöd både till den sjuke och till dennes närstående. Det krävs en organisation och planering kring detta. Då behövs också data om hur det faktiskt ser ut vad gäller utredning, diagnos och omvårdnadsinsatser för personer med demenssjukdom.

Referenser:
Kartläggning av resurser för vård och omsorg vid demenssjukdom. Socialstyrelsen november 2009 www.socialstyrelsen.se