Det är beundransvärt att se med vilken glädje de flesta ställer upp, säger läkaren Annika Garmén om deltagarna hon möter i befolkningsstudien SNAC-K.
För att få en övergripande bild över hur den äldre befolkningen mår startades för sju år sedan SNAC (Swedish National study of Aging and Care, se faktaruta ») på fyra olika ställen i Sverige.
Annika Garmén har i sex års tid mött deltagarna i den del av SNAC som finns på Kungsholmen/Essingeöarna (SNAC-K) i Stockholm. I många år har hon arbetat som barnläkare men är nu tillbaka där hon startade.
– Som sjukvårdsbiträde i det som då hette långvården och väldigt ung tänkte jag att så här får det inte se ut. Då trodde jag lite naivt att enda sättet att påverka till det bättre var att bli läkare och efter många år är jag nu här.
Hon är en av tre läkare som träffar deltagarna i stockholmsdelen av den stora befolkningsstudien. Vad är det då för människor hon möter?
– Det är en härlig blandning. Det är ju individer vi möter. De yngsta är 60 år när de får erbjudandet att vara med i SNAC-K.
– De är med för att vi ska kunna följa dem när de blir äldre, säger Annika Garmén.
Några säger att de studsade när de fick kuvertet. De berättar att de nog tog lite illa upp först och tänkte att ”så gammal är jag väl inte”. Nu sex år senare kommer de för andra gången och då är det glömt.
Deltagarna är mellan 60 år och uppåt, de äldsta är över 100. I Stockholm undersöks omkring 3500 personer. De yngre, mellan 60 och 78 år, blir erbjudna att återkomma vart sjätte år, de äldre vart tredje.
Hon säger att det är beundransvärt att se med vilken glädje de flesta ställer upp, för undersökningarna är många och långa.
– Alla säger att de tycker att det är viktigt att ställa upp för äldreforskningen. Många säger spontant att det också är bra att få en ordentlig hälsoundersökning.
Deltagarna möter en sjuksköterska, en läkare och en psykolog. Var och en följer ett i förväg bestämt frågeformulär som används varje gång deltagaren kommer. Om personen inte kan komma till mottagningen, görs undersökningarna i hemmet eller i äldreboendet.
Frågorna handlar om personens och familjens sjukdomshistoria, användning av läkemedel och fysiska funktionsförmåga. Även en hälsoundersökning ingår. Man tar blodprover och kontrollerar bland annat hjärta och blodtryck.
– Mellan besöket hos läkaren och sjuksköterskan blir det en behövlig kaffepaus, säger Annika Garmén. Totalt tar undersökningarna två till tre timmar. Hos psykologen ska deltagaren sedan bland annat göra ett minnestest. Det mötet tar en till två timmar men brukar läggas en annan dag för att det inte ska bli för mastigt, säger hon.
Vad händer när hon som läkare upptäcker att allt inte är som det ska med en deltagare?
– Eftersom det är forskning ska vi inte gå in med behandling. Däremot informerar vi naturligtvis alltid personen i fråga och rekommenderar att han eller hon ska söka läkare för vidare undersökningar och tester. I enstaka fall skriver vi remiss.
Annika Garmén säger att många har påfallande god hälsa och långt upp i åren.
– Men vi misstänker att i det lilla bortfall vi har ligger också sjuklighet. Det troliga är att några svårt sjuka tackar nej till att delta.
Den ohälsa hon möter är framför allt kronisk, som hjärt-kärlsjukdom, muskel- och ledsjukdomar. Även demenssjukdomar bidrar till en stor del av sjukligheten. När det gäller övrig psykisk ohälsa träffar hon en hel del personer med depression.
– Däremot är det få med övriga psykiatriska diagnoser, säger hon. Men där tror jag också att det kan finnas ett mörkertal. Troligen har en del personer med dessa problem tackat nej till att vara med.
Det som dokumenteras är svaren vid de olika undersökningarna samt resultat av blodprover, blodtryck och så vidare. Det är det som ligger till grund för framtida forskning.
Utanför protokollet kan det dock vara en hel del annat som kommer fram. Annika Garmén säger att det är många livshistorier hon får höra, som inte dokumenteras eller skrivs ned.
– Det är många öden vi möter här och får förmånen att ta del av, och som också stannar inom dessa väggar.