Det hände sig dagarna före jul häromåret. Utanför ett handelsstråk i Stockholm råkade jag på en femtiofemårig bekant som med sina släpande steg och uppgivna kroppshållning såg ut som en ömklig skepnad bland alla målinriktade julhandlare.

Hade hennes man lämnat henne, eller hade hon övertrasserat sitt konto? försökte jag skämta. Hennes tillkämpade leende liknade ett grin när hon berättade: Hon hade letat i varenda butik i hela stan efter ”mirakelkrämen” Boots No 7, men den hade sålt slut på bara några dagar.
  
Inte bara hon, utan även hennes sjuttiosjuåriga mamma, hade väntat på att få köpa detta ”anti-age-serum”, som med sina ”unika” sammansättningar av antioxidanter förhindrar att huden åldras och tar bort redan befintliga rynkor. Det är inte vackert att åldras, fortsatte hon.

Men människan överlever inte sin ålderdom, invände jag. Är ålder trots allt inte en fråga om känsla snarare än av år? Det var många frågor på en gång, svarade hon modfällt, önskade mig god jul och lommade i väg.

Vi är alla till mans lite rädda för att åldras, som om vi ständigt är på spaning efter den tid som flytt. Vår fixering vid ungdom, skönhet och sexuell utstrålning, gör varje normal åldersförändring till ett existentiellt hot.

Varje gång jag kommer på mig själv med att grubbla med förskräckelse på ålderdomen, eller hör andra tala om åldrandet som man talar om ett förestående misslyckande, tänker jag på den tysk-judiske filosofen Walter Benjamin. Det som får oss att åldras, menade han, är tiden vi saknar för att uppleva de verkliga dramerna i vår existens: ”Rynkorna och vecken i ansiktet, de är signaturerna av de stora lidelserna, lasterna, insikterna, som kom för att besöka oss – men vi, herrskapet, var inte hemma.”

Vi var inte hemma, vill jag tillägga, för att vi var upptagna med döden. Denna skuldbelagda hemlighet i modernitetens bygge, dold bakom ett tjockt lager av tystnad.

I bondesamhället var åldrandet och döendet påtagligt och närvarande. Fram till mitten av 1900-talet var döendeprocessen en tid då barn, familj, grannar och vänner samlades för att ge den döende omvårdnad. En naturlig introduktion till döden.

Den moderna läkarvetenskapen finner ständigt nya metoder för att förlänga livet. De medicinsktekniska framstegen har lett till en ökning av människans förväntningar på botande och lindrande behandlingar. Döden och döendet är i princip osynliggjorda i vardagen. När döden väl inträffar överlämnas ansvaret till begravningsbyrån, som sedan tar över de sedvanliga ritualerna. Döden: som något tabubelagt som hotar dem vi älskar, hotar vår ungdom, vår skönhet. Även om vi lyckas bevara hälsan ligger döden som tanke som en mardrömslik skugga över hela livet.

Paradoxen: i hetsen över att bevara ungdomen, allt som ska undvikas eller göras för att bevara den, förvandlas döden från livets yttersta gräns till dess dagliga mardröm. Men att skjuta upp åldrandet så frenetiskt är att ge upp livet – ”inte vara hemma”.

Vi är idag inte primärt producenter utan konsumenter, köpare som ska uppfatta tillvaron i termer av omedelbar tillfredsställelse. Vare sig det gäller skönhet eller själsliv. Så har även det omöjliga svaret på frågan om meningen med livet kapitaliserats på ”må bra”-marknaden.

Är det inte en Deepak Chopra eller någon österländsk ”upplyst” man i vit kaftan och vitt skägg så är det managementteologer som Runar Sögaard eller Mia Törnblom som lär oss att leva som om livet saknar gränser. När ideologierna är döda och Gud är på permanent semester från sin skapelse är den moderna, existentiellt utarmade människan en lukrativ vara på själarnas marknad.
  Men lika lite som ”mirakelkrämer” trotsar ålderdomen, lika lite utplånar självhjälpsbranschen våra andliga rynkor.