I forskningens populationer gömmer sig ofta starka personligheter. Som 96-åriga Signe Selander, passionerad dragspelare och deltagare i befolkningsstudien SNAC-Nordanstig.

Vägen är snövit och inget hus i sikte. Men där är några brevlådor och på en av dem står Selander, då har jag kommit rätt. Längre fram finns en plogad liten väg som leder ner till 96-åriga Signe Selanders hem.
  Det är först svårt att se om huset ligger invid en sjö eller ett stort fält eftersom allt är snötäckt. Det visar sig vara ett fält och långt borta, på andra sidan, ligger några hus. Några andra grannar syns inte till.

Vi befinner oss i utkanten av samhället Gnarp i norraste Hälsingland, i Nordanstigs kommun. Här pågår befolkningsstudien SNAC (Swedish National Study of Aging and Care). SNAC-Nordanstig är en av fyra delstudier som pågår runt om i landet (se faktaruta »).
  Signe Selander är en av deltagarna och hon fanns även med i den tidigare Kungsholmsstudien/Nordanstig – en tvillingstudie till Kungsholmsprojektet i Stockholm. Här i föräldrahemmet bor hon ensam med katten. Hon låser upp dörren när jag knackar på.
  – Numera låser jag alltid, man vet aldrig vad för konstigheter som kan hända.
  Hon stödjer sig på rollatorn när hon går tillbaka in.
  – Jag är lite ofärdig, har ont av ischias, säger hon och tar sig åt ryggslutet.

En skön värme sprider sig från vedspisen i köket. En gång i veckan kommer en granne och bär in ved åt henne. Då levererar han också varorna han har handlat till henne. Någon hemtjänst har hon inte.
  – Nej jag klarar mig själv, och så har jag snälla människor omkring mig.

Det var en av forskarna på SNAC-Nordanstig som föreslog att jag skulle kontakta Signe Selander. De hade pratats vid nyligen om att det snart var dags för nästa uppföljning i forskningsprojektet.
  – Jag frågade då om de skulle komma med de där fem grejerna som jag sedan ska komma ihåg, berättar hon och säger att hon samtidigt hade räknat upp vad de skulle ta med sig.
  Det var uppenbarligen ingen konst att komma ihåg sakerna, så här tre år efter förra testet.

Vi sätter oss i det stora köket. Jag upprepar det jag har sagt i telefon om att jag skulle vilja prata med henne om hur det är att medverka i ett forskningsprojekt.
  – Det är väl ingenting, säger hon. De kommer med så enkla frågor. Som att räkna 1, 2, 3, 4 och så vidare. Och lägga ihop 2 och 2. Det är ju ingen sak.
  – Sedan skulle jag rita en gubbe, men se det var ju inte riktigt på mitt plan. Fast det fick väl gå.

Mycket mer pratat om forskningsstudier som har med åldrandet att göra blir det inte. Men ju mer vi pratar desto mer förstår jag att det är nära nog en rikskändis jag besöker.
  Signe Selander har flera gånger blivit intervjuad både för radio och för olika tidningar. Då har det mest handlat om dragspelsmusik och spelmansstämmor. För det är det som är hennes liv och det är också om det hon vill prata.
  Om bland annat spelkvällarna på Blågården i Gnarp, varannan tisdag. När hon fyllde 90 år överraskade vännerna henne med en fest där. När hon kom in spelade ett 70-tal spelmän, som hade kommit från när och fjärran, en låt hon själv har skrivit.

Signe Selander berättar att det var den kvällen hon bestämde sig för att öppna en fond, ”Signe Selanders minnesfond”. Fonden ska vara till hjälp för nybörjare att kunna skaffa eget instrument. Själv hann hon bli 75 år innan hon fick sitt första dragspel. På födelsedagen åkte hon till Hudiksvall och köpte ett femradigt spel.
  – Så jag brukar säga att köp ett dragspel så blir också du gammal.

I kökssoffan ligger några dragspel, i hallen står ett antal lådor med ännu fler, liksom inne i kammaren. Där finns också en vacker gammal cittra som var det första egna instrument Signe Selander spelade på. Bredvid ligger en gitarr. På väggen hänger hennes fars fiol, men den har hon aldrig spelat på. Det har hon däremot gjort på den antika orgeln som står inne i salen.

Jag ber att få höra något hon själv har skrivit. Hon tvekar inte länge men säger att det är lätt att spela fel när man spelar så här helt apropå och ensam. Men jag hör inget fel. Hon spelar en glad vals och det vackra durspelet är som ett med henne.

Det är lätt att glömma Signe Selanders aktningsvärda ålder när hon berättar om sina resor till olika spelmansstämmor, hur de väntar in hennes ankomst när hon är sen för att de vill att hon ska inleda.
  – Det är fler och fler som spelar durspel idag, säger hon. Vi kan vara bra många som spelar när vi kommer samman på spelmansstämmorna.
  – Då kan det bli sent. Vid tolv, ett på natten är det värsta farten, då vill inte jag fara hem. Då brukar jag säga till dem som vill åka, att ni som är gamla får väl fara hem då. Även om det är jag som är äldst. Men jag känner inte att jag är trött när jag får spela.