När Kungsholmsprojektet startade fick docent Eva von Strauss ibland frågan varför man ska forska om äldre människor. Idag är äldreforskning ett begrepp, långt utanför den akademiska världen.

Vi lever allt längre och antalet äldre blir allt fler. I början av förra seklet förväntades en man som fyllt 65 år leva ca 12 år till och en kvinna ca 14 år. År 2006 har dessa siffror ökat till 18 respektive 21 år. Med stigande ålder ökar också risken för sjukdom och här dominerar demenssjukdomarna som innebär stort lidande för de drabbade och deras anhöriga.

I slutet av 1980-talet fanns det få befolkningsbaserade studier om äldre människor. Detta, tillsammans med det ökande antalet äldre, var anledningen till att Kungsholmsprojektet startades 1987 av Stiftelsen Äldrecentrum och Sektionen för geriatrik vid Karolinska Institutet. Då var Kungsholmen en av världens ålderstätaste stadsdelar och därför idealisk för en befolkningsstudie om äldre människor, ungefär var tredje Kungsholmsbo var pensionär (65+), att jämföras med 16 procent i hela Sverige.

Det unika med Kungsholmsprojektet är att man följt en äldre befolkning över tid oavsett om de har bott hemma, på servicehus eller sjukhem. Drygt 2500 personer som var 75 år eller äldre och boende på Kungsholmen i Stockholm år 1987 har följts under en period av 13 år.

Vid varje kontakttillfälle intervjuades deltagarna av sjuksköterskor, kliniskt undersökta av läkare och kognitivt testade av psykologer. En sådan multidisciplinär ansats ger en relativt komplett bild av hälsoläget och förändringar över tid för personer äldre än 75 år. Resultaten från studien kan definitivt generaliseras till andra storstadsbefolkningar i Sverige och andra västländer.

Om man tittar tillbaka tjugo år visste inte många vad demens var och Alzheimers sjukdom var ett tämligen okänt begrepp. Idag vet de flesta att det finns olika demenssjukdomar och att man inte automatiskt blir ”senil” när man blir gammal. Att den kunskapen härstammar från forskningen är en självklarhet.

Kungsholmsprojektet har genererat mycket ny kunskap om åldrandet; vilka sjukdomar vi drabbas av och om de går att förebygga, men även kunskap om sociala och hälsoekonomiska aspekter av multisjuklighet och demens.

Demens blir vanligare med stigande ålder även bland de allra äldsta (90+), främst kvinnor. I åldern 77-84 år har ca 13 procent en demenssjukdom, i åldern 90-94 år är det 37 procent. Hos personer över 95 år är nästan 50 procent drabbade.

Risken att drabbas av Alzheimers sjukdom är två till fyra gånger större hos personer som har en eller fler nära anhöriga med demens. Vi har hittills lyckats identifiera två tänkbara förebyggande strategier för att undvika att drabbas av demens när man blir äldre. Den ena är god kontroll av blodtrycket och andra kärlrelaterade faktorer, till exempel diabetes redan i medelåldern. Den andra strategin är att leva ett mentalt aktivt och socialt integrerat liv.
  Alla människor med nedsatt kognitiv förmåga utvecklar inte demens, en tredjedel kan till och med uppvisa förbättrade kognitiva funktioner ett antal år senare.

En viktig upptäckt är att man kan se tecken på demenssjukdom redan 6-7 år innan en person får sin diagnos; de som lyckats sämre i kognitiva test löper större risk att senare utveckla demens. Forskningen har också bidragit till en ökad medvetenhet om hur många och vilka läkemedel den äldre får och att biverkningar hos äldre människor kan se annorlunda ut.
  Studier inom projektet har också visat att förpackningen har betydelse, till exempel kan en svåröppnad burk vara orsaken till att personen inte tar sin medicin.
  Här sker ett brett samarbete med Socialstyrelsen när det gäller bland annat utbildning för personal och skapande av nya databaser.

Informell vård snarare ersätter formell vård i stället för att fungera som ett komplement. Äldre sammanboende med dementa personer är involverade i tidskrävande vård med allt från övervakning till tungt fysiskt arbete. Anhöriga beskriver en svår och komplicerad roll med mycket övervakning, men också en vilja och glädje i att hjälpa sina närstående.

Inom projektet har man velat studera både det sjuka och det friska, vilket bland annat inneburit att läkare och sjuksköterskor som arbetar inom projektet delvis fått en ny syn på åldrandet och den äldre människan. I sina yrken möter de ju annars nästan bara sjuka äldre.
  Studien har visat att den negativa bild av åldrandet som dominerar i media inte riktigt stämmer. Vi fokuserar lätt på de sjuka och glömmer bort att de flesta äldre faktiskt mår ganska bra och att många lever ett rikt liv även upp i hög ålder.
  Sedan finns det de som blir sjuka och behöver insatser. Där bidrar forskningen med viktig kunskap som kan leda till bättre vård och omsorg.

År 2001 startade en ny stor befolkningsstudie, SNAC-Kungsholmen. En av anledningarna till att studien är förlagd till Kungsholmen och Essingeöarna är just de goda erfarenheterna från Kungsholmsprojektet.

Varför vill man då driva en ny studie om åldrandet inom samma område? Det finns flera skäl till det:
  I Kungsholmsprojektet ingick personer som var 75 år eller äldre, i SNAC-K erbjuds personer från 60 års ålder att delta. Genom att träffa ”yngre” personer får vi mer information om arbetsliv, fritid och den enskildes sjukdomshistoria.

SNAC-K är på många sätt mer tvärvetenskapligt än Kungsholmsprojektet då det perspektivet har funnits med redan i planeringen av studien. Så har psykosociala aspekter fått större utrymme genom frågor om livskvalitet, livsstil, boendemiljö och subjektiv hälsa.
  Alla får också genomgå olika funktionstest avseende styrka och balans, tidigare fanns endast frågor om detta (se faktaruta »).

Tio år efter att Kungsholmsprojektet startade skickades en enkät om projektet ut till deltagarna – 83 procent svarade. De äldre själva har en positiv inställning till projektet, de tycker att forskning om äldre är viktigt för framtiden och de uppskattar de regelbundna hälsoundersökningarna.

Många skrev också att de uppskattade det vänliga bemötandet. Vi har ansett det viktigt när man driver en stor forskningsstudie att satsa på att deltagarna ska bli väl omhändertagna och känna att de gör en viktig insats.
  Vi har byggt upp en fin kontakt med de äldre på Kungsholmen och många ser det som en trygghet att kunna kontakta oss, att ha någon att samtala med och att bli uppmärksammad. Därigenom har Kungsholmsprojektet också fyllt en social funktion.

Men även om en majoritet är positivt inställda till deltagande finns det en hel del att lära av de negativa kommentarerna. En del ansåg att vissa frågor var barnsliga och kände sig närmast förödmjukade av att behöva besvara dem. Dessa frågor ställdes till samtliga deltagare för att fånga in demens och andra kognitiva förändringar. Att alla inte hade syftet klart för sig visar vikten av att ägna mycket tid åt att förklara vad testerna går ut på.

Deltagarna har även fortlöpande bjudits in till seminarier för att få resultaten presenterade för sig, liksom lokalpolitiker och tjänstemän och personal inom äldrevård och äldreomsorg.

I början av Kungsholmsprojektet fick jag inte sällan frågan varför man ska forska om äldre människor. Den frågan får jag inte längre. Idag är äldreforskning ett begrepp långt utanför den akademiska världen. Fler och fler inser nödvändigheten av att det forskas om äldre. Resultaten bidrar ju till bättre planering av vård och omsorg för äldre personer och de senaste forskningsresultaten visar även på preventiva åtgärdar som kan skydda mot demens och andra ålderssjukdomar.

Läs mer om Kungsholmsprojketet:
www.kungsholmenproject.se