En del forskare säger att äldre människor är friskare än förr. Andra hävdar det rakt motsatta. Mats Thorslund, professor vid ARC, förklarar varför forskningen verkar spreta.

Äldre människor i Sverige är friskare idag och lever längre än tidigare generationer. Det låter positivt och bra men är det sant? Svaret är beroende av vem vi frågar. Men vad ska man tro när några forskare säger att äldre människor är friskare än förr medan andra säger att trenden snarare lutar åt andra hållet? Forskningen verkar spreta.

En orsak är att forskare definierar hälsotrender och sjuklighet på olika sätt, en annan att man talar om olika åldersgrupper. En befolkningsstudie kan till exempel ha med hela gruppen äldre, men där den största delen domineras av den grupp som kallas den tredje åldern. Det vill säga den åldersgrupp där personer som fyllt 65 år ingår tills de blir skröpliga och inte längre klarar sig själva. När man behöver kontinuerlig vård och service övergår man i det som forskarna kallar den fjärde åldern.

Ytterligare orsak till att forskningen kan verka spretig är att i många studier drogs tidigare ett åldersstreck vid till exempel 84 år, det vill säga de flesta i den fjärde åldern finns inte med bland resultaten.

En som länge hävdat att den positiva hälsotrenden delvis är en feltolkning är Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid ARC (Aging Research Center). Han har ibland kallats domedagsprofet när han har pekat på att trenden kanske visar åt helt motsatt håll. Vi lever visserligen längre men blir sjukare, säger han. Det visar trenden i varje fall fram till dags dato.

Mats Thorslund påpekar att många internationella studier visar att han och hans kolleger har rätt. Men vi fortsätter med frågan varför forskningen verkar så spretig.
  – Grundorsaken är att befolkningsstudier där man följer äldre personer är ett ungt fenomen, säger Mats Thorslund. I slutet av 1970-talet kom de första resultaten från den så kallade H70-studien (se artikel »). Det är den äldsta och fortfarande pågående hälsostudien om äldre i Sverige.

  – När de första resultaten kom blev forskarna överraskade av att 70-åringarna generellt sett var så friska, klarade sig själva och inte var ensamma. Men, påpekar Mats Thorslund, många av forskarna var vårdpersonal som i sitt tidigare arbete endast hade mött sjuka äldre personer. Nu såg de en annan sida av åldrandet – att de flesta av 70-75-åringarna var friska.

  – Det ledde till att synen på åldrandet och på äldre människor förändrades. De äldre var inte så sjuka som vi hade trott och visserligen blir vi äldre men vi blir ju också friskare. Så det är inte några större bekymmer att vi också blir fler.

  – Samtidigt som man tog död på en gammal myt om äldre som skröpliga rakt av, gjorde man ingen åtskillnad mellan den tredje och fjärde åldern, säger Mats Thorslund.
  – När man sedan började fokusera på de äldsta, vilket är svårt eftersom de inte är så många och dessutom ofta har drabbats av en demenssjukdom, uppstod en rad problem. Den här gruppen kunde inte tydligt urskiljas i studier förrän en bit in på 1990-talet – alltså 20 år senare än när de första studierna startade med äldre personer överhuvudtaget.

Ett problem i befolkningsstudier med den äldsta populationen är bortfallet, det vill säga antalet personer i åldersgruppen som tackat nej till att vara med.
  – Ett 30-procentigt bortfall i åldersgruppen 85+ är med all sannolikhet starkt hälsorelaterat, säger Mats Thorslund. Vilket han inte tror är fallet bland bortfall hos 65-75-åringar. De har andra skäl. De vägrar att vara med, har inte tid och så vidare. 85-åringar har hittills inte vägrat medverka i någon större utsträckning, utan anledningen är att de inte kan eftersom de är sjuka.

  – Om man vill ha en bild av hälsoläget hos de allra äldsta måste man inkludera dessa personer, till exempel genom att göra intervjuer med närstående.
  – När vi gör det får vi också en annan bild av den allra äldsta åldersgruppen. Då ser vi ingen förbättring i hälsa, snarare tvärtom.

I alla välfärdsländer ökar antalet äldre människor och livslängden ökar för både män och kvinnor. Men det beror snarare på att vi lever längre som skröpliga, inte som friska, säger Mats Thorslund.
  – Den fjärde åldern ser olika ut men det vi ser är att äldre personer lever längre med sina hälsoproblem. Att falla död ned i en hjärtattack är det få som gör i dag, säger han.
  – Det är färre som dör som friska, vilket bland annat har att göra med utvecklingen av läkemedel och medicinteknik.

  – Det är en framgång för sjukvården. Det är det här som är den medicinska paradoxen. Ju duktigare sjukvården blir desto fler blir det att ta hand om. Konsekvensen är att det blir fler och fler som behöver mycket resurser under längre tid från både sjukvård och äldreomsorg.

När forskarna studerar sjuklighet i den äldre befolkningen är det ofta självskattad ohälsa man studerar. Den äldre personen intervjuas och rapporterar eventuella problem. Och den rapporterade ohälsan har ökat, säger Mats Thorslund.
  – Det är fler äldre som säger att de är sjuka. Om det beror på att de faktiskt är sjuka eller om de har högre anspråk på att vara friska vet vi inte. Det kanske är så att vi i nyare studier får nya undersökningsgrupper som har helt andra krav på livet och kräver att få vara friska.
  – Det är alltså inte självklart att behoven av vård och omsorg har ökat på samma sätt som den ökade självrapporterade sjukligheten. Däremot kommer dessa personer med stor sannolikhet att söka sjukvård eftersom de känner sig sjuka.

Forskare kan vara oense och studier kan visa på olika resultat trots att de använder samma undersökningsmetoder, säger Mats Thorslund.
  – Det beror bland annat på att vi har definierat sjuklighet olika. Ska vi definiera utifrån sjukdomar och krämpor, eller utifrån hur man klarar vardagen?

De flesta stora studier internationellt kommer dock fram till samma resultat som till exempel den svenska befolkningsstudien SWEOLD (se faktaruta »). Den självrapporterade sjukligheten har ökat bland äldre personer.
  – Frågan nu är om den här negativa hälsotrenden hos de äldsta är bestående, säger Mats Thorslund. Det är alldeles för tidigt att säga. Vi måste komma ihåg att de resultat vi har att jämföra med bakåt i tiden endast är 10-15 år gamla. Tidigare resultat om de allra äldsta finns knappast.
  – Om några prognoser ska kunna göras inför framtiden måste man också veta vad man utgår från och vad man bygger denna prognos på, säger han.

ULF-data från Statistiska Centralbyrån visar klara förbättringar i ADL-förmågan i åldrarna 65-84 mellan 1980 och 2005. Den här åldersgruppen klarade vardagen mycket bättre än motsvarande åldersgrupp 25 år tidigare.
  – Men om man går in mellan dessa två tidpunkter och ser hur det ser ut år för år blir bilden annorlunda, säger han.
  – Då ser vi att hela förbättringen ligger på 1980-talet och in i början av 1990-talet. Om vi tittar från mitten av 1990-talet fram till nu så ser vi inga förbättringar utan snarare försämringar.

Vad ska man då utgå från? Utifrån vilken tidpunkt ska man dra slutsatser inför framtiden?
  – Vi kan bara säga hur det ser ut fram till idag, säger Mats Thorslund. Det är för tidigt att sia om trenden kommer att bestå. Därför är det viktigt att vi har studier där vi kan följa den äldre befolkningen över lång tid.
  – Vi behöver mer tid för att kunna jämföra. Åldrandet ändrar sig. För 50 år sedan fanns knappast den tredje åldern. Då var man gammal när man gick i pension.
  – Men den förväntade livslängden ökar hela tiden och överträffar de förväntade prognoserna. Det är oerhört spännande att kunna följa utvecklingen.