Åldrandet är mycket individuellt, något generellt mönster existerar inte. Inte heller finns någon specifik förmåga som försämras hos alla. Det visar Seattlestudien som har pågått i över 50 år.

The Seattle Longitudinal Study gör verkligen skäl för namnet. Den startade redan 1956 och pågår fortfarande. Flera tusen människor har ingått i studien och också flera generationer i samma familj. Den leds av K. Warner Schaie, till nyligen professor i Human Development and Psychology vid Pennsylvania State University. Han började med att samla material för sin doktorsavhandling och är alltså fortfarande verksam i projektet i Seattle.
  Uppföljningar har genomförts vart sjunde år och jämförelser görs även med tillfälliga tvärsnittsstudier av andra deltagare.

En av hans upptäckter var att kognitiv förmåga inte är på topp i ungdomen och sedan går stadigt neråt, något forskarna trodde på den tiden. Istället förbättras förmågan genomsnittligt upp till 60-årsåldern, då den sakta börjar dala med ökande nedgång i 80-årsåldern. Han anser att den som visar försämring före 60 års ålder förmodligen har någon form av neurologisk sjukdomsutveckling.

Alla kognitiva förmågor försämras inte lika mycket. Den verbala förmågan kvarstår på ganska hög nivå medan till exempel numerisk förmåga går ner en hel del. Professor Schaie framhåller att åldrandet är mycket individuellt, det finns inte något visst mönster som gäller för alla. Ingen specifik förmåga försämras hos alla.

I Seattle-studien har man också gjort en del obduktioner. Det visar att en person som är nästan 80 år kan ha en helt ren hjärna utan spår av plack och tangles medan en jämnårig kan ha alla klassiska symtom på Alzheimers sjukdom.

Han betonar också att intellektuell funktion inte kan ses separat. Man måste ta hänsyn till ärftlighet, personlighet, familjemönster och socioekonomiska förhållanden.
  Kvinnor, högutbildade och framgångsrika personer med lön över genomsnittet har en fördel i den här utvecklingen. Likaså de som inte har några kardiovaskulära eller kroniska sjukdomar. Att läsa mycket, resa och delta i kulturella och fortbildande aktiviteter ger också en fördel.

Däremot är det en nackdel att vara rigid eftersom rigida personer tenderar att visa nedgång i kognitiva förmågor tidigare än flexibla. Ålderdomen är en period med snabb förändring som kräver en betydande flexibilitet påminner han.

Studien har också gått in på skillnader mellan generationer. En av de förmågor som förbättrats betydligt, nästan lineärt, är förmågan att resonera logiskt för att lösa ett problem. Det tror professor Schaie beror på att utbildningen förändrats från mekanisk inlärning till sökande efter kunskap.
  Å andra sidan är yngre människor idag generellt sämre på att räkna än tidigare generationer, eftersom de unga vant sig vid att använda miniräknare och andra kalkylatorer.

I övrigt verkar barnens kognitiva förmågor vara mer stabila eller fortfarande utvecklas i 60-67-årsåldern jämfört med föräldrarna. Det tror han också kommer att gälla nästa sjuårsperiod, mellan 67 och 74 år. Det talar för att människor kan arbeta längre och skjuta upp pensioneringen.

I studien har man efterhand också arbetat en del med tidig upptäckt av demens. Han påpekar att nästan ingen visste något om Alzheimers sjukdom när studien började och därför finns inte sådana data med från början. Efterhand har man låtit göra neuropsykologisk screening på deltagarna.
  Hans fru, professor Sherry L. Willis, forskar om träningsprogram för att kompensera kognitiv nedgång på grund av åldern.
 

Fotnot:
Seattleprojektets hemsida: http://geron.psu.edu/sls/about/index.htm