Det är viktigt med befolkningsstudier som följer människor under lång tid. Men frågan är hur denna longitudinella metod utnyttjas. Professor Lars Andersson beskriver problem och fallgropar.

Studier där människor följs under lång tid, longitudinella studier, är mycket betydelsefulla. Den stora fördelen är att kunna separera vad som kallas kohort- och ålderseffekter. Med hjälp av longitudinella studier kan man särskilja individuella förändringar över tid (ålderseffekten) från skillnader mellan individer vid baseline (kohorteffekten).

I vissa studier ingår även perioden i forskningsdesignen. Kohort, ålder och period är de tre centrala begreppen inom gerontologin (läran om åldrandet). Vilken kombination som helst av två av faktorerna fixerar den tredje. Longitudinella studier ger en fantastisk möjlighet att tolka orsakssamband, att studera övergångar under livscykeln, och att separera brutto- och nettoförändringar av sociala fenomen.

För forskare inom social- och beteendevetenskaper gäller att oavsett om man intresserar sig för attityder eller beteenden eller om man utgår från individen eller institutioner eller hela samhället så är växlingen mellan stabilitet och förändring av stort intresse och något som med fördel kan beskrivas med hjälp av longitudinella undersökningar.

Hur ser det ut i verkligheten? Utnyttjas alla de möjligheter som den longitudinella metoden ger? Inom just gerontologin är det ofta så att de longitudinella projekten initieras inom den medicinska disciplinen, men eftersom det eftersträvas (förväntas) att de ska vara lite tvärvetenskapliga, lämnas även utrymme för ”den sociala biten”. Utrymmet är begränsat så det får bli fråga om enkla frågor alternativt nedbantade mått med tveksam reliabilitet.

Ofta används gamla beprövade instrument, med betoning på gamla. Instrument som sett sina bästa dagar och är på väg bort ur samhällsvetenskapen, men som får leva vidare i 10-20 år som ”sociala faktorer” i epidemiologiska undersökningar.

Longitudinella projekt kan även utgöra statusobjekt. Ingen framgångsrik institution utan en egen longitudinell studie. Inget fel med det i och för sig. En longitudinell studie ger identitet och något att samlas kring, men en nackdel är förstås de höga kostnader som är förknippade med att driva ett longitudinellt projekt och därför måste insamlade data utnyttjas.

Det innebär ofta att det mesta som publiceras baserat på studien inte har något longitudinellt perspektiv överhuvudtaget, utan det handlar om vanliga tvärsnittsstudier baserade på de torftiga, ofta omoderna mått som finns tillhands.

Eftersom det ekonomiska utrymmet för forskningsstöd är begränsat leder detta till, att i stället för välgenomtänkta, metodologiskt avancerade socialgerontologiska tvärsnittsstudier produceras metodologiskt torftiga tvärsnittsstudier baserade på longitudinella projekt med ett socialt ”hang-around”-perspektiv på i grunden medicinska frågeställningar.

Men det finns onekligen även några gerontologiska longitudinella projekt med ett sociologiskt/psykologiskt perspektiv. Även om medvetenheten om de sociala mätinstrumenten här givetvis är större utnyttjas inte alltid potentialen fullt ut.

Ironiskt nog betraktas vissa sociala variabler som konstanta – något som kan kontrolleras statistiskt för. Dit hör yrke, socialgrupp, civilstånd...
  Men hur konstant är ett yrke, en socialgrupp, ett civilstånd? Vilket yrke skall man använda sig av, det senaste, det huvudsakliga eller det som intervjupersonen identifierar sig med? Vilken socialgrupp ska man använda sig av, den intervjupersonen fötts in i eller den som han eller hon hamnat i senare? Och framför allt, räcker det med en enstaka uppgift?

Vi kan anta att sambandet mellan socialgrupp och till exempel hälsa utvecklas över tid, men det är svårt att uttala sig om tidsfördröjningen. Vi vet heller inget om hur klassresan fram till dagens situation sett ut, den kan ha tagit olika vägar.

Barretts studie av uppdelade ”civilståndskarriärer” illustrerar den informationsförlust som blir ett resultat av aggregerade data (se fotnot). Hon undersökte hur civilstånd sett över tid påverkade den psykiska hälsan.

Barett menar att om man bara använder sig av aktuellt civilstånd i studier av psykisk hälsa tas inte hänsyn till de olikheter som existerar i civilståndskarriärer. Barret studerade fyra vägar bland dem som var gifta vid undersökningstillfället:

• ett giftermål
• gift – skild – gift
• gift – änka eller änkling – gift
• gift – skild – gift – skild – gift

Vidare studerade hon tre vägar bland dem som var änkor eller änklingar:

• gift – änka eller änkling
• gift – änka eller änkling – gift – änka eller änkling 
• gift – skild – gift – änka eller änkling

Slutligen två vägar bland dem som var skilda vid undersökningstillfället:

• gift – skild 
• gift – skild – gift – skild

Det visade sig att civilståndshistorien har stor betydelse. Skillnaderna är betydande i psykisk hälsa bland personer med samma civilstånd, men vars civilståndshistoria skiljer sig åt.

Det visade sig också att hur länge man befunnit sig i ett speciellt civilstånd förklarade ytterligare en del av variationen i psykisk hälsa. Genom att använda sig av uppdelade ”civilståndskarriärer” kommer man således åt avgörande information om vad som påverkar psykisk hälsa.

Variationer över livscykeln kan också illustreras med hjälp av en studie av en årskull avgångsklasser från high school i USA år 1972. Forskarna kodade deltagarnas aktiviteter i fem roller – arbete, utbildning, hemarbete, militärtjänst och ”övrigt” under åtta år efter skolexamen.

Det behövdes 1100 sekvenser för att beskriva de 6700 männens aktiviteter; motsvarande antal sekvenser för de 7000 kvinnorna var 1800. Med andra ord är det en utmaning för forskning som bygger på ett livscykelperspektiv att samtidigt ta hänsyn till långsiktiga mönster av förändring och stabilitet och till olikheter i dessa mönster.

Att ha noterat de varierande vägar som kan leda fram till en aggregerad variabel som befunnits ha något samband med någon form av besvär för dagens äldre bör också utgöra en varningssignal för dem som försöker sig på att predicera samma effekt för framtidens äldre utifrån samma aggregerade variabel.

Longitudinella undersökningar har också en del inbyggda problem att hantera. Ett generellt problem kan uppstå om studien inte bara är tänkt att följa individer utan även är tänkt att representera en speciell population och studien vid behov inte kompletteras med nya grupper.

Med tiden kan annars det ursprungliga urvalet inte vara särskilt representativt för den nya populationen på grund av in- och utflyttningar, till exempel genom det som kallas gentrifiering – att medelklassen tar över ett före detta arbetardistrikt.

Ett annat exempel på förändrad population är att invandrare på kort tid utgör en ansenlig del av ett tidigare etniskt homogent område. Ett annat generellt problem är att deltagare efter att ha varit med ett par gånger i samma studie övergår från att vara ”individer” till att vara ”experter” eller ”representanter” eller ”fall” (panel conditioning).

Vid frågor som bygger på kognition kan inlärning ge bättre resultat än förväntat (practice effects). Deltagare kan också vilja leva upp till förväntningar efter att resultat från studien presenterats i olika sammanhang, till exemepl om ökad fysisk aktivitet bland äldre. Om studien erbjuder hjälp eller remisser vid behov kan å andra sidan viss överrapportering av besvär förekomma.

Ett tredje problem är att eftersom longitudinella undersökningar just bedrivs över en längre tid händer det att personal byts. Om inte den nya personalen instrueras noggrant går det inte att vara helt säker på om rapporterade förändringar beror på verkliga förändringar eller på att nya intervjuare tolkar svaren annorlunda.

Ytterligare ett problem utgörs av bortfallet. Bortfallet är aldrig slumpmässigt. När det till exempel beror på skröplighet missar forskaren den ”terminal decline” som föregår döden, det vill säga den drastiska försämring av allmäntillståndet som ofta inträffar halvåret till året innan man dör.

Sammanfattningsvis; det finns många fallgropar, men de flesta går att undvika med god planering. Det största problemet med longitudinella projekt är inte hanteringen av de inbyggda svårigheterna utan att de genererar så jämförelsevis få publikationer med ett longitudinellt perspektiv.