Ylva Johansson, riksdagsledamot (S), f.d. vård- och äldreomsorgsminister.

Fritt val inom äldreomsorgen?
Jag tycker att det är bra att man som äldre kan välja. Sedan måste man vara medveten om att val mellan utförare inte kan fungera överallt eftersom det inte finns underlag i alla delar av landet. I grunden är det dock ett bra system.

Det som upprör mig är att regeringen har öronmärkt 280 miljoner kronor för genomförandet av valsystem ute i kommunerna. Det är det enda inom äldreomsorgen man öronmärker pengar för. Jag anser att det är helt fel prioritering av resurser. Jag är positiv till valfrihetssystem men det är inte en fråga för staten att reglera, det kan kommunerna själva göra. Ska staten gå in och öronmärka resurser och reglera, då ska det handla om att säkra trygghet och kvalitet.

Vad får den äldre personen välja?
När äldre personer själva nämner vad de vill välja är det att personalen inte ska ha så bråttom, att det är samma person som kommer och inte många olika. Och så vill man välja vad personalen ska göra när de kommer.

Det är bra att ha valmöjligheter när det gäller utförare, men det får inte vara istället för att kunna ha inflytande över den hjälp man får. Man måste kunna ställa krav på till exempel att grundbemanningen ökar så att det inte blir för många som kommer hem och att det ska vara utbildad heltidspersonal.

Det är viktigt att valfriheten är för den äldre personen inte för företagen. Jag tycker att man blandar ihop det lite grann. LOV (Lagen om valfrihetssystem) innehåller väldigt mycket frihet för företagen, och det är vi emot. Eftersom vi har en offentlig finansiering måste medlen styras utifrån behoven. Som LOV är formulerad med fri etablering är det nästan omöjligt för politiker att styra utifrån behov.

Nyckelorden i Frittval-kommitténs förslag är tillgänglighet, kvalitet och effektivitet. Hur vill Ylva Johansson definiera dessa begrepp?

Tillgänglighet:
Tillgänglighet handlar om att få tillgång till äldreomsorg och äldreboende, det är ingen lyx utan det ska vara en rättighet. Man ska inte behöva ta sig igenom ett nålsöga för att få flytta till ett särskilt boende.

Kvalitet:
Det handlar mycket om det som personen själv upplever som kvalitet, till exempel bemötande, men också om trygghet och säkerhet. Man ska kunna ställa krav på att det finns tillräcklig kompetens hos personalen, att det finns sjukvårdspersonal knutna till äldreboendet, att det görs kontinuerliga läkemedelsgenomgångar, att man arbetar systematiskt mot fallolyckor.

Jag skulle vilja att vi hade nationella kvalitetskrav inom äldreomsorgen. Idag har vi nationell tillsyn, men den kommer in i efterhand när något har gått fel. Vi skulle behöva lägga mer av de nationella resurserna på att det blir rätt från början.

Jag skulle vilja se att vi fick samma utveckling inom äldreomsorgen som vi har haft inom barnomsorgen; det är en rättighet att få plats, det är högre utbildning på personalen, man har en nationell läroplan.

Effektivitet:
Det innebär att resurserna används på bästa sätt. Har man fri etableringsrätt är risken att man som företagare etablerar sig där det är mest lönsamt. Det är inte effektiv användning av våra gemensamma resurser.
  Det finns också hårresande exempel på att företag inte behöver ta emot alla omsorgstagare, att utföraren anser sig ha rätt att säga nej. Valfriheten måste vara från individens perspektiv och det är politikernas uppgift att säkerställa det.

Vem ska hjälpa till vid valet?
Det är inte lätt, framför allt när det gäller den mest behövande. Det blir nästan absurt när det blir 30-40 utförare att välja mellan. Jag tycker att det är bra att man får välja, men jag tycker inte att kvalitetssäkring ska ske genom val. Man ska inte få skylla sig själv för att man valde fel. Politikerna har ansvar för kvaliteten både nationellt och lokalt.

Jag tycker att kommunen ska hjälpa till att välja, men ofta är det inte mellan olika alternativ man får välja utan mellan olika ägare. Alternativ är till exempel att finska föreningen står för dagverksamheten, eller hemtjänst för homosexuella. Dessa alternativ behöver inte nödvändigtvis vara privata utan möjligheten att profilera sig ska också finnas för offentligt ägd verksamhet, där det finns underlag.

Information?
Informationen ska beskriva vad som är speciellt med utföraren, om de har speciella kompetenser, till exempel inom demensvård eller olika språk.
  Kommunen ska samordna informationen och ansvara för att den är relevant och inte bara består av utförarnas glassiga broschyrer eller hänvisning till kommunernas hemsidor. Informationen ska tydliggöra att kommunerna har kvalitetssäkrat de angivna utförarna och vad det innebär.

Valfrihet att inte välja?
Man ska inte överdriva frågan om att välja. Som det ser ut nu vill man styra äldreomsorgen genom val. Jag tror att det är viktigt för individen att veta att man får välja, men det går inte att styra en hel äldreomsorg genom det. Då försöker man leka ett slags marknad som inte finns.

Tilläggstjänster?
Det är jag kritisk emot. Bland annat att man utesluter kommunerna, på samma sätt som med hushållsnära tjänster.
  Men framför allt är jag rädd för att man genom tilläggstjänster sänker nivån på vad alla har rätt till. Jag är orolig för att detta är ett steg mot att ”det offentliga kan inte tillhandahålla allt” och så sänker man ambitionsnivån och så får man köpa till det man behöver.

Vi behöver inte en sänkt utan en höjd ambitionsnivå. När man är gammal och skör och inte längre själv kan utföra de vardagliga tingen, då har man inte bara rätt att vara hel och ren utan också ha lite trevligt och vara lite snygg. Det är faktiskt ingen lyx.

Många små blir till en storkoncern?
Risken med stora aktörer är att man inte får en mångfald med valmöjligheter utan man får istället en privatisering. Därför är det viktigt att man nu genom LOV ändrar sättet med kontrakt via offentlig upphandling. För när man upphandlar vinner de stora koncernerna.