Maria Larsson, äldre- och folkhälsominister.

Fritt val inom äldreomsorgen?
För mig är det en hjärtefråga att bestämmanderätten flyttar till den äldre personen. LOV (Lagen om valfrihetssystem) ska tydligt medge ett ökat inflytande för den enskilde i dennes vardag.

280 miljoner är öronmärkta för detta, har det varit någon diskussion kring de pengarna?
Nej egentligen inte. Det är ju valfritt för kommunerna att vara med att skapa valfrihetssystem. Vill de göra det får de också en liten peng i starten som till exempel kan användas till att skapa bra rutiner, informationsstruktur etc.

Vad får den äldre personen välja?
Vem som ska hjälpa mig i vardagen. Vad som ska göras har man många gånger redan nu inflytande över. Lyhördhet är även idag en självklarhet, det vill säga att man lyssnar in den äldre personens behov. Hemtjänsten är till för den äldre, inte för dem som utövar den.

Nyckelorden i Frittval-kommitténs förslag är tillgänglighet, kvalitet och effektivitet. Hur vill Maria Larsson definiera dessa begrepp?
Jag tycker inte att just de orden lyser igenom...Kvalitet gör det! Målsättningen med den nya lagstiftningen är att här får du kvalitetskonkurrens istället för priskonkurrens.

Kvalitet måste bedömas utifrån den enskilde och den enskildes behov. Det centrala är leverantörernas lyhördhet.
  Det är upp till personen själv att bedöma om kvaliteten svarar på bästa sätt mot de egna behoven. Om du inte är nöjd med till exempel bemötandet kan du byta leverantör. Det är det som är så lysande med det här systemet.

Just bemötandet är en väsentlig del av kvaliteten och samtidigt svårt att mäta, men här ger du makten till den äldre personen. Kvaliteten kan endast mätas utifrån de unika individuella behoven – vilket gör frågan svårhanterlig politiskt.

Effektivitet?
Ekonomistyrningsverkets rapport om valfrihetssystem visar tydligt att samtidigt som kvaliteten höjs, så höjs också effektiviteten, det vill säga kostnaderna minskar. Det låter som ett omöjligt pussel, men det är vad som händer i den praktiska verkligheten, och det är ju en bra konsekvens.
  Men vår målsättning med lagstiftningen har varit att tillskapa en bättre kvalitet och att flytta makten till den enskilde. Det är ju så att alla leverantörer får betalt med samma peng för samma insats.

Vem ska hjälpa till vid valet?
Biståndshandläggaren är nog det vanligaste, även om hon eller han aldrig kan vara rådgivande utan måste förhålla sig neutral.
  I Värdighetsutredningen talas det om behov av nationella riktlinjer för biståndsbedömning, vilket jag tror behövs också.

Information?
Det kan vara svårt för den äldre personen som får hem katalogen med 30 olika leverantörer. Kommunerna ska, enligt LOV, ha lättillgänglig information som är objektiv. Där kan man ta med vad uppföljningen har visat, hur kundutvecklingen har sett ut, hur många som har bytt från just den leverantören och varför. Informationen ska redovisas på ett likartat sätt.

Men det är en kommunal fråga vem som ska sammanställa den. Det kan vara biståndsbedömaren, det kan också vara informationsenheten på kommunen.

Valfrihet att inte välja?
Det är viktigt att säga att man inte måste välja. Då ska det finnas ett från början angivet alternativ för icke-val. Det kan vara att kommunen fastställer att den som inte väljer får den kommunala omsorgen eller att de som inte gör ett aktivt val fördelas på de olika leverantörerna i turordning.

Hälften av de kommuner som idag har ett valfrihetssystem har bara en leverantör förutom kommunen. Det kan till exempel vara ett privat äldreboende.
  Vi är dåliga på alternativ i Sverige, men nu hoppas vi att det ska sjuda och ge fart. Och intresset är stort hos kommunerna, det har framkommit under kommitténs arbete.

Tilläggstjänster?
Kommunen är inget företag utan är till för att tillhandahålla det vi har bestämt ska betalas med gemensamma skattepengar. Därför ska de inte erbjuda tjänster som de inte har ansvar för att sköta.
  För att ta ett exempel från ett annat område: Kommunen skickar ut räddningstjänsten för att göra en översyn om det finns bra brandskydd. Man konstaterar att det behövs en brandsläckare och räddningstjänsten berättar då att de säljer dessa. De passar på att sälja en produkt – eller en tjänst – samtidigt som de är ute för att utföra sitt kommunala uppdrag.
  Kommunerna ska göra det som är lagstadgade uppgifter, men inte mer än så eftersom man då undanröjer marknaden för andra leverantörer.

Finns det en risk att tilläggstjänster kan bidra till att ambitionen sänks inom offentliga äldreomsorgen?
Diskussionen pågår alltid om vad som ska ingå i det offentliga åtagandet. Det har ändrats över tid. På 1960-talet kunde den dåvarande hemsamariten vara hemma en hel dag hos pensionären och baka, städa och laga mat. Det här är något som hela tiden diskuteras utifrån de ekonomiska ramar vi har.
  Men att den här lagstiftningen skulle medverka till att minska det offentliga åtagandet det tror jag inte ett ögonblick på. Däremot kommer vi alltid ha en levande debatt i samhället; vad klarar vi med våra gemensamma resurser och vad ska den enskilde själv stå för?

Många små blir till en storkoncern?
Min förhoppning med den här lagstiftningen är att skapa ett utrymme som inte har funnits tidigare för små företag att starta och växa. Inte minst för redan erfaren personal och i en bransch med många kvinnor som har verksamhetsidéer, de har nu möjlighet att starta upp.

Sedan kan man aldrig förhindra att en bra verksamhet säljs, det är de fria marknadskrafterna. Men även om det är kommunen och bara ett stort företag, är två val bättre än ett. Det kommer att ta tid men jag hoppas på mångfalden, inte bara olika leverantörer utan olika alternativ som har specialiserat sig.