Människan lever helst i sina fantasier. Det gäller mig i alla fall – vad gjorde jag utan min förmåga att hitta på. Föreställningsförmåga har givit mej yrket; regissör och konstnär.

Ålder har jag sysslat med i hela mitt liv och alltid växlat berättelser och tilltal. Babyn är en lika bra åskådare på teatern som Du läsare. Det finns länder där det stiftas sämre lagar för barn och maktlösa än i Sverige, men det finns ställen där det är roligare att leva som gammal kvinna; vi har för torftiga fantasier i konsumtionssamhället. Över hela västerlandet drar reklamens bild om den evigt vackra oförändrade kroppen. Vi lever i bildernas yta. 
 
Låt oss erkänna det med en gång. Vi vill ha evigt liv, vara vackra, och unga.
  Ingen vill vara i ålderdomen! Vi vill dock inte heller vara kvar i den eviga sommarbarndomen, där vi aldrig kunde bestämma våra villkor. Nej vi vill vara i den eviga ungdomen, utan handsvett och finnar förstås. Vi vill vara lyckliga och älskade och bestämma över veckopeng och sexualitet. Vi föds med en gränslös förmåga till förändring och inom oss har vi hoppet om att vi kan leva med vår fulla kapacitet. Ingen vill vara helt beroende – vi vill vara de som kan välja själva vilka som ska vara med oss. Sant?

Vi är lurade när vi tror att vi kan välja bort ålder – sjukdom – men ideologiapparaten jobbar på i den så kallade Antirynkindustrin och lanserar krämer till tonåringar. Dagens citat kommer från en dagstidning i juli 08.
  – Jag vet bara att jag vill se ung och fräsch ut.
  – ”Min mamma har rynkor kring ögonen – hon är bara 42 – Jag vägrar se ut så...”

Olof Lagercrantz, poeten, redaktören, skrämde mina 30-åriga skådespelare vid sitt besök inför ett pjäsarbete:
  – Det är hemskt att åldras, sa han. Det finns inget förmildrande.
  Så blev vi av med floskeln, ”det är fint att bli gammal”. Han var förbannad på att allt togs ifrån honom. Hälsa, inflytande...

Tolerans handlar det inte om. Ska vi ”tolerera” att du blir gammal? Det handlar om acceptans. Hur du åldras hänger på hur du hanterar det. Där kommer kreativiteten in. Just din förmåga att gå under ytan och lösa problem, leva dig in i den andre.
  Människan använder ett par sekunder att klassa varandra:
  – Ful, vacker, gammal, arbetarklass. Utlänning.
  ”Hallå!” ropade Olof-figuren i min pjäs Alla – utom jag.
”Hallå? – finns det någon där?” Inget svar är fasa.

Vi stärker oss gärna i grupper. Som så kallade 68-or, kvinnor, teaterfolk, pensionärer. I bestämda kategorier får du leka, definieras ut eller in.
  Jag gör motstånd mot det hela tiden.
  Jag vill ha i vårt språk franskans ”Diversite” – olikheter. Paris på ett fik, jag glor på folk som strömmar förbi: en mångfaldigvärld: svart-vitt-gult-tjock-smal-lång-slöj-kort-gam-ung-baby! Kroppstolerans? Nej kroppsacceptans!

De talar inte i mobil lika mycket här som hemma. Dialoger mellan främlingar överallt. De knuffas mindre än i Stockholm, fast vi delar på mindre yta. I denna vackra stad finns hemsk orättvisa. Som hemma. Elaka människor i juveler, krokodiler, som äter papperslösa från Afrika. Men gamla älskande kysser varandra öppet på caféet. Här finns tillåten erotik för alla.

I floskler om ålderdomen finns en längtan efter att få se värdigt lugn – en regressiv dröm av utarbetade vuxna, att vi ska promenera med en långsam hund.
  Jag känner en mormor i Paris som köpte sig en mycket glad uppkäftig rutig hautecoutureklänning av en ung designer, någon dag senare gav hon bort den till sin 12-åriga dotterdotter. Klänningen hade mormor lekt färdigt med.

En annan mormor i Indien, säger tidningen och visar bilder på 70-åringen, födde välskapade tvillingar. Hon och mannen hade fem barnbarn och ville nu ha en son till sitt jordbruk. De sålde alla bufflar och kontaktade en modern doktor.
  En historia från verkligheten byggd på drömmar. Och tror du det handlar om feminism, ålder, dårskap eller är den ett spratt från en leende gud? Din tolkning beror på var du bor, i vilket kön, sexualitet, klass, du har din tillhörighet.