När jag som äldre inte längre klarar mig själv ska jag kunna välja vem som ska komma hem och hjälpa mig. Det handlar om valfrihet inom äldreomsorgen.

Det finns många åsikter kring detta som varierar utifrån ideologi och politisk färg:
  – Det ökar pensionärens självbestämmande, effektiviteten ökar och även kvaliteten, samtidigt som kostnaderna går ner...
  – Lagförslaget om valfrihetssystem (LOV) gynnar enbart företagandet och kan på sikt utarma det offentliga tagandet...
  Och så vidare, och så vidare.

Vi har i det här numret koncentrerat perspektivet på den äldre personen, det vill säga de som ska välja när den dagen kommer då de själva inte klarar av vardagen.

Vem säger nej till valfrihet i äldreomsorgen? Inte pensionärerna i alla fall, enligt gjorda undersökningar. De vill välja vem som ska komma hem och att det inte är för många som kommer. De vill bestämma när hon eller han ska komma och vad som ska göras. Och de vill kunna byta om de inte är nöjda.

Jag återkommer till min mormor (hon har funnits med ett antal gånger i den här spalten). I mitten av 1980-talet fick hon hjälp från hemtjänsten en gång om dagen. En ung man – numera känd författare – kom för att hjälpa henne. Redan efter första mötet ansåg hon att det var hon som hade valt just honom och vägrade att släppa in någon annan. Ibland var hon tvungen och då gick hjälpinsatsen fort, men när den unge mannen kom fick han stanna så länge han kunde.
  Så mycket blev inte gjort men trevligt hade de och vi anhöriga klagade definitivt inte, trots att det var vi som fick handla, städa och se till att hon hade rent på sig.

Den unge mannen satt varje dag – nästan – uppkrupen vid mormors fotända och så ljög de ihop. I alla fall mormor. Hon fick berätta alla vansinniga och fantasifulla historier jag växte upp med. Hon var fortfarande riktigt uppspelt när någon av oss i familjen senare dök upp för att utföra hemtjänstens uppdrag.

Som jag ser det gjorde vi ett val – allihop. Mormor, den unge mannen och vi anhöriga. Det fungerade perfekt för mormor, hon hade trevligt med någon som inte var uttråkad av alla hennes historier och hon fick ändå träffa någon av oss så gott som dagligen. Mannen från hemtjänsten kände, hoppas jag, att han gjorde en insats när han bjöds på kaffe och sockerkaka (och fick material till en bok...!). Vi i familjen var nöjda inte minst då mormor var nöjd. Hon var den som bestämde och såg till att det blev som hon ville, precis som hon alltid hade gjort.
  Självklart kan och får det inte fungera så här på pappret – hur skulle det se ut. Men det var en valfrihet vi tog oss.

Valfrihet inom äldreomsorgen. Vad är det egentligen för val den äldre personen får göra? Den här valsituationen är speciell, den förutsätter att jag är beroende av hjälp och att jag inte klarar av vardagen.

En förutsättning för att jag ska kunna göra ett bra val är att jag får gedigen information om de olika valmöjligheterna och kvaliteten. Jag skulle vilja ha konsumentinformation, inte fyrfärgsbroschyrer som marknadsför utförarna med gulliga bilder. Jag vill veta vad kommunernas uppföljning säger, hur de har skött sig helt enkelt.

Jag vill också veta hur många som har bytt från det här hemtjänstföretaget och varför. Den här informationen verkar vara svår att hitta idag. Resultat från kommunens uppföljning verkar vara till för kommunen själva inte för pensionären. Och någon statistik på de äldre personer som byter utförare verkar knappt finnas, än mindre finns information om varför de har bytt.

Valfrihet är bra, men det dröjer nog innan det har satt sig och får den innebörd ordet egentligen har, det vill säga att jag även som äldre och behövande är med och bestämmer hur min vardag ska se ut. Egentligen handlar det mer om äldreomsorgens innehåll än vem som utför den. Men det ena behöver inte utesluta det andra.