Lagen om valfrihetssystem är ett frivilligt verktyg för kommuner och landsting att använda inom vården och omsorgen av äldre och funktionsnedsatta.

Lagen om valfrihetssystem (LOV, se faktaruta ») innebär att äldre och personer med funktionsnedsättning själva kan välja utförare av insatser i socialtjänsten. En förutsättning är att kommunen först valt att införa sådan valfrihet. LOV är ett frivilligt verktyg, ett alternativ som kommunen kan använda istället för egen regim eller offentlig upphandling enligt LOU (Lagen om offentlig upphandling).

Efter tilläggsdirektiv fann den särskilda utredaren Acko Ankarberg Johansson att den föreslagna lagen också kan tillämpas i hälso- och sjukvården. Lagen ska gälla från den 1 januari 2009.

Enligt LOV tecknar kommuner och landsting civilrättsliga avtal med utförarna som kan vara både privata företag och ideella organisationer. Alla som motsvarar kraven har rätt att få teckna avtal, utan garanti för några kunder.

Det är politikernas uppgift att avgöra vilka krav som ska ställas på utförarna. Grundläggande är att deras verksamhet bedrivs enligt gällande rätt och enligt EG-rättsliga principer som icke-diskriminering, öppenhet och förutsägbarhet. Kvalitet, utbildningsnivå, ansvarsförsäkring, ekonomisk kapacitet, samarbete och FoU-samverkan är områden som kan ingå.

Ju högre krav som ställs desto färre företag kommer att vara intresserade påpekar utredningen. Få småföretagare kan till exempel klara höga krav på ekonomisk kapacitet.

Förfrågningsunderlag är ett grundbegrepp. Där ska kraven och den ekonomiska ersättningen framgå. Lagen förutsätter att företagen inte konkurrerar om priset. Det ska alltså fastställas i förväg. 
  Förfrågningsunderlaget bör bland annat innehålla en beskrivning av tjänsten och regler för uppföljning och kontroll. Andra punkter är avtalstid, informationsskyldighet och regler om hävning av avtalet om leverantören inte lyckas attrahera tillräckligt många brukare.

Kommuner och landsting blir skyldiga att annonsera sina förfrågningsunderlag i en nationell databas som ska skötas av Kammarkollegiet. Annonseringen ska ske löpande i motsats till vad som gäller vid offentlig upphandling.

Utförare ska få rätt att överklaga beslut till länsrätten.

Information om valfrihetssystemet och om samtliga utförare som finns att välja på blir också en uppgift för kommuner och landsting. Den ska vara ”saklig, relevant, lättförståelig, lättillgänglig och jämförbar”. Personalens utbildning och kompetens bör till exempel framgå. Informationen ska vara skriftlig och utformad utifrån den enskildes behov. Den ska finnas både i pappersform och på kommunens hemsida.

Det blir också kommunernas och landstingens ansvar att stödja den enskilde i valet av utförare, ”att underlätta och förklara”. För socialtjänstlagens insatser, som bygger på biståndsbeslut, har biståndshandläggaren ”en viktig roll att fylla”. Handläggaren ska ”stödja, underlätta och uppmuntra den enskilde att välja utförare”.

Att byta utförare ska vara enkelt. Enligt utredningen är val och omval själva kärnan i systemet. Det anses bidra till att kvaliteten i tjänsterna upprätthålls och utvecklas.

Ett icke-valsalternativ införs för dem som inte kan eller vill välja. Det ska bestämmas i förväg. Biståndshandläggaren får inte slumpvis välja utförare. Viktning och rangordning är inte tillåtet i ett valfrihetssystem.

Valfrihetssystemet påverkar inte socialnämndens ansvar för verksamheten. Den enskildes rätt till bistånd varken utökas eller inskränks. En ändring i socialtjänstlagen föreslås för att det ska bli möjligt att avvakta med en insats för att få en viss utförare. Enligt den nuvarande lagtexten kan kommunen bli bestraffad om väntetiden blir för lång.

Tilläggstjänster ska kunna erbjudas av utförarna – utom kommunen själv − och då betalas av brukaren. Många kommuner har ju redan sin Fixar-Malte enligt lagen om kommunala befogenheter att tillhandahålla servicetjänster åt äldre. Utredningen anser att den lagen behöver följas upp och ses över.

Det är inget som hindrar att kommunerna samverkar kring kvalitetskrav och ersättningar i uppbyggnaden av valfrihetssystemet. Att samverka i utförandet av tjänsterna är mer problematiskt med den lagstiftning som nu gäller. Förslaget är att frågan tas upp av den utredning som ser över socialtjänstlagens regler om vistelsekommunens ansvar.

Regeringen har avsatt 300 miljoner i stimulansbidrag för att införa ett valfrihetssystem. Kammarkollegiet får 5 miljoner för uppbyggnad av den nationella databasen. Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting får också 5 miljoner vardera för råd och stöd till kommunerna. 280 miljoner fördelas mellan de kommuner som ansöker om bidrag och som under 2009 börjar arbeta med frågan.