Attityderna till äldre har förändrats. Vi har fått en ny ålderism med föreställningar om pensionärer som å ena sidan är rika och giriga och å andra sidan ensamma och i avsaknad av mening i tillvaron. Professor Lars Tornstam vill kalla det för Köttbergsålderism.

Köttbergsålderism verkar legitimera en ”social ingenjörskonst”, som tillåter oss att i viktiga avseenden styra och ställa över pensionärers huvuden på ett sätt som får mig att ställa frågan för vem och vilka som den eftertraktade ”valfriheten” i själva verket realiseras.

Den ”sociala ingenjörskonsten” har alltid varit ett tveeggat instrument, som både bidragit till byggandet av välfärdsstaten, men som också inneburit tvång och övergrepp, i form av till exempel tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden av barn. Genom att dels granska hur de stereotypa föreställningarna om ålderspensionärer förändrats i ett 23-årigt perspektiv, dels notera hur ”experter” uttalar sig, drar jag slutsatsen att den ”sociala ingenjörskonsten” i själva verket kan komma att i viktiga avseenden kringskära pensionärers valfrihet – trots allt fagert tal om ”kundval och valfrihet”.

Åren 1982 och 2005 skickades identiska frågeformulär till ett stort urval av svenskar. Man fick bland annat ta ställning till om ett antal påståenden om ålderspensionärer var sanna eller falska.
  Ett sådant påstående var ”Nästan hälften av ålderspensionärerna känner sig ofta ensamma” (falskt), där nästan 90 procent vid båda tillfällena trodde att påståendet var sant.
  Ett annat påstående handlade om att nästan hälften av alla ålderspensionärer känner leda och otillfredsställelse med sin situation (falskt), där andelen svarande som trodde på påståendet har ökat från 54 till 64 procent under de 23 åren. Ensamhetsbilden av de äldre är oförändrat mycket stark, och bilden av ålderspensionärens upplevelse av otillfredsställelse och brist på mening i livet har förstärkts.

En annan grupp av påståenden handlade om faktiska förhållanden, som till exempel hur man bor. Här har vi blivit kunnigare, eller snarare ”mindre okunniga”. Ett påstående löd ”Mer än var tredje ålderspensionär bor i småhus” (sant), vilket 74 procent av de svarande inte trodde på år 1982. År 2005 hade andelen som inte trodde på detta sjunkit till 51 procent.

Om man som ett tankeexperiment drar ut den sistnämnda trenden i framtiden, kanske vi rent av får se hur den underskattande okunnigheten förbyts i en stereotyp överskattning av pensionärers förhållanden vad avser till exempel hälsa, boende, och förmögenhet. Parallellt med detta fördjupas de negativa stereotypierna om ensamhet och meningslöshet.
  Vi får ett scenario där pensionärer i överdriven grad betraktas som friska, bortskämda, förmögna och giriga, samtidigt som de anses lida av leda, meningslöshet, ensamhet och brist på livstillfredsställelse – och så är de alldeles för många.

Kanske är detta scenario redan här, och ligger bakom det välkända och aningen föraktfulla uttalandet av dåvarande finansministern Pär Nuder om ”köttberget av 40-talister”, vilket av andra förtydligats som ett ”Köttberg de Lux med extra allt”. Det gav mig namnet till köttbergsålderismen.

Innan man alls kommer in på frågan om hur pensionärer kan ges ökade möjligheter att själva välja vem som skall hjälpa till med vård och omsorg i bostaden, bör man nog ställa frågan om valfriheten i själva boendet. Här finns nämligen indikatorer på att ”valfriheten”, genom ”social ingenjörskonst”, håller på att förskjutas från den enskilde till ”överheten”.

I en del totalitära stater har det funnits regler om hur stor bostadsyta varje person, oavsett ålder, får ha. I till exempel Polen prövade man föga framgångsrikt detta system. I Sverige har sådana förslag aldrig förts fram på allvar – utom vad gäller pensionärer, där köttbergsålderismen verkar legitimera förslagen.

Under rubriken ”Så ska pensionärerna lämna sina villor” intervjuades bostadsforskaren professor Bengt Turner i tidskriften Vår Bostad (05-02-15) om problemet med pensionärer som bor kvar i sina ”för stora” småhus. I ingressen till artikeln stod: En stor del av landets pensionärer bor kvar i sina villor långt upp i åldrarna. I takt med att bostadsbristen ökar växer också samhällets behov av att få dessa pensionärer att flytta. Frågan är bara hur?

Själva utgångspunkten är alltså att pensionärer ”illegitimt” förfogar över för stor bostadsyta. Som ovan nämnts är detta en tankegång som vi inte varit i närheten av att tillämpa på några andra grupper i samhället. Många av oss skulle i så fall riskera att bli utsatta för den ”ingenjörskonst” som efterlystes och som bostadsforskaren hade förslag på. Hans Majestät Konungen skulle till exempel ligga riktigt illa till i sin stora stuga.

Sammanfattningsvis är det tre olika sorters ”ingenjörskonst” som föreslås för att få ut pensionärerna ur sina hus. Man kan straffa ut dem, subventionera ut dem, eller locka ut dem. Utstraffningen skulle kunna ske genom att man särskilt beskattade pensionärers ”överyta”. Turner föreslog konkret att: 
... pensionärer i småhus beskattas extra genom att en del av värdet av fastigheten överförs till att bekosta vård och omsorg. Kommuner kan ju också styra genom att sätta upp regler för omsorgen till pensionärer i stora hus. De kanske inte ska kunna få hjälp med städning, snöröjning och liknande.

En annan tanke som Turner hade var att marknaden nog tar hand om det hela. När husen stigit tillräckligt  i värde kommer pensionärerna inte kunna motstå att sälja, och om inte den vinsten lockar tillräckligt så kan kommunerna lägga till en flyttsubvention, som gör flytten oemotståndlig. Här tangeras den girighetsbild, som är en del av den köttbergsålderism jag beskrivit.

Efter en bostadsforskningskonferens i våras intervjuades bostadsforskaren professor Eva Sandstedt (Radio Uppland P4, 08-04-06) och beskrev kvarboendet, inte som något positivt, valfritt och önskvärt för individen, utan, återigen, som ett problem på bostadsmarknaden, samt föreslog att ”när man är bara två i en villa så skulle man flytta till en lägenhet, och överlämna villan till en barnfamilj”.
  Här framskymtar en närmast planekonomisk ”ingenjörskonst”. Professor Sandstedt sade också att ”Det lönar sig inte för många att flytta ... man tjänar inga pengar på det”. Girighetsbilden igen.

Bakom experternas förslag till ”ingenjörskonst”, där samhällets ”bostadsproblem” oreflekterat ges prioritet framför individens valfrihet och välmående, ligger också föreställningen om någon sorts naturlig ”flyttkedja”, som störs genom att pensionärer är så friska att de orkar bo kvar. I Upsala Nya Tidning kunde man den 15 maj 2005 se rubriken ”Pigga äldre förvärrar bostadsbrist”. Här görs det med hjälp av en intervjuad ”expert” till ett problem att pensionärer är så friska att de inte vill flytta, och därmed stör den naturliga ”flyttkedjan”. Här skymtar köttbergsålderismens överdrivna friskhetsbild.

Min hypotes är att såväl experter som andra tillåter sig ovanstående uttalanden och förslag till ”ingenjörskonst” eftersom köttbergsålderismen legitimerar det. Men, om detta är de lika omedvetna som en gång experterna var om vilka värderingar som egentligen legitimerade förslag om tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden.

Låt oss därför lyfta blicken och kritiskt fråga oss på vilka andra områden vi kanske handlar likartat, och vad talet om valfrihet egentligen bör betyda, så att vi inte med hjälp av köttbergsålderismen laddar begreppet med alldeles särskilda innebörder och tillåter oss ”ingenjörskonster” som gränsar till övergrepp.

En student rapporterade efter en intervju med en brukare att denne missförstått valfrihetsreformen och trodde att hon själv skulle få välja vilken personal som skulle komma och vad de skulle göra. Mitt svar till studenten blev att det kanske är alla vi andra som missförstått vad valfriheten skall innebära.