Att behöva hjälp av hemtjänst är en nedtrappning från att ha varit en människa till hundra procent, säger Maj-Britt Wärngård som har funderat mycket över hur det är att vara beroende av hjälp och hur lätt det är att känna sig utsatt. Nyligen bytte hon utförare av hemtjänsten och ställer sig frågan; hur kan det fungera så olika?! Jag är ju densamma.

Maj-Britt Wärngård är 89 år gammal och har hjälp varje dag från hemtjänsten, bland annat med tvätt och matlagning. Något av det viktigaste för henne har från första början varit att hon vill veta när och vem som kommer, att de ska ringa om de är försenade eller om de inte kommer alls. I den tidigare arbetsplanen för henne angavs inga tider, där stod enbart ”dagtid”.

När Maj-Britt Wärngård under knappt tre veckor, hade haft besök av 16 olika personer, varav 8 helt nya ”som var tvungna att fråga om allt”, skrev hon ett brev till chefen för hemtjänsten. Där påpekade hon, förutom tidsangivelserna, att personalen var jäktade och hade svårt att hinna med det de skulle, att våt tvätt hade lämnats i lägenheten, bland annat.
  – Det var inte personalens fel, säger hon. Den var bra! Det måste ha varit organisationen det var fel på.

I svarsbrevet, som inte skickades till Maj-Britt Wärngård utan gick till biståndshandläggaren(!), skrev man att de kunde tänka sig att göra ett undantag vad gällde tidsangivelser – även om de i princip enbart arbetade med cirkatider. Hemtjänstchefen skrev också att man redan tidigare sagt till personalen att de inte får visa om de är stressade och att detta skulle påpekas igen.

Maj-Britt Wärngård har funderat mycket över hemtjänsten och att vara beroende av hjälp.
  – Det värsta är duschen, säger hon. Jag var beviljad dusch en gång i veckan – då borde jag ju tyckt att det skulle bli skönt. Men med hjälp från främmande människor! Ibland kom även främmande karlar. Och jag som är canceropererad.

Hon beskriver sin utsatthet och känsla av skröplighet, och säger att hon istället för att duscha skyllde på att hon var trött eller inte kände sig riktigt kry.
  – Samtidigt handlar det om att detta är en indikation på totalberoende. Jag kan inte ens göra mig ren. Det känns väldigt hårt. Det känns som ett nederlag att inte klara det.

Hon beskriver att behöva hjälp från hemtjänst är som en nedtrappning från att ha varit en människa till hundra procent.
  – Men även om man är gammal och skröplig är man människa därinne i alla fall.

Maj-Britt Wärngård drog sig länge för att byta hemtjänst och få helt ny personal. Men hon ville få till förändring när det gällde några viktiga saker. Hon påpekar igen vikten av att veta vem som kommer och när.  
  – Och även om jag förstår att de kan vara försenade vill jag att de ska ringa och säga det.
  Hon var då som nu beviljad hjälp med matlagning, 30 minuter.
  – Då vill jag ha det också, varje dag. Tiden ska räcka eftersom jag köper halvfabrikat.

I dag har alltså Maj-Britt Wärngård bytt utförare och är nöjd. Det är nästan alltid samma person som kommer.
  – Hon håller tiden och ringer annars. Hon frågar hur jag vill ha det och vad vi ska göra. Hon är flexibel och känns inte inrutad som den tidigare personalen. Hur kan det se så olika ut mellan olika hemtjänstföretag? Jag är ju densamma. Varför fungerade det inte tidigare, det som fungerar utan problem idag? Jag förstår inte att det kan vara så olika. Det kanske är en ledningsfråga?

Fotnot:
Utifrån dokumentärfilmen om Maj-Britt Wärngård gjord av Åsa Hylén på uppdrag av Äldre­förvaltningen i Stockholms stad, med Äldreombudsmannen Lotta Burénius som projekt­ledare. Filmen visas för enheterna i stadens äldreomsorg.