Det viktigaste är att bli sedd som den jag är. Det vill säga inom äldreomsorgen är bemötandet det viktigaste, säger Barbro Trygg med lång erfarenhet av att arbeta inom äldreomsorgen.

Jag har arbetat inom äldreomsorgen i hela mitt liv, säger Barbro Trygg sjuksköterska, tidigare klinikföreståndare, efter Ädelreformen sjukhemschef och nu pensionerad.
  – Det allra viktigaste inom äldreomsorgen är bemötandet av den enskilde individen, säger hon. Med utbildning och kunskap finns förutsättningar för ett bra bemötande. Man lär sig att förstå vad sjukdom i åldrandet kan betyda och att allting går långsammare när man blir äldre.
  – Många gånger när man pratar om guldkant i tillvaron för äldre personer tror jag att man menar ett som vi skulle kalla ett normalt liv. Det kan inte vara guldkant att ges möjlighet att fortsätta att leva ett så normalt liv som bara är möjligt. Guldkant är det där lilla extra.

Den stora förändringen inom äldreomsorgen i modern tid var Ädelreformen som kom 1992. Vilka negativa och positiva effekter ser Barbro Trygg nu 17 år efteråt?
  – Övervägande positiva.
  – Negativt var nog framför allt att kommunerna inte förstod vad ansvaret för hälso- och sjukvården innebar. Det resulterade i att många kommuner minskade antalet sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter. Till viss del har det vänt sedan dess, men fortfarande drar man ner på paramedicinsk personal.
  – Det mest positiva är att äldreboendena idag är helt annorlunda. Man behöver inte få en plats i ett 4-bäddsrum med en garderob som är 30 cm bred och ett sängbord och det var allt, och där skulle man bo kanske i 10-15 år.

  – Numera kan man få möjlighet att bo kvar hemma tack vare bostadsanpassning, och att hemtjänst och hemsjukvård har byggts ut.
  – Idag ser man också mer till individen, säger hon. Även om det fortfarande finns mycket att göra här så är det ändå en positiv förändring som har skett. Man ser helheten på ett annat sätt med både sociala aspekter och hälso- och sjukvård.

Hur skulle Barbro Trygg själv vilja ha det om den dagen kommer då hon är beroende av hjälp?
  – Då skulle jag vilja att personalen först och främst läste ”Dokumentet om mig”, säger Barbro Trygg och plockar upp ett frågeformulär som hon redan nu håller på att fylla i.
  – Jag svarar på frågorna och beskriver kort vilken person jag är; vad jag tycker om att äta, vilka kläder jag trivs i, min frisyr, aktiviteter, vilka möbler jag vill ha med mig den dag jag måste flytta, vilken religion jag har och musiksmak och så vidare.

Dokumentet har tagits fram av Stockholms stad och borde spridas till alla pensionärer eller i alla fall de som får hembesök, säger hon. (Nu har man bestämt i Stockholm att erbjuda hembesök till alla som är 75 år och äldre.)
  – Har jag dokumentet med mig när jag måste flytta, finns informationen som grund. Personalen får ett hum om vilken person jag är när jag inte längre kan berätta själv.
 
Idag ingår Barbro Trygg i en arbetsgrupp som för Stockholms stads räkning tittar på vad rimlig bemanning kan vara inom ett demensboende. Utifrån vad socialtjänstlagen säger, vad som sägs i avtalen och så vidare. Rimlig bemanning, säger Barbro Trygg, då handlar det om mer än att sköta den personliga hygienen och att ge mat.
  – Idag är det ofta pengarna som styr bemanningen, inte behoven hos de äldre personerna.

  – Som första steg utgår vi från kraven och ser vad en rimlig bemanning innebär. I det här stadiet låter vi bli att titta på pengarna. Därefter måste vi förstås räkna om befintliga medel räcker eller om det behövs mer för att kraven om god demensvård ska kunna uppfyllas. Om det inte finns mer pengar, måste de som beslutar om budgetmedel gå ut och tala om det och också peka på vad som inte kan tillgodoses.

  – Idag är det ingen som vågar säga att med de pengar och resurser vi har kan vi inte göra allt det här. Men man har skrivit på avtalet som påstår att man kan göra det.