Ett möte kan vara allt från en planerad träff till en spontan kontakt med en annan människa. I olika vårdsammanhang pratas det oftast om ett bra bemötande i vården. Med det menas i många fall att kunna möta en annan människa på ett värdigt och respektfullt sätt.

Det finns en distinktion mellan de olika begreppen möte och bemötande. I bemötandet finns en mer uppgjord tanke på hur man ska agera eller svara på det någon annan förmedlar. I ett möte med en annan människa är resultatet mer öppet över hur man ska handla i situationen. I ett möte mellan två människor är det två perspektiv med olika utgångspunkter som strålar samman. För att få reda på den andra människans perspektiv måste intresset riktas mot den andre jag möter.

Inställningen i mötet för den professionelle vårdaren måste vara att fokus riktas mot att vilja få en inblick i vad den andra personen uttrycker, ta intryck av det, för att sedan ta med dessa intryck som en del av det som avgör hur man fortsätter att möta den andra personen. Mötet blir en form av dialog mellan två människor där bägge tar intryck av vad den andre vill förmedla och där en ny och kanske en ibland gemensam förståelse kan uppstå. Dessa möten skapar troligtvis en känsla av delaktighet och en känsla av att verk­ligen leva.

Att just det man säger får en betydelse för en annan människa, gör på något sätt att livet blir viktigt och att vi blir levande för varandra. Detta visar sig genom att vi verkligen lyssnar på varandra. Att vi lyssnar och har en vilja att förstå varandra. Om detta kan åstadkommas i möten med andra människor så innebär detta sannolikt att dessa möten får en betydelse för människans upplevelse av välbefinnande men också för möjligheten att känna tillvaron som meningsfull.

Resultatet av mina studier (se faktaruta ») har visat att möten kan vara goda eller dåliga för både de boende, anhöriga och vårdpersonalen. Det goda mötet skapar en känsla av att vara någon. I det goda mötet blir du någon. Det skapar en god självkänsla och får de inblandade personerna att känna en gemenskap. 
  Det dåliga mötet väcker en känsla att inte vara någon, att vara ställd utanför gemenskapen. Detta faktum blir särskilt viktigt för de boende som kanske inte alltid har möjlighet att träffa andra människor regelbundet.

De boende ville bli synliggjorda i möten med vårdpersonalen. Att vara synligjord var för de boende att bli sedda på ett personligt sätt av vårdpersonalen. Att vara synliggjord av vårdpersonalen innebar för de boende att de kunde känna att de var någon, att de existerade och att de hörde hemma någonstans.

Vårdpersonalens erfarenheter av möten med de boende var att kunna synliggöra och bekräfta de boende men också att själva bli synliggjorda och bekräftade av de boende. Att bli synliggjord och bekräftad var för anhöriga att känna sig välkomna vid besök och bli betraktade som en viktig person i vården. För anhöriga betydde detta med att bli synliggjorda av vårdpersonalen också att bli en del av en gemenskap som gjorde att de anhöriga kände sig trygga att ha sina släktingar på särskilt boende.

Resultatet visar också att fenomenet med att bli synliggjord och bekräftad inte alltid kunde uppfyllas i möten med varandra. De boende kunde i­bland känna sig osynliga genom att de inte fick någon uppmärksamhet av vårdpersonalen vilket medverkade till att de inte kände sig respekterade med samma värde som andra människor. Detta hade en negativ betydelse som gjorde att de boende kände att de inte existerade.

De boende var glada över att få besök men kände på samma gång att de var en belastning för sina anhöriga. Känslan att vara i vägen var negativt och gjorde att de boende fick dåligt samvete över att bo på särskilt boende. De boende kände sig skyldiga för att ta värdefull tid från sina anhöriga.

Vårdpersonalen kunde ibland uppleva att de inte blev respekterade och positivt värdesatta av de boende och detta medförde att de kände sig osynliga och inte bekräftade av de boende. De boende kunde exempelvis ibland uttrycka en önskan att få hjälp av någon annan.

Vårdpersonalen kunde ha en förståelse för de boendes existentiella behov av att bli sedda men ibland känna sig oförmögna att klara av att möta de boende på det sättet som de egentligen skulle önska. Detta gjorde att de kände sig åtskilda från de boende vilket ledde till dåligt samvete.
  De anhöriga kunde känna sig osynliga genom att de blev ignorerade av vårdpersonalen, att ingen noterade att de kom på besök. Om två anhöriga besökte äldreboendet så kunde ibland en av de anhöriga känna sig utanför för att vårdpersonalen endast vände sig till en av de anhöriga.

Miljön på särskilt boende har som mål att vara så hemlik som möjligt, där den boende respekteras på samma sätt som kan förväntas i vanligt boende. Därför är det viktigt att vårdpersonal som arbetar på särskilt boende är utbildade för att arbeta där och har intentioner att skapa goda möten med de boende – inte minst för att de boende är utsatta och sårbara i sin livssituation och i hög grad beroende av vårdpersonalens intentioner i dagliga mötet.

Möten mellan människor på särskilt boende har i min avhandling visat sig vara viktiga för hur livssituationen och vardagslivet gestaltar sig för de boende, men också för hur vårdpersonalen och anhöriga kan känna sig värdefulla i kontakten med den boende. Det som karaktäriserade det goda mötet var närvaro, uppmärksamhet och öppenhet för den andra personen i mötet.
  Vårdpersonalen spelar en viktig roll i de dagliga kontakterna med de boende i syfte att upprätthålla värdighet, respekt och i många fall en känsla av mening och tillhörighet.

Anhöriga spelar också en viktig roll som en länk till de boendes historia, därför är också kontakten och samarbetet mellan vårdpersonal och anhöriga viktig för de boende. Det är viktigt för vårdpersonalen att ha goda intentioner för att kunna skapa det goda mötet.

Att vara uppmärksam, närvarande och öppen i mötet med de boende och deras anhöriga samt att kunna ta del av deras budskap är starten på en vårdande handling som leder till att de boende blir synliggjorda och bekräftade av vårdpersonalen. Arbetet med att vårda äldre på särskilt boende ställer höga krav på vårdpersonalen vad gäller deras kompetens att alltid kunna möta de boende på ett värdigt och respektfullt sätt. Därför är det särskilt viktigt för vårdpersonal och blivande personal att utveckla denna kunskap och kompetens.

Vetenskapliga publikationer:
Westin L. & Danielson E. (2006). Nurses' experiences of caring encounters with people living in Swedish nursing homes.
International Journal of Older People Nursing 1, 3-10.

Westin L. & Danielson E. (2007). Encounters in Swedish nursing homes: A hermeneutic study about residents' experiences.
Journal of Advanced Nursing 60, 172-180.

Westin L., Öhrn I. & Danielson E. (2009). Visiting a nursing home – Relatives' experiences of encounters with nurses.
Accepterad för publication April 2009 I tidskriften Nursing Inquiry.