Det doftar härligt från köttfärsbiffarna som Božena Kwick, undersköterska, står och steker i köket på Våglängdsgatan 153. Det är ett demensboende i Brämhults kommundel i Borås.

Det ska vara riktigt gjort tycker hon och gör en härlig gräddsås till. Hon har arbetat här sedan 1996 och tycker om att laga mat.
  – Det är viktigt för de gamla att få vara i en naturlig miljö med dofter. Förmiddagen kretsar kring köket, säger hon.
  Jenny Hansson, undersköterska, tycker också om att laga mat: 
  – Det är det bästa. Det blir ett naturligt tempo där både vi och de boende känner sig hemma.

Idag är det dukat extra fint för att fira avslutningen på matprojektet (se artikel »). Blommor, ljus, broderade dukar, servetter och glas på fot. Bara finservisen, som kommer fram på helgerna, fattas.
  – De äter bättre när de känner dofterna. Det blir också en helt annan smak i vårt lilla kök än i storköket. Det håller dem piggare. Vi kan få en eller två som sitter i rullstol och behöver matas, men nästan aldrig helskötsel.
  Det säger Elsbeth Rohland, undersköterska. Hon har lagat mat i 25 år och slagits för att få göra det. När de flyttade till nya lokaler för fem år sedan ville ledningen att de skulle släppa matlagningen.
  – Vi hade jobbat ihop så länge att det hade blivit rutin. Ny personal får hjälp att komma in i matlagningen. Om vi ibland säger att vi inte hinner med jobbet så säger cheferna: Då tar vi bort maten! Därför klagar vi inte.

Andra argument för att de ska sluta laga mat har varit hygieniska skäl eller att de ska hinna sitta och hålla de gamla i handen.
  Elsbeth Rohland: 
  – Jag tror inte att man håller dem mer i handen om man inte lagar mat. Här är vi tillsammans på ett naturligare sätt.

Hon framhåller också att de äter bra mat här, mycket kött och fisk och grönsaker.
  – Ändå är det billigare per portion att laga själv, säger hon. De ingår nu i en resultatenhet med ytterligare en grupp och därför går det inte att särredovisa siffrorna längre.

Det handlar alltså om lunchen, eller middan som de säger i Borås. Frukost och kvällsmat lagar andra boenden själva också. På den här enheten är det även elvakaffe och eftermiddagskaffe. Plus kvällssmörgås och nattmat för den som vill ha. Här har nya boende, som levde på fil och näringsdryck innan de kom hit, börjat äta riktig mat igen.

Inköpen är ingen betungande syssla eftersom hon beställer råvarorna via e-handel från de företag som kommunen upphandlat.
  Gruppen arbetar efter ett pricksystem med tre prickar. Röd prick betyder ansvar för köket hela dagen. Det innebär inte att man behöver göra allt arbetet själv, men man har ansvar för att det blir gjort och att ingredienserna finns tillhands. Gul och grön prick betyder ansvar för aktiviteter och städning. Den dagliga omvårdnaden hjälps de åt med.

Nu har hela enheten ingått i ett genombrottsprojekt i Brämhult för att förbättra situationen kring maten ytterligare. Deras motto har varit ”det ska vara gôtt att leva”. Från A-gruppen har Katarina Johansson, undersköterska, deltagit som teamledare tillsammans med Elsbeth Rohland. A-gruppen lagade inte lunchen tidigare, men provade en månad inom projektet.

Katarina Johansson:
  – Några blev jätteglada för det, andra var negativa men ställde upp i projektet och jag själv var mittemellan. Vi har beslutat oss för att inte fortsätta. Vi fixerade oss vid maten, det blev så stort. Vi kanske skulle ha börjat lite försiktigt med en dag i veckan. Några i vår grupp lagar aldrig mat hemma ens!

De tar lunchen från restaurangen i köket. Det finns två rätter att välja på varje dag. Grupperna samarbetar också så att de kan byta maträtter när de vet att en person inte gillar en viss rätt.
  Katarina Johansson:
  – Vi har gjort andra förändringar. Inga diskmaskiner ska gå under måltiden, inget spring och personalen sitter med vid bordet utspridda. Vi dukar fint på helgerna. Alla har börjat tänka till.

Elsbeth Rohland:
  – I projektet har vi tänkt mera på att sitta och prata med dem vid måltiden. De har blivit gladare och mer sociala. Hos oss är också anhöriga alltid välkomna att sitta med. Då blir det fler som samtalar och det har betydelse när många boende inte kan prata så mycket själva.

I projektet har de känt stort stöd från enhetschefen Anita Broberg, som kommit flera gånger och tittat och tyckt att det luktat gott.