Personer vars funktionshinder uppstår efter 65 får hjälp enligt socialtjänstlagen som lite luddigt talar om skälig levnadsnivå. Denna oprecisa skrivning gör att det som andra betraktar som självklarheter, som att komma ut – åtminstone en gång i veckan – i äldreomsorgssammanhang kan uppgraderas till att kallas ”guldkant i tillvaron”. Professor Lars Andersson funderar över vilka effekter fördomar och förutfattade meningar har på planering och prioriteringar av vård och omsorg om äldre.
Kategoriseringar kan vara praktiska, men de kan också leda till förenklingar och till att skilja ut en grupp på ett ofördelaktigt sätt. Beträffande äldre används ofta kronologiska åldersgrupperingar som 65-74, 75-84 och 85+, vilket är praktiskt och lätthanterligt, men många gånger kan ge en alltför ”fyrkantig” bild av dem som befinner sig i respektive åldersspann.
Ett annat sätt att kategorisera som blivit vanligare på senare år är att tala om den tredje och den fjärde åldern. Den tredje åldern betecknar tiden från man slutat arbeta, eller åtminstone inte arbetar av nödvändighet eller på heltid, och så länge man i stort sett klarar sig själv. Den tredje åldern har blivit etablerad som en unik period med ökad fritid och konsumtion av upplevelser och produkter samt en möjlighet till självförverkligande. Den fjärde åldern är den tid man är beroende av andra för att klara sig eller åtminstone är mycket skröplig.
I spåren av den så kallade eländesbilden från 1970-talets äldredebatt lanserades en motbild av äldre som kompetenta och oberoende samhällsresurser. Och positiva bilder av äldre som aktiva människor som tar för sig av vad livet har att bjuda har blivit mer vanliga. Inför risken att eländesbilden alltjämt hänger kvar så lyfts en bild fram där hälsan sägs vara bättre än väntat inte bara i den tredje åldern.
Undersökningar presenteras som sägs vilja krossa myter om de allra äldsta. Det handlar om undersökningar med stora bortfall – som till största delen beror på dålig hälsa hos de tilltänkta intervjupersonerna, som ändå oftast utgörs av de friskare som bor hemma. Data presenteras som bevis på att även de allra äldsta är mycket piggare än vi tror.
Den soliga bilden kan förstärkas ytterligare av att man intervjuar en grupp där många står under kemisk påverkan då nästan en av sex bland de allra äldsta använder antidepressiva medel och nästan hälften bland dem på institution.
Denna form av ”äreräddning” skulle kunna kallas medkännande ålderism. En risk med detta förhållningssätt är att det kan ge beslutsfattare intryck av att ”vi blir ju bara friskare och friskare”, därför kan vi kanske klara av nedskärningar inom vård- och omsorg.
En motsatt inställning är att inse och acceptera att livet ibland avslutas med att man drabbas av många besvär och sedan långsamt tynar bort i en process som kan innehålla mycken smärta och lidande. Vi kan medicinera mot smärta, men står rätt handfallna inför lidande. Vi kan för all del medicinera även mot lidande. Antingen kan smärtans morfin fungera så, eller antidepressiva medel, men en värdig vård ska även ha andra verktyg. Vårdens resurser är avhängiga den vårdideologi som är förhärskande, och om en överordnad princip är att hålla (en snålt tilltagen) budget blir förutsättningarna för en människovärdig vård begränsade.
Åldersdiskriminering är sedan årsskiftet förbjuden, men bara på arbetsmarknaden. Det finns ingen sådan lagstiftning mot åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvården eller något annat område utanför arbetsmarknaden.
Hälso- och sjukvårdens förhållande till äldre kan grovt sett delas upp på äldres krav på sjukvården relativt andra grupper samt begränsningar i behandling av den enskilde patienten genom olika prioriteringar. Den äldre patienten befinner sig i underläge på flera plan. Det kan vara fråga om i vilken utsträckning man blir remitterad till en specialist, och även medicinering, där hänsyn inte tas till att mediciner inte är utprovade på äldre människor.
Ett sätt att prioritera är att sätta övre åldersgränser för vissa medicinska behandlingar, till exempel screening. Det finns europeiska riktlinjer för screening för bröstcancer, men den övre gränsen för mammografi varierar och är 59 år i Polen, 65 år i Irland, 69 år i Danmark, 75 år i Nederländerna och ingen gräns alls i Ungern.
Socialstyrelsen rekommenderar mammografi upp till 74 år, men i Stockholms läns landsting är den övre gränsen 70. Åldersgränserna kan ha hunnit ändras i ett eller annat land. Men poängen här är att peka på godtyckligheten i dessa gränssättningar.
Ett tydligt och illustrativt exempel på prioriteringar gäller omsorgen, till exempel om en funktionsnedsättning uppkommer före eller efter 65 års ålder. Personer vars funktionshinder uppstår efter 65 får hjälp enligt socialtjänstlagen som lite luddigt talar om skälig levnadsnivå. Denna oprecisa skrivning gör att det som andra betraktar som självklarheter, som att komma ut – åtminstone en gång i veckan – i äldreomsorgssammanhang kan uppgraderas till att kallas ”guldkant i tillvaron”.
Det står helt klart att kronologisk ålder används i lagstiftningen som avgränsning för rättigheter och skyldigheter på ett helt annat sätt än kön och etnicitet, och många gånger förefaller gränserna inte vara särskilt befogade. De flesta åldersgränser inom välfärd och omsorg finns inte till för att främja en viss åldersgrupps intressen utan av organisatoriska skäl, byråkratisk bekvämlighet eller ekonomiska orsaker. Även om många verksamheter omfattar personer 50+, 55+, 60+, så kan man inte vara helt säker på att det inte finns en bortre parentes. Ett exempel är seniorboende för 55+ där den övre åldersgränsen för att flytta in kan visa sig vara 75 år.
I en översiktsartikel konstateras att trots att en tredjedel av all cancer diagnostiserats hos personer äldre än 75 år så undersöks denna grupp mindre ingående och erhåller mindre behandling än yngre åldersgrupper.
I en studie från Storbritannien dras slutsatsen att underbehandling av äldre lungcancerpatienter kan vara en orsak till sämre prognos bland dem. Även beträffande Parkinsons sjukdom befanns patientens ålder spela stor roll. En studie visade att bland patienter under 50 års ålder remitterades 94 procent till en specialist, bland dem som var 71 år och äldre var det 58 procent. Med äldre patienter var det vanligare att behandlingen påbörjades innan de remitterades.
Enligt en studie i Kalifornien har läkare också befunnits vara mindre villiga att behandla äldre suicidala patienter än yngre. De ansåg i högre utsträckning att självmordstankar var rationellt och normalt hos den äldre patienten.
Varför är det så? Det finns ingen enkel förklaring. Det kan vara en kombination av kunskapsbrister, som brist på kunskap om tillgänglig behandling, eller brist på kunskap om medellivslängd. Det kan handla om fördomar som brist på tilltro till behandlingar av äldre eller tvivel på att äldre förmår ändra sig.
Det kan också finnas en generell förklaring som bygger på att de allra äldsta och skröpligaste kan upplevas som ett existentiellt hot av yngre vilket tar sig uttryck som ett avståndstagande från äldre. Enligt detta synsätt är det främst tre faktorer som bygger upp denna hotbild. Genom de äldsta och skröpligaste påminns man om att döden är oundviklig, att kroppen fungerar allt sämre samt att det som byggt upp självkänslan visar sig vara förgängligt.
I april 1997 slog riksdagen fast att prioriteringar inom vården vilar på tre principer, människovärdesprincipen, behovs- solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Där fastslås också att ålder inte får vara en prioriteringsgrund. Hur stämmer principerna överens med vad folk tycker? Äldres synpunkter på prioriteringar sammanfaller med riksdagens beslut. Men i en studie av hela befolkningen är det 40 procent som tycker att yngre ska ha företräde framför äldre, trots att människovärdesprincipen ansågs viktig. Orsaken var att människovärdet ansågs förändras med åldern eftersom yngre ansågs mer värdefulla då de har en framtid.
Som kanske framgått är det många och stora uppgifter att ta itu med, och en start vore att kalla saker vid dess rätta namn. I stället för att svänga sig med till intet förpliktigande begrepp som bemötande, värdegrund etc. (som oftast har sin udd riktad nedåt, mot dem ”på golvet”) bör man i enlighet med den framgångsrika användningen av sexism och rasism i frågor som rör kön och etnicitet, börja använda uttrycket ålderism för fördomar och diskriminering när det gäller ålder.
Fotnot:
För en fördjupning, se boken Ålderism (Studentlitteratur, 2008)
Sökning pågår