Äldreomsorgen säger sig ibland kunna erbjuda guldkant i tillvaron. Vad är guldkant, vad menar man? Är det att sätta sig vid ett vackert dukat bord på äldreboendet och att känna doften av mat från köket? Eller att få duscha mer än en gång i veckan och att komma ut någon gång då och då?
  Jag får en känsla av att det man menar med guldkant för den äldre personen är det vi icke-behövande kallar för ett alldeles normalt liv, om ens det.

Personligen har jag varit emot att använda ordet kund om den äldre människan i äldreomsorgen. Det ska jag börja använda nu.
Häromdagen fick jag höra följande. En gammal kvinna med hjälp från hemtjänsten ville få information om schemat för den personal som skulle besöka henne. Hon ville, som så många andra, veta vem som skulle komma in i hennes hem och när. Sagt och gjort, hon som kund ringde upp chefen för hemtjänsten. Hon fick till svar att arbetsschemat behövde hon inte alls veta – det viktigaste var att personalen visste.
  Snacka om kundtänkande. Ett fall för DO – diskrimineringsombudsmannen. Om de hade haft åldersdiskriminering (utanför arbetsmarknaden) på sitt bord.

Jag pratade med min 86-åriga mor om vad hon tror skulle vara det viktigaste om hon en dag blir beroende av hjälp. Hon funderade och sa att det måste ju variera från dag till dag. Att livet skulle behöva bli så mycket annorlunda mot idag har hon svårt att se; att hon som behövande troligen skulle behöva hjälp med den personliga hygienen – hon som vill duscha varje dag, inköp av mat eller få hem matlådor, att få möjlighet att komma ut.
  Men det är klart att jag måste berätta hur jag vill ha det och vad jag är van vid, sa hon. Hoppas att de lyssnar på vad du säger, sa jag. Hon stirrade på mig. Va! Det är väl en självklarhet! Jag önskar att det vore en självklarhet. Trots tal om personcentrerad omsorg, är det inte självklart att vi som gamla och behövande blir sedda och lyssnade på som de personer vi är.

Många gånger har jag mött personer som har beskrivit övergången från att vara oberoende till att bli beroende som något oerhört svårt.
En 88-årig kvinna (se Att bli beroende ») beskriver att beroendet av hjälp från hemtjänst känns som ett nederlag. Att det är ”som en nedtrappning från att ha varit 100 procent människa”.

I jämförelse med förr har äldreomsorgen blivit mycket bättre! Det vet jag också. Ibland blir jag bara så trött. Det håller inte längre att jämföra med långvårdstiden och slå sig för bröstet; se hur fina äldreboendena är idag och personalen är kunnig och engagerad både vid de särskilda boendena och i hemtjänsten.

Även om det många gånger stämmer haltar jäm­förelsen med förr. Då visste man inte bättre, brukar Stockholms äldreombudsman säga. Idag vet man och inom väldigt många verksamheter fungerar det bra, men så länge det inte fungerar överallt måste en förändring ske.
  För även på arbetsplatser där omsorgen inte är den bästa, tror jag att alla vet hur ett bra omsorgsarbete ser ut. Problemet är ofta att personalen inte har en chans att utöva det på grund av tids- och personalbrist, bland annat.

Att det skulle kosta mer att göra rätt tror jag inte ett dugg på. Om det är kunskap som brister finns den i massor; om själva åldrandet, om vad bra äldreomsorg innebär och vad man kan göra för att få till en bra omsorg för den äldre personen, som faktiskt är kunden med rätt att kräva ett anständigt liv. Det är nog mycket få personer som kräver någon guldkant, däremot vore det underbart om det fanns plats för det, också.

Alla i det här numret verkar vara rörande överens om att det som först och främst behövs för att det ska fungera bra, är en engagerad chef med kunskap om vad som ska göras och som leder en engagerad personalgrupp som vet att de får den kunskap de behöver. Då kan den guldkant som redan finns på sina ställen komma att lysa generellt. Men att få möjlighet att fortsätta leva det liv man är van vid, det kan aldrig räknas som guldkant!