Att vårda kropp och klädsel, även med enkla medel, är att fortsätta att se våra demenssjukas personlighet och behov när de inte längre kan själva. Det är att ge själen ett värdigt hem, en värdig inneslutning, som visar att vi bryr oss om. Det är viktigt för oss alla att känna oss fräscha och ha det utseende, den ”look”, som förknippas med oss och som vi är bekväma med.

Varje dag träffar jag personer med demenssjukdom och ser hur sjukdomen påverkar minnet och den intellektuella förmågan. Men gradvis förändras också utseendet med inverkan på den sjukes självbild och omgivningens uppfattning.
  När vi blir sjuka får vi hjälp med mediciner och kanske träning, åtminstone ska vi få det när vi ligger på sjukhus eller befinner oss i särskilt boende. Både den egna förmågan och de närståendes påverkas av ålder och humör. 
  Depression, nedstämdhet, nedsättning av motorik, syn- och lukt hör till demenssjukdomen men kan komma till oss alla med ökande ålder. Oftast försämras ekonomin med ålder och sjukdom. Stöd kan behövas på många plan.

Den sjuka som vistas hemma får förlita sig på att närstående eller hemtjänsten ser vad som behövs för utseendet i form av klädsel och kroppsvård. Det kan vara en sorlig syn att se den tidigare så noggranna personen förändras till en ovårdad och ofräsch människa. Tvål och vatten, lite god doft och kläder som sitter som de ska, det kan räcka, men lite ”styling” skulle inte skada. Den kan dessutom underlätta samvaro och samverkan med omgivningen.

Att bli berörd, insmord, friserad, klädd är också något forskningen visat är positivt för kroppsuppfattning och det dagliga livet. Det är inte att bara fiska fram något ur skåp och lådor. Inte minst männen i en relation kan behöva extra stöd för sina fruar. Hur många män känner sig hemmastadda med att välja passande skönhetspreparat, mjukgörande krämer, ”dofta gott”–preparat, behåkupor, strumpbyxor, hårspännen och annat?

Vi måste fortsätta bry oss och inte känna att det är pinsamt att på ett finkänsligt sätt föreslå byte av hårt åtsittande kläder, syntetpersedlar varma dagar, säckiga ”kalsingar” och skaviga bysthållare. Personalens kreativitet kan stimuleras. Det är roligt och trevligt att få tid och möjlighet att bry sig om det kroppsestetiska och kan öppna nya kontaktvägar. Kanske kan man utse en ”stylist” på boendet eller ge tips via demensmottagningens personal.

Hur vi ska lösa det enskilda fallet eller generellt göra inom äldreboendet är kanske något för en gruppövning, utvecklingsdag eller liknande. Men att kroppen behöver sitt liksom själen, det är många gånger tydligt.