Vårdpersonalens bemötande och samtal är av oerhörd vikt. Ett dåligt bemötande kan göra att man blir ännu mera skör medan det goda bemötandet och ett bra samtal ger styrka, skriver Ella Danielson efter att ha förlorat sin man i somras.

Min make Stig var 21 år äldre än jag själv och skulle fylla 88 år under året. Han var mycket vital, samhällsintresserad och följde med i allt. Själv var jag engagerad och yrkesverksam lärare och forskare med mycket arbete på annan ort och lite ledighet. Trots detta var den lilla fritiden i hemmet och i sommarbostaden (80 mil bort) oändligt viktig och betydde mycket för oss båda. Den övriga vardagen hanterade vi bra som pensionär respektive yrkesverksam. Vi hade båda lång erfarenhet av hälso- och sjukvård och Stig följde därför alltid med i min forskning. Jag hade planerat att själv pensionera mig vid årsskiftet och bara arbeta med några forskningsprojekt. Vi skulle då lättare kunna planera vardagen tillsammans och Stig såg verkligen fram emot detta.

Nu blev det inte som vi önskade. Vi hade haft en vecka i slutet av maj i sommarbostaden där vår slänt blommade med prästkragar, lupiner och tjärblomster och syrenerna stod i sin fulla prakt. Det kunde inte vara vackrare. Själv använde jag en del av dagarna till att bygga upp stenar till en ny köksträdgård. Vi återvände till hemmet för ett par veckor och jag arbetade under denna tid. Stig mådde inte riktigt bra, tappade matlusten helt och kräktes. Jag trodde först att han fått i sig något olämpligt, men han blev inte riktigt bra.

De sista dagarna förberedde jag flytten inför sommaren och Stig mådde bättre. Han såg verkligen fram emot att komma iväg även om vi hade en lång bilresa framför oss. Vi lämnade hemmet som så många gånger innan med planeringen att komma tillbaka någon gång under sommaren.

Det var midsommarvecka och vi hade varit i sommarhuset i tre dagar. Illamåendet blev sämre. Jag hade handlat och förberett midsommar, men dagen före midsommarafton sa Stig att det är nog bäst att uppsöka vårdcentralen. Jag ringde och fick anvisning, efter min symtombeskrivning, om att åka direkt till sjukhuset. Vi lämnade sommarhuset på förmiddagen och jag kom i håg att Stig sa, ”vi hade väl kunnat fira midsommar här hemma”. Jag var själv orolig att det skulle bli värre och svarade: ”Det är nog bäst att få en ordentlig undersökning”. Vi hade ingen aning om att vi aldrig skulle komma tillbaka tillsammans.

På sjukhuset var det långa väntetider. Så småningom kom vi in till ett förnämligt första omhändertagande, men sedan blev det lång väntan på ett undersökningsrum. Efterhand kom en ung läkare som undersökte och tyckte att Stig snarare borde tillhöra medicin än kirurgen. Vi talade lite mera om symtomen och till slut gick läkaren till sin överläkare för överläggning. Hon kom tillbaka och sa att Stig skulle läggas in för vidare undersökning även om helgen närmade sig. Det var väldigt ont om platser så risk fanns att få ligga i korridoren. Vid sjutiden på kvällen kom vi till kirurgavdelningen och fick faktiskt plats på en fyra-sal. Stig fick lite att dricka och gjorde sig i ordning för att kunna stanna. Jag tog farväl och körde själv med oro hem till sommarhuset.

Jag tillbringade större delen av midsommarhelgen på sjukhuset tillsammans med Stig. Det var inte helt lätt att göra besök på ett rum för flera patienter. I det lilla dagrummet var oftast också många patienter och besökande samt ibland till och med någon liggande patient. Stig hade en mängd undersökningar inklusive röntgen och fick dropp, så det var heller inte lätt att förflytta sig mellan olika ställen. Min mat stod orörd hemma för aptiten var dålig och jag fick varje kväll försöka tvinga i mig litet. På sjukhuset fanns bara en kafeteria med några timmars öppethållande på helgen.

Efter helgen fick vi tala med överläkaren om röntgensvaret som visade att det såg ut som om en tarmoperation var nödvändig. Hon kunde inte utesluta att det var en tumör och förberedde oss på en stomi. Vi fick hela behandlingsgången klar för oss och planen var att hemgång skulle kunna ske en vecka efter operationen.

Det såg ju lovande ut, även om jag tänkte lite mera. Alla provvärden skulle vara bra före operationen och därför dröjde det några dagar. Stig hade telefon vid sängen och kunde ringa varje kväll liksom på onsdag förmiddag då han bad mig komma in meddetsamma. Läkaren ville tala med oss igen och de hade bestämt sig för att operera på torsdagen. Det var bra att jag var på sjukhuset hela eftermiddagen och kvällen för det var många förberedelser med bland annat bra information från narkosläkaren. Jag åkte hem så småningom. Lite senare ringde Stig och berättade att han kräkts igen. Jag önskade Stig en bra natt före operationen och visste då inte att vi aldrig mera skulle tala med varandra i telefon.

På operationsdagen städade jag i sommarhuset för att skingra tankarna. Stig skulle åka upp till operationsavdelningen redan halv åtta och planerades vara klar under tidig förmiddag. Jag skulle få ringa till uppvakningsavdelningen vid halv tolv. Ringde en halv timme senare och Stig hade fortfarande inte kommit dit. Jag fick löfte att återkomma redan efter en timme. Det var nog den längsta timmen i mitt liv.

När jag ringde igen hade de inte hört något från operationsavdelningen. Jag förstod då att det inte stod rätt till. Bestämde mig vid halv två för att ringa till operationsavdelningen. En hygglig undersköterska gick och tittade efter och kom med meddelandet att de höll på avsluta operationen och att allt hade gått bra. Det sista tog jag som att Stig lever i alla fall, men jag förstod att det inte varit så bra med en så lång operation. Klockan halv tre kom jag till ”uppvakningen” som var placerad inom intensivvårdsavdelningen. Stig var vaken och hade fått tala i telefon med överläkaren som var för upptagen för att komma ner, men ville träffa oss dagen efter. Det såg bättre ut än jag kunde tro och Stig var så glad att vara opererad och slippa illamåendet. Blodtrycket var dock ostabilt liksom andra provvärden varför Stig blev inlagd på ett intensivvårdsrum till nästa dag. Personalen var fantastisk och Stig var i goda händer. Därför kunde jag om än lite orolig återvända hem.

På fredag morgon åkte jag tidigt in till sjukhuset. Orolig, även om jag hade ringt och hört hur natten varit. Blodtrycket och proverna var instabila, vilket inte bådade gott. Det blev ändå en fin dag på intensivvården och Stig fick till och med sitta i en fåtölj några minuter. Jag visste inte att det var den sista dagen som vi kunde tala med varandra som vanligt.

Stig var fortfarande glad över att vara opererad. Läkaren kom och talade med oss och tog det försiktigt. Det var flera tumörer och en komplicerad operation som med bästa utgång bara skulle lindra syntomen. Vi båda tänkte att möjlig efterbehandling skulle kunna göras vid universitetssjukhuset, men de förhoppningarna tog läkaren bort. Jag tolkade hennes information som att det var en cancer som gått för långt. Det gick bara att lindra lidandet. Jag vet inte om Stig riktigt förstod detta, men jag såg framför mig att vi kunde ha några månader tillsammans och jag hade bestämt mig för att omedelbart sluta arbeta. Jag hoppades att Stig den sista tiden skulle få vara på det hospice som han själv varit med att stödja vid dess tillkomst.

Stig bad mig ringa några samtal innan jag kom nästa dag. Han fick lämna intensivvården på kvällen för att igen komma till fyra-salen på kirurgavdelningen. Salen var fullbelagd. För mig var det svårt att åka hem eftersom jag visste att kontrollerna av blodtryck och prover inte kunde vara desamma på en kirurgavdelning som på intensivvården.

Jag kom tillbaka nästa förmiddag med tidskriften ”Time” som jag trodde skulle vara lätt att läsa för Stig. Jag insåg ganska snart att något måste ha hänt för hans allmänna tillstånd hade försämrats avsevärt under natten. Stig hade inte kunnat sitta på sängkanten för han var mycket trött. Han frågade inte om telefonsamtalen och ”Time” kunde jag bara lägga på sängbordet.

Blodtryckskontroller togs och trycket var mycket lågt. Söndagen var ännu svårare för Stig i värmen och med alla ljud på detta rum med patienter och besökande. Jag frågade om det inte fanns något mindre rum och tjänstgörande sjuksköterska förstod att de måste göra någonting. Den kvällen åkte jag därifrån med största oro och ringde redan efter en timme till sjukhuset igen. Då var medicinjouren hos Stig och han talade med mig för proverna var inte bra. ”Vad kan ni göra” frågade jag?: ”Dessvärre”, sa läkaren, ”vi kan inte göra någonting i detta läge”. Det var tungt att höra för mig som närstående. Med oro åkte jag in till sjukhuset för att vara där natt och dag. Stig hade då fått ett eget rum.

Jag fäste mig särskilt vid hur olika vårdpersonalen bemötte Stig och mig som närstående. För det mesta korrekt, men det skedde på väldigt olika sätt, och ibland tyvärr inkorrekt. Lång sjukvårdserfarenhet verkade inte alltid vara till en fördel. Den gjorde sig särskild synlig vid den rutinmässiga blodprovstagningen varje morgon. Exempelvis var det i sådana fall ” bra prover” som gällde och inte Stig som person och dessutom i ett tillstånd av att vara patient och svårt sjuk.

Det fanns dock små guldkorn. Jag fäste mig särskilt vid hur fint bemötande en ny undersköterska hade. Hon kom smygande och sa ”Stig”, nu ska jag prova blodtrycket på dig”. ”Jaha”, sa Stig. Hon pumpade några gånger försiktigt med blodtrycksmanschetten och läste av. Hon kontrollerade igen och då förstod jag att det kanske var lågt. Hon sa: Jag ska kolla igen om en stund och Stig var med. Sedan informerade hon väldigt fint. ”Stig, jag ska också sticka dig lite i fingret för att kontrollera blodsockret”. ”Jaha, det går bra”, sa Stig. Hon tittade och läste av. ”Det var bättre nu”. Stig hörde och reagerade positivt med ett leende.

Det fanns också en ung sjuksköterska som tog sig mycket god tid att informera och samtala med oss båda. Jag märkte att Stig både uppfattade namnet på denna sjuksköterska och att han kände igen rösten när hon kom in i rummet. Han var lugn och kunde fråga om lite olika saker trots att han genom sitt tillstånd och läkemedlen inte riktigt var orienterad till tid och rum. Han reagerade på samma sätt med överläkaren som hade gjort operationen och som tog sig tid samt även talade med mig trots att hon var ledig från arbetet vid avdelningen.

Det fanns en annan överläkare som dessvärre istället nonchalerade oss genom att det var en cancersjukdom. Det fanns ingenting att göra! Men det fanns en patient och i detta fall var det Stig. Jag frågade överläkaren som gick rond och förbi rummet om jag kunde få tala med honom. ”Jag har inte tid nu”, blev svaret och jag sa ”men bara det blir under dagen är jag tacksam”.

Läkaren kom inte in till rummet på ronden och han kom heller inte tillbaka under dagen för att diskutera Stigs tillstånd. Det hade varit väldigt positivt för Stig om läkaren kommit in på rummet. Jag mötte läkaren dagen efter i trappan. Han sa ”Hej” och sprang sedan iväg. Det kändes mycket snöpligt. Och när jag kom in i avdelningskorridoren hörde jag hur Stig ropade Ella, Ella. Han hade då legat ensam under några timmar på förmiddagen när jag varit hem för att vila. Som närstående kan man reagera på olika sätt. Jag var alltid orolig att åka från sjukhuset om än bara för en kort stund och skyndade mig tillbaka med denna ständiga oro. Jag blev inte lugnare av att höra att Stig var orolig. Han blev dock lugn när jag var tillbaka igen.

Under den andra och sista helgen efter operationen var vi flera från familjen hos Stig. Dottern och hennes make var i slutet ett stort stöd. Stig visste att vi var hos honom, men vi hade inte kontakt med honom det sista dygnet. Genom att vi var där sparade vi kanske på vårdpersonalens arbete. Deras insatser mot slutet var fantasiska med omtanke, respekt, värdighet och en omvårdnad som inte kunde ha varit bättre. Vi fick uppleva vården som bäst. Bemötandet, näringstillförsel för att inte bli törstig, syrgas för att andas lättare och allmän omvårdnad med värdighet.

Jag lärde mig mycket som närstående under sjukhusvistelsen och inser vikten av att inte negligera en patient som har en obotlig cancer samt hur skör man är både som patient och närstående. I sådana fall är vårdpersonalens bemötande och samtal av oerhörd vikt. Ett dåligt bemötande kan göra att man blir ännu mera skör medan det goda bemötandet och ett bra samtal ger styrka.

Stig lämnade oss på söndagskvällen lugnt och stilla. Döden kom oförberedd, även om jag insåg under den omtumlande veckan att Stig inte kunde komma hem mera. Han kom inte mer till vårt sommarhus med vår blommande slänt och heller inte till vårt riktiga hem. Framtiden som vi hade sett fram emot fick vi inte uppleva tillsammans.