LEDARE: Döden, döden …

Inger Raune, chefredaktör

 

Döden, döden. Så lär Astrid Lindgren och hennes syster ha börjat sina dagliga telefonsamtal. Döden, döden – så var det färdig­pratat om det. ”Tänk på döden” står det vid Mollösunds kyrkogård och var även rubriken på Stockholms kulturfestival i somras. Det går väl an att tänka på döden så länge det är så där lagom kulturellt, abstrakt och teoretiskt. När jag har sagt till kolleger, vänner och bekanta att vi håller på med ett nummer om döden har de rynkat pannan. Ibland omärkligt men lika ofta uttryckt – usch vad jobbigt!

Döden och döendet är inga lätta ämnen och inget man diskuterar till vardags hemma vid middagsbordet. Inte hemma hos mig i alla fall. Inte förrän vi själva eller någon i vår närhet drabbas av svår sjukdom eller död.

Samtidigt som många i vårt samhälle drar sig för ämnet, är det som om ”alla” pratar om döden. Och skriver om den. Vi bad en litteraturvetare att resonera om detta fenomen och hon skriver: Böcker om sjukdom och död fungerar bäst när de handlar mer om livet än om döden.

När jag stötte på döden i min verklighet var jag vuxen. Det var när min mormor dog. En Luciadag för 25 år sedan satt jag hos henne på sjukhuset. Hon var inte längre kontaktbar och all behandling hade avslutats. Det skulle bara handla om dagar, kanske timmar. Luciatåget hade gått förbi tidigare och då hade tårarna runnit ned på hennes kudde. Kanske tyckte hon sig se de där änglarna som hon alltid sa skulle hämta henne när det var dags.

Tidigt morgonen efter ringde de från sjukhuset och sa att mormor stilla hade somnat in på efternatten. Förutom att det var min mormor som jag ansåg skulle finnas hela mitt liv och leva för evigt fick jag nu se en död människa för första gången. Hon låg där så ensam och stirrade upp i taket. En sköterska kom och förklarade för mig att det hade gått ett antal timmar sedan döden hade inträffat och kroppen höll på att stelna, så även ögonlocken vilket innebar att ögonen öppnades. Tillsammans stängde vi dem, jag tog farväl och gick sedan.

Det var inte bara den sköterskan som var bra, alla i personalstyrkan - som jag minns det – hade varit fantastiska. Det här var när kunskap om ”vård i livets slutskede” var i sin linda – även om diskussioner om palliativ vård pågått sedan omkring 10 år. Och sunt förnuft hade fungerat sedan länge, för att inte säga i evinnerliga tider.

Bra palliativ vård är förebyggande vård säger en läkare på sid 12. Med det menar han att personalen tidigt i vården av den döende personen ska förutse och planera inför det som kommer att ske. När döendet ”diagnostiseras” ska allt finnas på plats i form av smärtlindring, närstående informerats, andlig hjälp om det är ett önskemål.

När vi pratar om rädsla för döden eller dödsångest är det nog själva döendet vi är mest rädda för. Att ha ont och att lida.

När jag nu i höstas förlorade en av mina bästa vänner var min önskan under hennes sista dagar att hon inte skulle behöva ha ont. Ingen ska behöva lida idag, det finns medicinering, försökte jag trösta de närstående. Men jag var själv inte så säker. Fallet med läkaren och det för tidigt födda barnet som dog på Karolinska sjukhuset, har gjort att många läkare blivit extra försiktiga med smärtlindring. För försiktiga? Rätten till en värdig död är något som diskuterats mycket och länge. Jag citerar ur en artikel på sid 24.

– Om vi säger att vi ska respektera en beslutskapabel persons rätt att vara med och bestämma i sjukvården i alla andra livets skeden, varför ska man inte ha rätt att göra det vid livets slut?

Läs även P C Jersilds krönika på sid 50!

Det är nog så att många av oss vill fortsätta att bestämma och ha kontroll över våra liv ända in i döden. Jag ska nog skriva mitt livstestamente medan jag kan och vet vad jag vill. Sedan hoppas jag att det också respekteras.

Nu några veckor före jul vill vi i redaktionen önska alla en God jul och ett riktigt Gott Nytt år!!!

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 11 december 2009 - 11:47 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår