Det behövs mer forskning om äldres syn på död och döende anser professor Ingalill Rahm Hallberg. Hon har gjort en internationell litteraturöversikt och också skrivit ett kapitel om döden i en ny bok.

Ingalill Rahm Hallberg, professor, Vårdalinstitutet och Lunds universitet, publicerade 2004 en internationell översikt över vetenskaplig litteratur om äldre människors syn på död och döende. I studien ingick 33 publikationer efter ett urval i flera steg.

Översikten visade att få studier var inriktade enbart på äldre människor och nästan inga handlade om personer över 80 år. Därför fick gränsen sättas från 60 år och uppåt. Mycket få studier innehöll exempel från europeiska länder, flertalet var gjorda i usa och Kanada. Genomgången visade att de äldre inte hade något emot att tala om sin död och döendet, även om det inte skedde utan smärta. Samtidigt ville de också vara levande till sista minuten.

Studierna gjorde ingen klar skillnad mellan död och döende. Flertalet tog upp dödsångest, fruktan eller påskyndandet av döden. Det fanns inga säkra indikationer på att dödsångest var vanligt hos gamla människor. Flertalet studier visade liten dödsångest eller fruktan för döden.

Ett fåtal studier innehöll tankar om vad som händer efter döden. Det handlade om straff och belöning, kontinuitet mellan generationerna, att bli ihågkommen eller bortglömd, att bli övergiven vid begravningen (ingen kommer), återförening med älskade personer eller vakuum, stillhet, mörker och utplåning. En studie fann att de som hade tankar om utplåning var mer rädda för döden än andra.

Ett annat tema var relationen till de närmaste släktingarna, särskilt makar, barn och barnbarn. Tankar om återförening förekom, men också om bristen på människor som brydde sig. Många ville ha de närmaste hos sig, både under döendet och i dödsögonblicket. Andra ville inte ha dem i närheten.

Samtidigt fanns en rädsla för att bli en börda. Även vid livets slut ville många vara till nytta för andra och känna att de fortfarande hade ett meningsfullt liv.

Det var tydligt i flera av studierna att ångest och rädsla och önskan att påskynda döden var signifikant relaterat till depression. Översikten omfattar inte studier om tankar på självmord och eutanasi.

Ingalill Rahm Hallberg gör kommentaren att det går en fin linje mellan vad som är naturlig sorg inför den förestående döden och en behandlingsbar psykiatrisk störning.

Enligt vissa studier var äldre människor kanske beredda på döden, men inte för döendet och vården i livets slutskede. Viktiga begrepp var medvetande, kontroll, beslutsfattande, beroende, värdighet, känna sig behandlad som en hel människa, att få symtomkontroll (smärta och nutrition), att inte förlänga livet, leva ett meningsfullt liv ända till slutet och vara betydelsefull för andra.
 

Ingalill Rahm Hallbergs slutsats är att gamla människor vill tala om döden och döendet och att det borde uppmuntra forskare att gå in på detta fält. Hon anser att det behövs studier som tar sig an enbart äldre människor från 60–65 år upp till 90–100 år. Helst borde studierna vara longitudinella – åtminstone göras med uppföljningar – och kombinera djupstudier med översikter.

Referenser:
Rahm Hallberg I. Death and dying from old people’s point of view. A literature review. Aging clinical and experimental research,
2004, 16, 2, 87–103.

Rahm Hallberg, I. Livets sista skeden, döden och döendet i boken Äldres hälsa och ohälsa − en introduktion till geriatrisk omvårdnad (red. Anna Kristensson Ekwall). Studentlitteratur, mars 2010.