Ingen kan förutsäga sitt eget slut – men man kan förstås söka vägledning i statistiken. De allra flesta människor dör i hjärtinfarkt, stroke eller cancer. Men ingen kan på förhand veta vad som kommer att drabba just mig. Det enda vi vet är att ju äldre man blir desto högre är risken att dö.

Själv är jag 74 år och så vitt jag vet frisk. Förutom förstås de småkrämpor som drabbar oss alla: sämre syn, nedsatt hörsel och stela leder. Men detta fördragbara tillstånd kommer inte att fortsätta. Därför är det främst två frågor som sysselsätter mig: vilken vård kan jag erbjudas när jag bli allvarligt sjuk – och hur kommer jag att dö?

Politikerna talar vitt och brett om att vård i livets slutskede måste ges högsta prioritering. Det rimmar illa med verkligheten. I Stockholm är man mer mån om att yngre männi­skor får den medicinska service de efterfrågar, inte sällan för rena banaliteter. Medan öppenvården ute i glesbygden sköts av stafettläkare. Detta trots att man vet att god vård inte enbart kräver medicinsk kompetens utan i lika hög grad bygger på kon­tinuitet, möjligheten att slippa byta läkare vid varje besök.

Den som hamnar på sjukhus ska veta att Sverige internationellt sett har en mycket bra sjukhusvård. Problemet är bara att sjukhuset så fort som möjligt vill bli av med oss. Från att ha varit ett land med många sjukhussängar är Sverige nu ett land med alldeles för få. Därför måste patienterna snabbt skrivas ut – men till vad? På riksplanet lovar politikerna att äldrevårdsplatserna ska bli fler. Samtidigt tvingas kommunerna dra in platser för att budgeten ska gå ihop.

Det är skandal att ett rikt land som vårt inte kan se till att äldre slipper bli offer för den dåliga samordningen mellan stat, landsting och kommuner.
Vi ska alla dö – men hur? Att dö är att vara utlämnad. Plötslig och oväntad död kan ingen gardera sig emot, men de allra flesta dör trots allt en långsam, utdragen död. Har man tur får man då den omvårdnad och smärtlindring man har rätt till. Men det är långt ifrån någon garanti. Efter fallet med läkaren som anklagats för att ha tagit livet av ett förtidigt fött barn, har rädslan för överdosering spritt sig hos personalen. Rapporter både från sjukhus- och äldrevård talar om minskade morfindoser till dödssjuka.

Jag tillhör dem som menar att vi – om döendet blir outhärdligt – måste få hjälp att avluta vårt liv på ett värdigt sätt. Det kan inte vara den enskildes plikt att hålla sig vid liv när livet inte längre har någon mening. Rätten att bestämma över sitt eget liv kan inte gärna tas ifrån oss av det skälet att vi närmar oss döden.

Under de närmare 20 år jag satt som sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd framförde jag gång på gång tanken att människor som hamnar
i en ohållbar situation måste få den hjälpen. Det måste förstås ske helt på frivillig grund. Ett litet steg togs 2008 när en grupp inom rådet föreslog att läkare skulle kunna skriva ut tabletter till plågade dödssjuka som vill lämna livet. Men det förslaget hamnade omgående i socialministerns byrålåda. Politikerna vågar helt enkelt inte ta tag i en så kontroversiell fråga.

Jag efterlyser en verklig valfrihet i vården, också för oss äldre. Verklig valfrihet innebär:

• Närhet och kontinuitet i den öppna vården. Gärna läkare med särskilda kunskaper om äldres sjukdomar.
• Att kunna få hembesök av läkare och slippa åka till akuten i onödan.
• Att få välja rätt vårdform (servicehus, särskilt boende, demensvård) när man inte längre kan vara hemma.
• Att själv fritt få avgöra när man levat länge nog.