I 85+-studien i Umeå fick äldre personer svara på frågeformulär, tester och undersökningar. Här ingick även berättande intervjuer. Deltagarna, mellan 85 år till över 100, berättade om sig själva, sitt liv och hur det är att bli och vara mycket gammal. I intervjuerna förekom ofta spontana berättelser om död och döende.

I 85+-studien i Umeå fick äldre personer svara på frågeformulär, tester och undersökningar. Här ingick även berättande intervjuer. Deltagarna, mellan 85 år till över 100, berättade om sig själva, sitt liv och hur det är att bli och vara mycket gammal. I intervjuerna förekom ofta spontana berättelser om död och döende.

De äldre närmar sig livets slut och det är därmed rimligt att känslor, tankar och även oro inför döden aktualiseras. Äldre människor i Västerbotten växte upp i en miljö där religionen var en viktig del av vardag och helgdag. Detta påverkar naturligtvis berättelserna trots att många inte beskrev sig som utpräglat religiösa eller hade mycket kontakt med församling eller församlingsarbete i sin vardag.

I intervjuerna fanns berättelser med ett gemensamt drag som tolkades som: Att mötas igen i himlen. Många som uttryckte en gudstro uppfattade att det fanns ett liv efter döden. En man berättar då han besöker sin hustrus grav: ”Du behöver inte vara ängslig för snart kommer jag…” eller som en kvinna uttrycker det ”Ja det är ju det…enligt Gudstro så är det ju så att man får träffa nära och kära det litar man på” eller ”Gud vill att vi mötas igen alle en gång”. Det kunde också uttryckas som en stark längtan. ”Jag har det bästa kvar… Himlen är målet”.

Ett annat gemensamt drag var: Att minnas de döda. Man mindes, allt från det att man var barn, de som dött och deras död. Man talade om, och mindes sin mor, far, maka eller make som gått bort, likaväl som den egna dottern eller sonen som dött, eller barnbarn som förolyckats. Dessa berättelser varierade, från något positivt till något negativt och skrämmande, beroende på sitt innehåll och i hur de upplevdes. Ofta finns dessa nära anhöriga med; ”Jag möter dom som jag förlorat i drömmen”.

Ett ytterligare gemensamt drag var: Döden är självklar, ”…men Oh! Vi har kommit hit för att dö”. Dessa berättelser gav ett positivt intryck av döden. Att dö var lika naturligt som ”säden som mognar på åkern och som skördas”. Eller att man bara konstaterar att ”Det är bara att gå vidare”. Själva döendet, att dö kunde däremot väcka tankar och känslor av oro. Man hoppas att det ska gå fort trots att man inte direkt är rädd för att dö. Döden och döendet är en allvarlig sak, inget som ska slarvas med. ”Ja man måste ju tänka på det att det är inte bara att roa sig…och så…man måste tänka hur det ska bli .”Men döden kan man också ta med lite humor och avdramatisera så som en intervjuad uttryckte det: ”man önskar ju att man bara ska få somna lugnt och stilla”…och sedan så…då får dom stoppa mig i en soptunna.”

Ett av de frågeformulär som används i Umeå 85+-studien är Rädsla för döden där deltagarna skattar ett antal påståenden som har anknytning till detta. Rädsla för döden förekommer i åldrandet liksom för människor i alla åldersgrupper. Studier visar att äldre är mindre rädda för döden än yngre. Trots att deltagarna i Umeå 85+-studien generellt skattade sin rädsla för döden som låg fanns det flera deltagare som skattade sin rädsla för döden som hög.

När intervjuer med de deltagare som skattade sin rädsla för döden som lägst respektive högst analyserades var för sig, kunde man finna skillnader i hur dessa deltagare berättade och uppfattade död och döende. På ett övergripande plan så uppfattades döden och döendet som ett närvarande hot bland dem som skattat högst men bland dem som skattat lägst uppfattades döden som en naturlig del av livet. De som hade en hög dödsrädsla ville undvika att bli påminda om döden, eller att fokusera på annat än döden.

Dessa berättelser förmedlade en rädsla för att man skulle bli till besvär eller en börda för andra. En kvinna berättar om sin väninna ”…hon sa: det är min högsta önskan att få dö, och det fick hon ju också och det önskar jag också att jag inte ska vakna, för jag vill ju inte vara till besvär”. Man ser de förpliktelser och ansträngningar som förväntas i samband med begravning som betungande för anhöriga; ”För då ska det larmas efter de mina och de kanske har nåt annat för sig just den dagen…”. Man tvivlade på sin tro och på de löften som tron innebar att få mötas bortom döden. Ändå fanns en tilltro och ett hopp. ”…jag hoppas väl att jag tror på det rätta, att jag ska komma till en bättre värld”.

Dessa berättelser bar på en inre djup bild av döden, de förmedlade en bild av ensamhet och att tryggheten förlorades, att inte veta vad som kommer att ske. Man fruktade döden och våndades över lidandet; döden var något som berövade livet. ”Rädslan att bli ensam…att vara ensam. När man blir äldre så tänker man ju så, … man vet ju inte som händer”. Upplevelsen av döendet och döden är i viss mån skrämmande, hotfull vilket denne deltagare tydligt uttrycker när han beskriver upplevelsen av döden ”Någon slags stillhet och tystnad som var skrämmande nästan. Alltså atmosfären kring en död, det blev tystare än tystnad tycker jag”. Och som när en annan deltagare berättar om en bror som insjuknade och bland annat berövades talförmågan och sedermera dog ”…att ensam framleva sina sista år i den be­lägenheten kan inte vara något man ser fram emot”.

De som hade en låg dödsrädsla talade om liknande händelser men berättelserna var av en annan karaktär. De minnen och upplevelser av död man haft, hade trots minnen om traumatisk död, lämnat en bild av stillhet och trygghet. Döden var en naturlig del av livet; man kan gå vidare trots saknad. En kvinna säger om sin makes bortgång; ”det var hemskt när han dog, jag miste mycket det är klart. Men du vet man får ta det som det blir det är inte att göra något annat”. Trots detta att bli lämnad ensam fann man trygghet i andra former. En annan kvinna berättar om tiden efter makens död; ”Jag var på ett kalas några månader efteråt och då tyckte jag han var med hela tiden, det kändes tryggt. Jag var inte ensam då”. Då man inte är rädd för döden kan man acceptera att livet tar slut och känna sig beredd att dö. ”Jag är nöjd nu, nöjd med allting… Det är naturligt tror jag…man kan ju inte leva i evigt ”.

Dessa berättelser förmedlade en bild av död och döende som dominerades av en fridfull befrielse; ”När han var död så såg jag hur lättad han såg ut, han hade ju lite rynkor i pannan och allting slätades ut och han såg glad… han såg lycklig ut där han låg.” Man inser att alla dör, familj och vänner dör, att få leva länge upplevs med viss stolthet; ” Det är ingen som lever så länge som jag inte (skratt) nädå, det är det inte…Bekantingarna är döda…och gamla…kavaljererna är döda (skratt) ”.

Då det gällde lidandet och själva döendet fanns, även hos dem som hade en låg dödsrädsla, en önskan om en smärtfri död, att slippa lida; ”…det jag är rädd för är att plågas” och hoppet om att få dö i trygghet. ”Och jag hoppas det att jag får somna in här”… ”ja att vara hemma är ju bäst tycker jag”. Döden kan ses som en befrielse även om man inte är rädd för den. ”Men jag tror att döden är en befrielse för mig… Inte för att jag inte vill leva men…”. Dessa berättelser förmedlade även att man hade tankar om döden och livet efter döden, man såg dödens fridfullhet och man var trygg i sin tro. ”Den dag Gud kallar hem mig så är det bra…jag lämnar det åt en högre makt.”

Både bland dem som skattat sin rädsla för döden som hög såväl som bland dem som skattat lågt fanns förhoppningen om att slippa lida och att själva döden skulle gå fort. Detta uttrycks på ett målande sätt av en kvinna som säger; ”När jag dör så vill jag att det ska var så att jag går och lägger mig på kvällen och när jag vaknar på morgonen så ska jag vara död”.
 

Artikeln bygger på vår egen forskning samt från två magisteruppsatser skrivna inom distrikts­sköterskeutbildningen.