De flesta människor lever ett gott liv fram till omkring tre månader före döden. Men de relativt få äldre som är deprimerade eller självmordsbenägna måste få effektiv hjälp, säger professor Jan Beskow, specialist i psykiatri.

Varje år dör 1200-1500 människor genom självmord (suicid). Det finns inget annat medicinskt område där man accepterar så stor dödlighet utan att egentligen göra något. Antalet döda på grund av självmord är tre gånger så många som i trafiken, säger Jan Beskow, professor och läkare, specialist i psykiatri och socialmedicin.

– Negligerandet av det här tillståndet beror till stor del på att suicid har varit ett förbjudet område. Det finns en massa myter och föreställningar, som till exempel att suicidprevention inte lönar sig. Den som har bestämt sig ser till att lyckas. Det är inte sant, det  är bara 10 procent som gör det till syvende och sist.

Sedan 1980 har det varit en sänkning av antalet självmord i alla åldersgrupper, även om det går långsammare bland de äldre. De äldsta ligger inte allra högst, de ligger ungefär lika högt som de mellan 45 och 64 år. Däremot ligger de riktigt gamla männen högt.

– Om vi tittar på den äldres livssituation är det många faktorer som skulle kunna tala för en hög självmordsrisk, säger Jan Beskow. Det handlar bland annat om de många förluster den äldre går igenom. Man blir mer ensam, många vänner dör bort. Den äldre förlorar också sin kropp och sina förmågor. Det är en anpassningsprocess till en lägre funktionsnivå som i sig är påfrestande.

Jan Beskow påpekar att de flesta människor lever ett gott liv fram till omkring tre månader före döden. Men de relativt få äldre som är deprimerade eller självmordsbenägna måste få effektiv hjälp.

Tre tabuerade områden kan spela in när det gäller de förhållandevis höga suicidtalen i den äldre befolkningen, säger han.

– Det är tabuerat att vara gammal, vilket gör att det finns en del konstiga uppfattningar om äldre människor. Att det till exempel är naturligt att en gammal människa är deprimerad, hon ska ju ändå dö. En sådan föreställning gör att diagnostiken brister när det gäller till exempel depressioner som är ganska vanliga hos äldre.

Det andra området är psykisk sjukdom. – Hos många äldre finns kvarvarande negativa upplevelser av mentalsjukhus och ”dårar”, man vill verkligen inte vara tokig. Yngre har lärt sig att psykisk sjukdom kan vara allt från svåra psykoser till förhållandevis lättare ångest och depression. Det tredje tabuerade området är suicid – självmord – som man inte alls får tala om och framför allt inte när man är gammal.

Detta sammantaget gör att när en gammal person hamnar i en kritisk situation så kan hon lätt bli mycket ensam med sin problematik. Tillkommer gör även att kroppen blir sämre vilket kan leda till att förmågan till problemlösning också blir sämre. Man har mindre energi, färre personer att tala med, vilket bidrar till att en del personer hamnar i farliga situationer med suicid som enda utväg.

Äldre män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken. Av dem som begick självmord åren 2005–2007 var 16,5 procent män i åldern 65 år eller äldre (jämförelse 7,5 procent övriga befolkningen). Vanligast är självmorden bland män som är 85 år eller äldre. Risken att ett självmordsförsök slutar med döden är betydligt större bland äldre män än till exempel bland yngre kvinnor. Av tre försök bland äldre män resulterar två i döden medan ett av 30 försök slutar med döden hos yngre kvinnor.

Jan Beskow säger att en orsak kan vara att det sociala nätverket är generellt mindre för äldre män än för kvinnor och när makan dör blir ensamheten stor. Ytterligare en orsak som försvårar livet är den stora bristen på kunskap hos den här generationens män när det gäller att laga mat, städa, handla och så vidare. Då blir varenda liten detalj en stor påfrestning och har man då nedsatt kapacitet i att lösa problem är det lätt att bli ångestfull och deprimerad.

Jan Beskow säger att troligen är många självmord ”psykiska olycksfall”.

– Det är personer som inte lyckats hantera situationen just då och istället exploderar självmordsberedskapen som de kanske haft sedan länge. Så frågan är varför skedde det just nu?

– Vi vet att människor kan ha suicidtankar i decennier, men det är en under begränsad period som det går så långt som till ett faktiskt försök.

Den akuta katastrofkänslan kan vara under en kort tid eller möjligen under några dagar. Den kunskapen har lett till att många läkemedel numera har så kallade blisterförpackningar.

Ska man trycka ut 200 antidepressiva tabletter ur en besvärlig förpackning har den känslan kanske lagt sig. Intensiteten har sjunkit. Därför är det viktigt att observera det som Jan Bes­kow kallar suicidala episoder; hur allvarliga är tankarna, hur nära är det att den här personen tar sitt liv, vad är det som kan påverka det akuta skedet?

Suicidalitet – som tidigare kallades självmordsbeteende – handlar om många olika faktorer, säger han. När det gäller självmord bland äldre människor tror han att många är just olycksfall.

– De lyckas inte hantera situationen. Ett exempel är den 95-åriga kvinnan som tvingas att flytta då hela huset ska renoveras. Hon klarar sig nödtorftigt där hon är van att bo trots att hon är skröplig. Det är dock inte svårt att förstå att denna flytt kan vara den tändande gnistan att ge upp.

Finns det då något man kan göra? Det finns en hel del anser Jan Beskow.

– En människa som är suicidal och kanske till och med har gjort ett självmordsförsök ska ha en ”coach”, säger han. En stöttande person som finns tillsammans med en resursgrupp som har kunskap om ångest, depression och suicidalitet. Det är steg ett.

– Nästa steg är att ha samma kvalitet på den här vården som man har på hjärtintensiven.

– Dessutom krävs en folkbildning, det är det tredje steget. Vi måste lära oss att prata om existentiella frågor som liv, död, psykiska problem och självmord.

– Det är ett stort arbete som ligger framför oss – lika stort som det var för vägtrafiken i mitten av 1960-talet då dödssiffrorna låg runt 1500 personer per år.

Fotnot:
Jan Beskow är professor och läkare, specialist i psykiatri och socialmedicin. Han har arbetat med suicidforskning och prevention sedan 1960-talet. Han är sedan flera decennier invald i The International Academy for Suicide Research, IASR, en sammanslutning av världens främsta suicidforskare.

Läs mer:
Projektet ”När himlen är nära” har drivits av SPES – Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, i samverkan med Västsvenska Nät­verket för Suicidprevention och med stöd av Socialstyrelsen under åren 2006–2009.  Det finns en studiehandledning, ett stödhäfte för samtalsledare samt två filmer: ”När himlen är nära” och ”När livet blir för långt”. Kontakt: Margit Ferm, www.fermland.se/margit.htm