KRÖNIKA: Förakt för åldrandet

Maria-Pia Boëthius, journalist och författare

Jag är 63 år idag och jag blir alltid full i skratt när jag tänker på hur jag som ung uppfattade 60-åringar, eller till och med 50-åringar, som gamla nämligen. Däremot hade jag inga åldersfördomar, jag har alltid tyckt om det som kallas ”äldre människor” och nu är jag en av dem. Jag har inga problem med att åldras alls; det enda är kroppens tilltagande begränsningar, men å andra sidan kommer dessa tilltagande begränsningar med tiden att ge mig rätt att sitta i bekväma fåtöljer och läsa ljuvliga böcker, praktiskt taget dygnet runt och det ser jag som underbart.

Jag har haft ett otroligt innehållsrikt liv och jag tänker att jag skulle kunna droppa ner död idag och inte kunna klaga över något som jag ”inte gjort”, förutom att världen ser ut som den gör och att vi inte förmått ändra den idé som säger att de rikaste och mäktigaste och mest berömda är de mest lyckade, vilken idiotidé! De mest lyckade är i mina ögon de som tär minst på jordens resurser och de som är hyggliga, medkännande människor och de som vågar stå emot den tidsanda som säger att meningen med livet är att konsumera sig till döds (shop til you drop). Men om man inte är rädd för döden och inte rädd för att åldras kan man faktiskt våga vad som helst och med tanke på framtiden tänker jag att det är just åldrande, ganska tillfreds människor, som inte ägnar sitt liv åt att försöka vara yngre, som kan uträtta stordåd.

Ålderssegregationen är till för att ”ge makt” åt människor som inte har någon livserfarenhet och mönstra ut dem som vet. Franz Kafka skrev en gång att ”livet är för kort för att vi ska lära av fädernas misstag”, men han dog vid 42 års ålder – och livslängden ökar ju oavbrutet i våra rika länder. Kanske blir vi den första generationen som faktiskt kan lära av de föregåendes misstag eftersom vi lever längre. Men då måste vi sluta upp med att hata åldrandet och gå med på att det är livets gång.

Jag har ingen som helst lust att vara ung igen och jag tycker det är patetiskt med tidsandan, som anser att en människa som opererat bort åldrandet på ytan är en lyckad människa. Vilket skitsnack! Som om rynkor vore ett slags utsidans Alzheimer. De vackraste människor jag vet är Georgia O´Keeffe, Louise Bourgeois och Sara Lidman – kolla dem på nätet – och det tyckte jag innan jag själv begåvades med rynkor. Alla tre döda, alla tre arbetade tills de stupade, Bourgeois blev 99 år – men alla tre var vackrast efter 70-årsåldern.

Jag håller just nu på att få Ship to Gaza-rynkor, mina rynkor är alla resultatet av utsvävningar eller äventyr och förstås av vanligt åldrande. För att jag skulle kunna delta i Ship to Gaza blev jag tvungen att dra ut två tänder. Sen blev jag ursjuk och kunde ändå inte resa, men i vänstra kinden bildas nu rynkor eftersom kindtänderna är borta, och jag betraktar dem som mina solidaritetsrynkor.

Eftersom omvärlden, tidsandan och trenderna inte är stolta över att vi blir gamla måste vi själva vara det. Vi vet vad vi kan och vi vet vad vi har sett. Men om åldrandet går ut på att försöka imitera ungdom, att fixa bort rynkor och låtsas orka allt, då blir vi ju bara fåniga, då går vi med på att ungdom är det enda eftersträvansvärda, då är det vi – de med opererade ansikten och kroppar – som själva går med på att förakta åldrandet. Man kan inte på en gång kräva respekt för åldrandet och tidens gång och samtidigt med alla medel försöka se ung ut, det blir ett ganska fasansfullt hyckleri, som varje ung människa genomskådar. ”Jaså, ni föraktar också åldrandet? Och om ni själva föraktar det, hur kan ni då kräva att vi inte ska göra det?”

Vi har inte tid att ägna oss åt ungdomeri. Den tid vi har kvar borde vi ägna oss åt att göra planeten till en ljuvligare plats att vistas på, våga vara vuxna och inte unga och se till att planeten blir uthärdlig att leva på för kommande genrerationer.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 06 november 2010 - 16:46 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår