LEDARE: Vad ger utbildning?

Inger Raune, chefredaktör


Det pratas mycket om utbildning och nu tänker jag inte på valaffischerna – vila i frid – utan på alla möjligheter till kunskap som erbjuds äldreomsorgen. Visst, utbildning är viktigt och kan dessutom ge såväl självförtroende som trygghet i arbetet, men det gäller att kombinera praktiken med teorin. En fråga är då vad teorin innehåller?

Jag vågar knappt tänka på vad den ofta ensamma hemtjänstpersonalen ska kunna. Förutom allt annat är de ofta de första att stöta på svåra sociala problem. Missbruk, relationsproblem med misshandel och annan social misär tar inte slut bara för att personen fyller 65 år. Att arbeta med äldre människor är nog bland det svåraste man kan hålla på med och just därför krävs också en utbildning som ger en grund och säkerhet. Och det gäller inte bara äldreomsorgen! Det gäller alla professioner som möter den äldre människan.

En blivande sjuksköterska, som vill arbeta med äldre personer, säger:

– Först vill jag praktiskt lära mig att sätta nålar och ta blodtryck, så jag känner mig säker i det medicinsk-tekniska. Därefter kan jag lyfta blicken och se hela människan.

Alla som arbetar med äldre människor vet att det ofta är mer komplext än det först kan verka. 85-åriga Svea Svensson kommer till vårdcentralen med diffusa problem; ont i kroppen, trött, lite yrslig. Läkaren undersöker henne, hittar inga fel men ser till att prover tas. Hon har gått ner i vikt men det är ju vanligt i hög ålder.

Vad Svea Svensson inte säger är att hon ständigt oroar sig, för allt och inget. Hon lever ensam, har svårt att äta och sova och har ingen som helst lust till någonting alls. Egentligen handlar oron om att Svea Svenssons enda barnbarn har förlorat sitt arbete och riskerar att bli vräkt, och om detta har hon ingen att prata med. Det är bakgrunden, som samtidigt lett till att hon har ont, inte äter och har yrsel. Det är mycket som ska till för att se hela människan.

I det här numret har vi velat se hur mycket kunskap om äldre och åldrande som finns i utbildningar för dem som till stor del kommer att möta äldre människor. Till exempel läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, biståndsbedömare. De professioner som personalen inom äldreomsorgen många gånger ska samarbeta med.

Högskolor och universitet verkar vara rörande överens om att den kunskapen måste ingå i de olika utbildningarna. En snabb överblick visar att i utbildningsplanerna finns kunskapen ofta nämnd. I varje fall när det gäller blivande sjuksköterskor, sjukgymnaster och socionomer. När det gäller läkarutbildningarna påpekar Barbro Westerholm att ”utbildningen i geriatrik är mycket begränsad trots att äldre är den största patientgruppen inom hälso- och sjukvården.

Likadant är det med ämnet psykiatri där demenssjukdomarna ingår. Och ytterst anmärkningsvärt: allmänläkarna behöver sedan 1995 inte ha geriatrik i sin specialistutbildning trots att äldre är primärvårdens största patientgrupp. Ledsamt och alarmerande!

Hur högt i kurs står ett arbete inom äldreomsorgen? Eller inom geriatriken? Äldrefrågorna har fortfarande låg status generellt, även inom utbildningar verkar det som. Jag hör hur blivande sjuksköterskor varnas för att gå ut i äldrevården – då blir det svårt att komma tillbaka till den riktiga sjukvården(!).

Lite typiskt är också ett exempel där blivande allmänsköterskor gör sin allra första praktik inom geriatriken. Under sin första termin befinner sig 20–25 åringar på en av de svårast möjliga arbetsplatserna!

Hur tänker man på utbildningen? Det säger en hel del om synsättet när det gäller vård och omsorg om äldre människor. Så nog behövs utbildning, men frågan är som sagt vad som ska ingå? Kanske åldersdiskriminering borde finnas med som obligatorisk kurs – tillsammans med praktik där studenterna själva kan upptäcka fördomar och föreställningar.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 29 september 2010 - 17:00 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår