Reformera utbildningen inom hälso- och sjukvården samt omsorgen för äldre

Barbro Westerholm, läkare, tidigare generaldirektör vid Socialstyrelsen, riksdagsledamot (FP)
Nyckelord: Hälsa – ohälsa, Sjukvård, Utbildning

 

Under de 50 år som gått sedan jag blev färdig läkare har det skett stora förändringar både i samhället och inom hälso- och sjukvården samt omsorgen. Då var medellivslängden för män 72 år och för kvinnor 75 år. Idag är motsvarande siffror 79 och 83 år. År 2050 beräknas de ligga på 84 respektive 86 år. Då, 2050, kommer antalet 80-åringar och äldre jämfört med år 2000 att ha fördubblats från 453 000 år 2000 till 903 000. Det här är glädjande men erbjuder samtidigt utmaningar.

Den ökande medellivslängden kan tillskrivas flera orsaker som bättre levnadsbetingelser, bättre arbetsmiljö och medicinska framsteg. För 50 år sedan kunde vi inte byta höftleder och knän, hjärtklaffar och kranskärl, något som är rutinsjukvård idag och görs högt upp i åldrarna. Då fick människor med grumling av sina ögonlinser vänta till linsen var ”mogen” att tas bort och därefter väntade flera veckors ryggläge i sjukhussäng. Idag byter man ögonlins polikliniskt på 20 minuter.

Då hade vi inte de effektiva läkemedel vi har idag som gör att äldre trots sjukdom kan leva ett normalt liv och inte behöver sjukhusvård i den utsträckning som krävdes för 50 år sedan. Och så har vi fått en rad hjälpmedel som rollatorn och permobilen som underlättar livet för de äldre. Framstegen innebär att vi framöver kommer att ha större behov av hälso- och sjukvård samt omsorg för äldre genom att allt fler överlever längre med olika sjukdomar. Och de kräver att utbildningen av yrkesgrupperna inom hälso- och sjukvården samt omsorgen för äldre hänger med i denna utveckling.

Man kan grovt dela upp de medicinska insatserna för äldre i ”reparationsmedicinska” och ”bräcklighetsmedicinska”. De reparationsmedicinska består av byten av slitna leder, ögonlinser, hjärtklaffar, kranskärl med mera. Här behöver vi se till att utbildningen av ortopeder, kärlkirurger, ögonläkare, narkosläkare, röntgenläkare med flera, säkras liksom att vi har tillräckligt med specialistsjuksköterskor inom dessa områden och sjukgymnaster för rehabilitering. Pensionsavgångarna här är många och eftersom det tar lång tid att utbilda specialister inom dessa områden måste landstingen utan dröjsmål se till att det finns utbildningsplatser inom dessa specialiteter.

De ”bräcklighetsmedicinska” insatserna gäller äldre människor med multisjuklighet (komplexa vårdbehov) och med demenssjukdomar. Här krävs kunskap om vilka behandlingar som kan och bör ges tillsammans med tanke på patienternas livskvalitet. Läkemedelsbehandlingen utgör här ett särskilt kapitel.

Alltsedan vi fick ålders- och könsuppdelad läkemedelsstatistik i mitten av 1970-talet har vi sett att äldre fått många läkemedel och i för höga doser. Läkemedel har ordinerats som är kontraindicerade hos äldre och som inte ska ges tillsammans på grund av risken för komplikationer.

Rader av böcker har getts ut om läkemedelsbehandling av äldre. Mängder av utbildningar, konferenser, seminarier har ordnats för läkare och andra yrkesgrupper, läkemedelsgenomgångar har införts, allt i syfte att förbättra användningen av läkemedel hos äldre. Ändå visar de utvärderingar av läkemedelsbehandling av äldre som Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och landsting gjort under senare år att äldre fortfarande utsätts för olämplig läkemedelsbehandling.

Förklaringarna är flera. I läkarnas grundutbildning har utbildningen i läkemedelsbehandling fått en undanskymd plats. Dessutom är utbildningen i geriatrik mycket begränsad trots att äldre är den största patientgruppen inom hälso- och sjukvården. Likadant är det med ämnet psykiatri där demenssjukdomarna ingår. Och ytterst anmärkningsvärt: allmänläkarna behöver sedan 1995 inte ha geriatrik i sin specialistutbildning trots att äldre är primärvårdens största patientgrupp. Därför är det viktigt att den utredning om läkarutbildningen som regeringen aviserat kommer igång med det snaraste.

Läkarna är bara en av flera yrkesgrupper som behövs för att äldre ska få den hälso- och sjukvård de behöver. Sjuksköterskor, sjukgymnaster, logopeder, psykologer, kuratorer med flera, är andra viktiga yrkeskategorier vars utbildningar måste vara anpassade till de äldres behov.

Omsorgen är lika viktig som hälso- och sjukvården för äldre. När man inte längre kan klara sin vardag utan behöver hjälp med sådant som allt från städning till det mest intima, hygienen, är det viktigt att man får den hjälpen av välutbildad personal som förstår den äldres situation.

Av Öppna jämförelser 2009 Vård och omsorg om äldre publicerad av Sveriges Kommuner och Landsting framgår att 77 procent av personalen i vård- och omsorgsboende och korttidsboende hade en vård- och omsorgsutbildning på gymnasienivå med en stor spridning mellan kommunerna. Endast 13 procent hade eftergymnasial utbildning. Det här är helt otillräckligt med tanke på de kvalificerade uppgifter det handlar om.

Utredningen ”I den äldres tjänst” (sou 2008:126) har beskrivit vad den personal som arbetar med stöd och hjälp behöver kunna för att leva upp till socialtjänstlagens målsättning att äldre människor ska kunna leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. De måste se den äldre som den individ hon eller han är och inte som en i ett kollektiv.

De måste bygga sitt arbete på den värdegrund som gäller för vård och omsorg och ha goda kunskaper om såväl det friska, normala åldrandet som åldrandets sjukdomar. Emotionell, social och kroppsnära omsorg är viktiga områden att ha god kunskap om liksom värdet av fysisk aktivitet och måltidens betydelse för hälsa och livskvalitet. Hur man bemöter äldre i olika situationer, kommunikationens betydelse och inte minst förmågan till inlevelse i den äldres situation är absolut nödvändiga kvaliteter som personalen måste besitta.

Viktigt också är att vård- och omsorgspersonalen har kunskap om de lagar och regler som gäller. Det är ett absolut måste att allt detta ingår i de utbildningar som äldreomsorgens personalgrupper genomgår.

Våld och övergrepp mot äldre, dit även vanvård räknas, är ett dolt och försummat område inom vården och omsorgen som måste uppmärksammas bättre i utbildningarna för att tidigt upptäcka problemen och hjälpa offren. Beroende på var våld och övergrepp mot äldre äger rum och vem som är förövare brukar man skilja på våld och övergrepp från utomstående (till exempel rån, misshandel, inbrott, stöld och bedrägeri), våld och övergrepp mot närstående och våld och övergrepp inom vård och omsorg.

Palliativ vård och frågor kring döden och döendet samt hur man kan vara ett stöd för de närstående är också en nödvändig del i hälso- och sjukvårds- och omsorgspersonalens utbildning. De måste ha klart för sig att en behandling som medicinskt sett kan vara motiverad inte alltid medför livskvalitet för patienten och då måste patientens önskan om behandling eller inte respekteras.

Hälso- och sjukvård och omsorg för äldre kräver teamarbete. Vilka som ingår i teamet beror på vilka behov den äldre har. Teamarbetet fordrar kunskap hos de ingående yrkesgrupperna om var gränserna går för den enes och andres kompetens och ansvar. Detta måste förmedlas både i grund- och vidareutbildningarna.

Avslutningsvis, det är absolut nödvändigt att utbildningen för de yrkesgrupper som arbetar med äldre inom hälso- och sjukvården och omsorgen reformeras för att bättre motsvara de äldres behov . En bra utbildning höjer statusen hos de berörda yrkeskategorierna vilket underlättar rekryteringen. Det är många som behöver delta i det reformarbetet: staten genom utbildnings- och socialdepartementen, Högskoleverket, Skolverket, universiteten och högskolorna liksom Sveriges kommuner och landsting. I reform­arbetet måste också berörda yrkeskategorier samt patient- och pensionärsorganisationer ta del. Och det brådskar.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 06 november 2010 - 16:39 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår