Alla tycks vara överens om att arbete som vårdbiträde och undersköterska inom vården och omsorgen om äldre kräver specifik
yrkeskompetens. Stort samförstånd finns också om vilken kompetens de bör ha. Men om medlen att nå målet – rätt yrkeskompetens hos alla – går meningarna isär.
Enligt Socialtjänstlagen ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet för att utföra socialtjänstens arbete. Skälet är att tjänsterna ska få bra kvalitet (3 kap. 3 § Socialtjänstlagen). Frågan är vad som ska menas med ”lämplig utbildning och erfarenhet” för vårdbiträden och undersköterskor inom vården och omsorgen om äldre.
Socialstyrelsen hade tillsammans med nio andra myndigheter regeringens uppdrag att föreslå vad staten bör göra för att underlätta kompetensförsörjningen. I rapporten Investera nu! från 2004 var myndigheterna överens om att den enskilt viktigaste frågan är att skapa så goda förutsättningar för vårdbiträden och undersköterskor att fler väljer att skaffa den kompetens som krävs. Kompetenskraven borde preciseras och utbildningarna göras mer attraktiva. All personal borde ha minst grundläggande yrkesutbildning för sitt arbete och fler vidareutbildning.
För att kommunerna ska kunna ge medborgarna bra äldreomsorg krävs alltså god kompetens hos personalen. Det finns också kunskapsstöd för att det är så, även om det gäller sjuksköterskor – vårdbiträden och undersköterskor har inte studerats. År 2000 saknade 40 procent av vårdbiträden och undersköterskor formell yrkesutbildning. Sedan dess har läget förbättrats. År 2008 var det 24 procent, men uppgifterna är inte helt jämförbara eftersom även äldre Komvuxutbildningar ingår i den senare uppgiften. Mätt på samma sätt har ca 8 procentenheter fler formell yrkesutbildning för sitt arbete 2008 jämfört med 2002.
Skillnaden mellan kommuner är stora. En liten andel saknar yrkesutbildning i till exempel Mullsjö 9 procent, Lekeberg 7 procent och Laxå 6 procent, medan andelen är hög i till exempel Vaxholm 49 procent, Stockholm 44 procent och Danderyd 42 procent.
Vägen till att alla vårdbiträden och undersköterskor ska ha yrkesutbildning för sitt arbete är alltså olika lång för kommunerna. Men formell gymnasial grundutbildning är inte nog. Kvaliteten och nivån på yrkeskunskaperna i omvårdnadsprogrammet ifrågasätts också. Vidareutbildning och goda förutsättningar för ständigt lärande i arbetslivet är också viktiga delar i kompetensförsörjningen.
Yrkeskompetens kan beskrivas som att en person har vissa förmågor som är relevanta för den praktik som yrkeslivet består av. Det räcker inte med formella kunskaper, utan yrkeskvalifikationer är förmågan att i det praktiska arbetet handla yrkesmässigt.
Dessa yrkeskvalifikationer kan dels vara generella dels uppgiftsrelaterade. Förmågorna tillägnar man sig såväl genom formell utbildning som genom informellt lärande. Den formella utbildningen är en viktig bas, då den ger grundläggande kunskaper för ett livslångt lärande, men också referensramar och redskap för att utveckla förmågor i arbetslivet. Det informella, livslånga lärandet är viktigt och därför måste arbetsplatser utformas så att de stödjer medarbetares utveckling.
Socialstyrelsen presenterade i rapporten Vård- och omsorgsassistenters kvalifikationer en beskrivning av de grundläggande kvalifikationer som all sådan personal bord ha. Jag redovisar dem på rubriknivå här:
Generella förmågor
• Yrkesmässig hållning
• Attityder och ideologier
• Samarbete
• Planera och utveckla arbetet
• Tekniker och produkter
• Miljöns betydelse
• System och policies
Uppgiftsrelaterade förmågor
• Stöd i personlig vård
• Stöd i hemliv
• Stödja brukarens/patientens hälsa och funktionsförmåga
• Stödja brukarens/patientens relationer
• Stödja brukarens/patientens delaktighet
En grundläggande och självklar förmåga är att förstå, tala, läsa och skriva svenska språket. Denna beskrivning av nödvändiga kvalifikationer grundades på kunskap och erfarenhet som forskare och berörda intressenter kommit fram till. Avsikten var att merparten av dessa förmågor skulle kunna uppnås inom det formella utbildningssystemet, men till delar i arbetslivet genom en initial period av arbetsplatsförlagd praktisk utbildning. Genom validering av yrkesverksammas förmågor och kompletterande verksamhetsnära formell utbildning skulle också de grundläggande yrkeskvalifikationerna kunna uppnås. På samma sätt borde specialiserade yrkeskvalifikationer beskrivas och lärovägar att uppnå dem etableras.
Det är upp till varje ansvarig nämnd i kommunerna att ge konkret innebörd åt socialtjänstlagens bestämmelse om ”lämplig utbildning och erfarenhet”. Genomsnittligt har andelen med grundläggande formell yrkesutbildning ökat under 2000-talet, men skillnaderna mellan kommunerna är mycket stor. Följer man utvecklingen på kommunnivå går den inte heller alltid åt rätt håll.
Utvecklingen med fler enskilda utförare, allt oftare små företag, är ett inslag i utvecklingen som kan försvåra kompetensförsörjningen. Kommunerna måste i sina krav på utförarna säkerställa att deras personal har nödvändig yrkeskompetens.
Socialstyrelsen övervägde 2006 att normera med stöd av de yrkeskvalifikationer som beskrivits ovan. Myndigheten gjorde dock bedömningen att det saknades lagligt stöd för det, varför man skrev till regeringen och efterfrågade ett sådant mandat. Regeringen tillsatte 2007 en särskild utredare med uppgift att lämna förslag på en nationell strategi för kompetensförsörjning. Vid slutet av 2008 lämnade han sitt betänkande ”I den äldres tjänst – Äldreassistent – ett framtidsyrke” (5).
Utredaren lade fram elva nationella yrkeskrav, förslag till reglering av dessa yrkeskrav i lag samt ett system för att i praktiken alla anställda skulle uppnå de fastlagda kraven. Yrkestiteln äldreassistent föreslogs. Förutom grundläggande yrkeskompetens lades förslag om specialiseringar.
I vanlig ordning remissbehandlades utredarens förslag. Huvuddelen av de intressenter som yttrade sig om yrkeskraven var positiva till dem. En majoritet av de kommuner som lämnat en uppfattning är också positiva. Däremot avstyrker en övervägande andel lagstiftning som medel att genomföra yrkeskraven. Sveriges Kommuner och Landsting avstyrker att yrkeskrav liksom yrkesbenämningar ska regleras i lag.
I propositionen ”Värdigt liv i äldreomsorgen” (6) gör statsrådet bedömningen att det är viktigt att det finns en minsta gemensam nämnare som beskriver yrkesområdet, men att det inte för närvarande är aktuellt att lagreglera yrkeskraven. Hon varslade även om att Socialstyrelsen skulle få uppdraget att arbeta vidare med frågan.
Före den 30 juni 2011 ska myndigheten ta fram ett vägledande underlag i vilket det preciseras vilka kunskaper som kan behövas för grundläggande arbete och för specialiserade uppgifter inom äldreomsorgen.Socialstyrelsen överväger när detta skrivs vad och hur detta ska genomföras.
Frågan om vad staten kan och bör göra för att stödja kvalitetsutvecklingen inom äldreomsorgen genom precisering av yrkeskrav för vårdbiträden och undersköterskor, är nu tillbaks på ruta ett, läget vid mitten av 2000-talet. Varför blev det så?
- Äldreomsorgen lever med en förbannelse – dess stora omfattning! Åtgärder som i och för sig bedöms angelägna, som yrkeskompetens åt alla, kostar mycket att genomföra. De miljarder som krävs förutsätter statsfinansiellt utrymme och politisk vilja att prioritera detta.
- I den svenska modellen är det arbetsmarknadens parter som kommer överens om villkoren på arbetsmarknaden. Sveriges Kommuner och Landsting värnar detta och kommunernas självbestämmande. Staten reglerar inom vissa områden – men balansen är känslig.
- Professionalisering innehåller ett väsentligt inslag av ensamrätt att utföra yrkesuppgifter. Det sker som regel genom en kombination av yrkesföreträdarnas/branschens eget agerande och statliga regelverk. Vårdbiträden och undersköterskor är långt från läkarens eller advokatens professionella identitet och styrka.
Skälen till sakernas tillstånd finns nog i en kombination av dessa förhållanden.
Vilka är skälen för att hävda tydliga kvalifikationskrav för vårdbiträden och undersköterskor?
- De har ett kvalificerat arbete, arbetar som regel självständigt och med stort ansvar. Vårdbiträden och undersköterskor utför nästan allt arbete med den äldre och hur deras arbete utförs har avgörande betydelse för äldreomsorgens kvalitet. Bättre yrkeskompetens ger högre kvalitet.
- Det pågående generationsskiftet inom personalen i förening med kraftigt ökade demografiskt betingade anspråk på insatser på ett par decenniers sikt innebär stora behov av rekrytering. Volymen på yrkesförberedande utbildningar är för liten. Trots det har en del svårt att fylla befintliga utbildningsplatser. Utbildningar och yrke måste alltså göras mer attraktivt. För det krävs bättre arbetsvillkor, anställningsförhållanden men också tydligare kvalifikationskrav.
Det finns nära nog konsensus om vilka kvalifikationer vårdbiträden och undersköterskor bör ha. Utmaningen är nu att skapa förutsättningar för att höja takten i att nå målet. Det gäller att undanröja hinder och att stimulera förändring. Här krävs gemensamma tag mellan arbetsmarknadens parter och staten, som har en viktig roll. Även i andra länder inom eu pågår arbete med yrkeskrav, till exempel Frankrike.
En nyckelfråga är hur kostnaderna för kompetensutveckling ska fördelas mellan parterna – den enskilde studerande/anställda, kommunen/företaget och staten. Denna investering i bättre kvalitet bör alla tre bidra till.
Referenser
Socialstyrelsen. Investera nu! Handlingsplan för kompetensförsörjning inom vård och
omsorg, Stockholm, Socialstyrelsen, 2004.
Wunderlich G S, Kohler P O, ed. Improving the Quality of Long-Term Care. Washington DC: Institute of Medicine Division of Health Care Services. National Academy Press; 2001.
Socialstyrelsen. Äldreguiden, Internet, 2009.
Socialstyrelsen. Vård- och omsorgsassistenters kvalifikationer. Grundläggande nivå. Stockholm, Socialstyrelsen, 2006.
Statens Offentliga Utredningar (SOU 2008:126), I den äldres tjänst. Äldreassistent – ett framtidsyrke. Betänkande av utredningen yrkeskrav
i äldreomsorg. Stockholm 2008.
Regeringens proposition 2009/10:116. Värdigt liv i äldreomsorgen. Stockholm den 25 februari 2010.
Sökning pågår