Att tänka allmänintresse istället för särintresse är avgörande för ett effektivt arbete med tillgänglighet. Det menar Finn Petrén, ordförande i EIDD Sverige.

Sedan några år tillbaka har vi en handikappolitik som gör handikappolitiskt arbete synonymt med insatser för att göra samhället mer fysiskt tillgängligt för människor med funktionsnedsättning. Samtidigt ser vi på många håll försämringar i det som borde vara grunden för handikappolitiken, det individuella stödet. Är det vettigt?
 
Vore det inte bättre om den ansvariga, äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson, fokuserade på detta och överlät tillgänglighetspolitiken på de statsråd som har ansvar för bostadspolitik, kollektivtrafik och IT-politik, bara för att ta några exempel?
  Nu svarar vän av ordning: så är det ju idag! Men mitt svar blir: Det är kanske det man vill, men det är inte så det fungerar.

Låt mig ge tre exempel på hur det är idag och hur det faktiskt kunde vara, om man vände perspektivet och tänkte litet nytt. Jag väljer bostäder, kollektivtrafik och ny teknik.

Om sex år har alla 40-talister gått i pension. Vi kommer då att ha två miljoner pensionärer. Hur vill 40-talisterna bo då? Kanske blir detta den fråga som får störst utrymme när vi tröttnat på miljöfrågan? Men tänk om vi kunde hitta sambandet och få frågorna att hänga ihop. Tänk om vi kunde lära oss tänka "både och", både miljön och människan i fokus, samtidigt.

Hur vill vi då bo? Förutom det självklara som att bo med vacker utsikt och med lagom närhet till barn och barnbarn, så kommer det att handla om krav på komfort. Men den största gemensamma nämnaren är nog att man vill kunna bo kvar där man redan bor, så länge som möjligt.

Eftersom vi inte har någon stadsbyggnadspolitik eller bostadspolitik värd namnet, hanteras frågan som ett socialpolitiskt problem. En äldredelegation under äldre- och folkhälsoministern kommer i slutet av året att föreslå lösningar för en nära framtid.
  Det blir knappast storstadssatsningar eller bostadspolitiska satsningar på att modernisera (tillgängliggöra) dagens bostadsbestånd.

Det blir nog snarare så att man plockar upp det som är på gång i många kommuner i form av satsningar på olika former av mellanboende: plusbostäder, bogemenskap, seniorbostäder etc. Kärt barn har många namn.

En ny boendeform för dem som har svårt att klara sig i ett hus utan hiss, men som fortfarande är långt ifrån slutstationen, det blir kanske den lösning som regeringens äldredelegation för fram. Det är i så fall ett dåligt förslag i en tid när all kraft borde satsas på att tillgängliggöra det nuvarande bostadsbeståndet enligt devisen: Det som är nödvändigt för allt fler är bekvämt för alla.

Mitt andra exempel på felslagen särintressepolitik är kollektivtrafiken. Vem vill inte kunna använda kollektivtrafiken, förutsatt att den är bekväm och fungerar för alla? Idag finns all den kunskap som krävs för att göra alla trafikslag inom kollektivtrafiken hundraprocentigt tillgängliga, förutsatt att man själv kan ta sig till hållplatsen, stationen eller terminalen. Men idag är det bara flyget som fungerar rimligt bra.

Vad beror det på att vi nästan trettio år efter det trafikpolitiska riksdagsbeslut som sa att kollektivtrafiken skulle vara fullt tillgänglig inom tio år fortfarande är så långt ifrån målet?
  Mitt svar är åter: felriktad särintressepolitik. Tillgänglighetsfrågan sågs som en handikappfråga, och därmed en mycket komplicerad fråga. Följden blev kollektiv handlingsförlamning i hela det trafikpolitiska systemet.

Men det mest fantastiska är att historien tillåts upprepa sig. År 2000 sade en enhällig riksdag att kollektivtrafiken skulle vara tillgänglig för alla år 2010. Hur går det? Det går inte alls. Och vad är då felet? Jag behöver inte upprepa mitt svar.

Tänk om myndigheter, trafikhuvudmän, operatörer och alla andra inblandade i stället för en rad parallella uppdrag hade haft ett sammanhållet uppdrag: kollektivtrafiken ska fungera för alla, oavsett kön, ålder och funktionsförmåga. Ett sammanhållet resenärsperspektiv i stället för en rad "problemgrupper" med olika behov som måste hanteras var för sig.
  Då hade vi inte haft hundratals arbetsgrupper runt om i landet som diskuterar den exakta dörrbredd som krävs för att en rullstol ska kunna tas ombord. Då hade kanske någon sagt att det är smart att kunna ta ombord en syskonbarnvagn, väl medveten om att detta samtidigt skulle lösa alla rullstolsutmaningar.

Hur är det med dagens och morgondagens äldre, behöver vi särskilda tekniska lösningar för att hantera dagens och morgondagens teknik eller behöver vi en större valfrihet i utbudet av standardprodukter?

Lösningen ligger i en större valfrihet i det vanliga utbudet av IT och andra former av ny teknik. Och detta är något som marknaden skulle klara av att leverera, om det inte vore för denna sanslösa fokus på ny teknik för människor med funktionsnedsättningar och ännu nyare teknik för äldre.
  Staten har under en tjugoårsperiod, utan någon utvärdering värd namnet, satsat hundratals miljoner kronor på att utveckla särskilda IT-lösningar för personer med funktionsnedsättning och nu senast 66 miljoner under en treårsperiod på särskild teknik för äldre.
  Några av pengarna har naturligtvis gjort nytta, men en alltför stor del har kastats i sjön eller, vad värre är, bromsat en utveckling i riktning mot ett informationssamhälle för alla.

Dagens problem stavas kategoritänkande och fokus på problem i stället för möjligheter. Dagens och morgondagens snart två miljoner äldre vet allt mer om vad de kan kräva, inom IT och andra områden, men då måste det finnas en fungerande marknad där efterfrågan och utbud möter varandra.

Socialdepartementets satsningar på IT och ny teknik för äldre stryper, eller försenar åtminstone, en sund marknadsutveckling i riktning mot ett bredare utbud av lättanvändbara tjänster och produkter. Det låter kanske som ett tufft påstående, men jag tar gärna debatten.

Vi behöver ett nytt sätt att tänka och arbeta med samhällsbyggnad, arkitektur och design som utgår från den mänskliga mångfalden, det vill säga verklighetens människor, i stället för som hittills en alltmer sällsynt genomsnittsmänniska. Detta nya "tänk" kallas Design för alla; design för den mänskliga mångfalden och allas delaktighet.

Folkhemsbygget handlade om att lyfta den stora massan från ovärdiga levnadsvillkor till välfärd. Nu lever vi i en annan tid. Folkhemmet fungerar inte längre. En nationell ekonomi har ersatts av en global. En relativt homogen befolkning, där "medelsvensson" kunde fungera som norm, har utvecklats mot en mänsklig mångfald som bara tilltar. 
  1970- och 80-talens rivningar av folkhemmets bakgårdar, de särskilda institutionerna för äldre och för personer med olika typer av funktionsnedsättningar, har också bidragit.

Det finns ingen väg tillbaka. Ett nytt folkhem där alla är delaktiga måste byggas utifrån helt nya förutsättningar. De viktigaste är en positiv och realistisk syn på den mänskliga mångfalden och omsorgen om vår planet.
  Design för alla är design för social sammanhållning, effektivt resursutnyttjande och hållbar samhällsutveckling. Varken mer eller mindre. Och jag tror att det är det viktigaste koncept som utvecklats under de senaste tjugo åren.