Det är verkligen en utmaning att se till att miljöer kan bli tillgängliga för alla, säger professorerna Susanne Iwarsson och Agneta Ståhl och syftar även på människor med kognitiva funktionsnedsättningar.

Först när vi studerar relationen eller mötet mellan den äldre personen och miljön kan vi kan prata om tillgänglighet. Detta konstaterande exemplifierar frågeställningar som ligger till grund för forskningen inom det nationella forskningsinstitutet CASE (se artikel »).
  Professorerna Susanne Iwarsson och Agneta Ståhl diskuterar ofta definitionen tillgänglighet och användbarhet. Båda har lång erfarenhet av frågorna, den ena från inomhus- och närmiljöer, den andra från utomhusmiljöer med fokus på trafik.

När det gäller miljöer för personer med kognitiva funktionsnedsättningar gäller samma synsätt. Ett problem här är att dessa funktionsnedsättningar inte syns och när man väl börjar studera det djupare är det minst sagt mångfacetterat.
  Det finns de personer som har nedsättningar vad gäller symbolik och logik, andra har nedsättningar i verbal förmåga, ytterligare andra har minnessvårigheter.

Nedsättningarna kan se likadana ut vid stroke som när en person är på väg in i en demenssjukdom. Det kan röra sig om minnesbrist och nedsatt logik, men den bakomliggande orsaken kan vara olika.

Susanne Iwarsson säger att ju mer man vet desto mer komplext blir det. 
  – Det är verkligen en utmaning att se till att miljöer kan bli tillgängliga och användbara för alla människor.

Inom CASE har ett större forskningsprojekt genomförts där personer med kognitiva nedsättningar har ingått, närmare bestämt personer som drabbats av stroke. Projektet "Tillgänglighet i kollektivtrafiken för personer med kognitiva funktionsbegränsningar" finansierades av Vinnova, Banverket, Vägverket och FAS.
  – Vi utgår nästan aldrig primärt från själva diagnosen utan ansatsen är mötet mellan personen med hans/hennes funktionella begränsningar och miljön, säger Susanne Iwarsson och Agneta Ståhl.

Med hjälp av det nationella registret Riks-stroke och neurologiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Malmö, identifierades 84 personer som hade kognitiva nedsättningar efter stroke.
  De bodde hemma efter sjukhusvistelsen, rörde sig ute i samhället och använde sig av kollektivtrafiken. Alla bodde i Malmöregionen och drygt tre fjärdedelar var över 65 år.
  Tidigast 18 månader efter insjuknandet intervjuades personerna om vilka färdmedel de använde sig av med fokus på kollektivtrafik, det vill säga resor med buss och tåg.

Vilka personer hade slutat eller minskat sitt resande? Fanns det rent av några som hade ett ökat resande? Dessutom gjordes en ny undersökning av deras kognitiva begränsningar. Drygt hälften av de 84 deltagarna använde sig av och var beroende av någon form av kollektivtrafik, vilket måste anses som många, säger Agneta Ståhl.
  – Omkring 20 procent körde bil, vilket är intressant med tanke på vilken diagnos de faktiskt hade. 
  – Det var endast 20 procent som hade tillgång till färdtjänst, vilket visar att det inte är självklart att man i den här situationen får färdtjänst, säger hon.
  Hon konstaterar också att det blir svårare och svårare att få färdtjänst, vilket innebär att fler blir beroende av att kollektivtrafiken är tillgänglig och användbar. 
  – Man ser inte alltid att färdtjänst och tillgänglig kollektivtrafik hänger samman. Det är då aspekter om människors olika behov måste komma in. Trafikmiljöerna fortsätter att utvecklas utan att hänsyn tas till de här gruppernas behov.

Ett exempel är när en person med kognitiva begränsningar måste ta sig via en cirkulationsplats för att komma till busshållplatsen. Hur man tar sig över är svårbegripligt, det är rörigt och många intryck som inte går att fånga, vilket resulterar i att man undviker att ta sig till bussen. Det är något den här gruppen har gemensamt med till exempel personer med synnedsättning.

En del av de svårigheter som personer med kognitiva funktionsnedsättningar har i kollektivtrafiken är liknande den som personer med fysiska nedsättningar har. Det gäller att utgå från det man redan vet. 
  – Men här gäller det att tänka ett steg längre, säger Agneta Ståhl. Att informationen vid busshållplatsen är svår att läsa kanske inte bara beror på för små bokstäver utan att tidtabellen och texten är svåra att förstå. Ett sätt är att arbeta med enhetlighet, att informationen ser likadan ut i hela kollektivtrafiksystemet.

Hon nämner även tryggheten i de särskilda system som finns i kollektivtrafiken, till exempel flextrafik eller servicelinje, med kontinuitet och lägre komplexitet (se artikel »). Där känner chaufför och passagerare ofta igen varandra. 
  – Efter en stroke kan det vara svårt att göra dig förstådd, vilket gör att du kanske drar dig för att vistas bland folk, säger Susanne Iwarsson.

Andra hinder är att byta buss eller känna igen platsen där man ska stiga av. Var, när och hur ska det ske?
  – Helst ska man kunna både höra och se information om vilken nästa hållplats är, vilket ska ske både via utrop och digitala displayer med tydlig textremsa, säger Agneta Ståhl.

Förflyttningshjälpmedel, till exempel rollatorn, kan vålla ytterligare problem. Det kan vara både svårt att förstå och att praktiskt hantera hur man ska kunna få upp rollatorn på bussen, liksom att manövrera den i det trånga utrymmet där inne.

Ett problem som ständigt återkommer, oavsett vilken nedsättning man har, är att bussen ofta startar innan man har hunnit sätta sig.
  – Det låter som en gammal kliché men de förbättringar som görs för de här grupperna blir bra för många, säger Agneta Ståhl och tar färgmarkeringar som exempel.
  – Om bussens färg återkommer i skylten med information vid busshållplatsen underlättar det för oss alla när vi kommer till ett nytt ställe.

Personer med olika kognitiva funktionsnedsättningar har fått liten uppmärksamhet vid planeringen av tillgänglig kollektivtrafik. En några år gammal studie visade att trafikhuvudmännen hade begränsade kunskaper om kognitiva funktionsnedsättningar och var dessa kan innebära när man åker kollektivt.

Agneta Ståhl och Susanne Iwarsson betonar att utbildning av förare och annan personal är en viktig åtgärd, eftersom denna grupp dagligen möter människor med den här typen av problem.
 
Susanne Iwarsson funderar över vad det är för rehabilitering sjukhusen erbjuder till personer med den här formen av skador. Det räcker inte med att kunna klä sig, klara sin personliga hygien och kunna gå i trappa.
  – Frågan om olika vårdinsatser blir tydlig när vi ser till den individuella rehabiliteringen och det vi sedan ser när vi följer dessa människor ute i samhället. 
  – Den kunskap vi besitter utmanar sjukvårdstraditionen, säger hon. Men vi måste börja diskutera skräddarsydda rehabiliteringsinsatser som kan leda till att personen ska kunna vara delaktig i samhället.