När jag är ute och reser i Sverige och världen joggar jag ofta. Jag har sprungit både i Hyde Park och Central Park och på Holmenkollen. Men inget går upp mot Luxembourgparken i Paris!

Det beror inte på någon fin joggingslinga – det finns ingen. Alla springer som de har lust. Under vackra dagar är de så kolossalt många att turister kanske tror att det är någon sorts tävling. Men det är det inte. Ingen har organiserat det, och alla springer på sitt sätt.
  Och med alla som springer menar jag bokstavligen alla – det är inte som i Central Park där man tror sig vara med i en Woody Allen-film om trendiga New York-bor. Och ännu mindre än som i svenska parker. I Luxembourgparken springer människor i de mest skiftande åldrar. Där springer väldigt gamla damer väldigt långsamt, men tar sig ändå runt varv efter varv. Och mammor med sjuåringar och studenter från det närbelägna Sorbonne.
  Genomsnittshastigheten är så låg att svenska elitjoggare skulle skämmas. Standarden är verkligen botten! Men till skillnad från i Sverige är alla med.

När jag sjuttio år fyllda springer längs Årstaviken i Stockholm är jag alltid äldst. Näst äldst är min hustru, och yngst är vår hund. Få joggare är över fyrtio. Det tycker jag är synd. Men det hör samman med synen på jogging i Sverige i synnerhet och på motion i allmänhet. Är man gammal – och i Sverige är man numera gammal från och med femtiofem – ska man spela golf eller gå på pensionärsjympa. Inte springa i vägen för seriösa joggare.
 
Om hur man blir en seriös joggare brukar tidningarna skriva tips. Det gäller att skaffa fina skor, och gärna också pulsmätare. Och lägga upp ett seriöst schema. Artiklarna illustreras med trettioåringar i särskilda joggingdressar.
  Efter att ha sprungit mer än halva livet och avverkat två maraton, och med ett veckosnitt på tre mil i veckan, och efter att ha skrivit en handledning i jogging, vet jag att de har fel. Man behöver ingen särskild utrustning för att springa, och absolut inga dyra skor. Och inget schema! Man kan springa lite grand och gå en bit och stanna och prata med någon och göra som man vill, ungefär som parisarna. Och strunta i klockan.

Synen på jogging i Sverige är en del av vår elitistiska syn på motion och idrott. Staten anslår årligen tiotals miljoner på elitidrott, mest som det verkar för att våra stjärnor ska vinna guldmedaljer till Sveriges ära. Vilket de gör allt mindre, och snart knappt alls, eftersom konkurrensen från Kinas hundrafemtio gånger så stora befolkning är för stor.

En förklaring till statens stöd till elitidrott är att stjärnorna är föredömen som motiverar andra att röra på sig. Det var länge sedan det stämde. Deras prestationer är ouppnåeliga för nästan alla svenskar, och absolut alla över fyrtio. Då är det bättre som varnande exempel. Ytterst få av dagens svenska elitidrottare har klarat sig utan allvarliga skador, som kostar den svenska sjukvården kolossala belopp, som borde användas till folk som sköter sig och inte övertränar.

Idag förstår vi allt bättre hur viktigt det är med motion för äldres fysiska och psykiska hälsa. Rör man sig utomhus mycket varje dag håller man demensen borta längre, sover bättre, stärker immunförsvaret och får bättre balans och mycket annat. Man vinner kolossalt. Men de allra flesta över femtiofem rör sig för lite. De stannar mer och mer hemma och tittar på elitidrott i teve.

Forskarna hittar allt fler solida bevis på att god motion på äldre dagar både gör att man lever längre och blir friskare och på att hjärnan håller sig i trim. Trekvarts promenad om dagen förbättrar livet. Gärna med gåstavar som ger bättre balans och stärker armarna.

Staten borde flytta hela stödet till elitidrott till att stimulera till motionsidrott. Det skulle sänka sjukvårdskostnaderna radikalt och göra oss till ett friskare folk.