I ett EU-projekt har boendets betydelse för hälsan bland de allra äldsta studerats i fem europeiska länder. Forskarna slås mer av likheterna än av skillnaderna.

Projektet heter ENABLE-AGE (se artikel »). Susanne Iwarsson vid CASE har varit dess koordinator. Hon säger att det är unikt på flera sätt.
  – Viktigast är kanske att projektet nog är det som har flest data på detaljnivå om bostadsmiljön och grannskapet – the local neighbourhood. Vi har bland annat använt instrumentet HE, men också en rad självskattningsinstrument som ger viktig information om äldres egna skattningar av subjektiva aspekter av boendet.

Ett intressant resultat ser Susanne Iwarsson när hon studerar svaret på frågan om den äldre personen är nöjd med sin bostad.
  – Vi vet att äldre personer nästan alltid svarar att de är nöjda. Men jag såg redan under arbetet med min avhandling att det inte finns något samband mellan graden av nöjdhet och tillgänglighetsproblem i bostaden – dessa begrepp har uppenbarligen ingenting med varandra att göra.

Forskarna har även studerat subjektiva faktorer, till exempel hur användbar individen anser att den egna boendemiljön är.
  – I mitt hem måste jag kunna laga min mat, sköta min hygien och gå och handla. Det har ingenting med byggnormer att göra, utan här handlar det om att antingen tycker jag att det går bra att gå över tröskeln eller också tycker jag inte att det fungerar.

Samspelet är oerhört komplext mellan de objektiva faktorerna i form av tillgänglighet och miljöhinder och de subjektiva, säger Susanne Iwarsson.
  – Det som förvånade oss är att det är så pass likartade mönster i länderna som ingick i ENABLE-AGE. Vi hade tänkt oss att skillnaderna skulle vara större mellan Sverige och Lettland. Och så är det också i vissa avseenden, men det generella mönstret, hur de olika faktorerna hänger samman, är förvånansvärt likt. Det visar att hur vi förhåller oss till vår boendemiljö är ganska universellt. 
  – Samtidigt har vi gjort djupintervjuer i de olika länderna där de äldre personerna får beskriva sin situation, berättar Susanne Iwarsson. Efter ett tag ringde intervjuarna från Lettland och sa att de inte kunde prata om det här med livskvalitet och välbefinnande. Där ville de äldre prata om mer grundläggande behov – om hur de skulle kunna överleva vintern.