Miljön ska vara tillgänglig men också användbar, säker och trygg. Det säger Susanne Iwarsson och Agneta Ståhl vid det nationella forskningsinstitutet CASE i Lund.

Samspelet mellan den äldre människan och den fysiska, sociala och kulturella miljön är utgångspunkten för det nationella forskningsinstitutet CASE (se faktaruta »). Forskarna här studerar hur miljöer bör utformas för att främja äldres hälsa och aktiviteter. Tre olika arenor har specificerats: bostaden, närområdet och trafikmiljön.

CASE startade för ungefär ett år sedan och är rent geografiskt förlagt till Vårdvetenskapens hus i Lund. Tre fakulteter inom Lunds universitet är representerade: medicin, teknik och samhällsvetenskap som vardera utgör ett temaområde inom CASE.
  Ungefär 40 personer från nio professioner med olika ämnen, fördelade på de tre fakulteterna, är knutna till institutet. Projekt kan inkludera alla temaområdena, de flesta går över två medan några enstaka är begränsade till ett område.

CASE leds av två erfarna forskare med olika bakgrund, men de delar sedan lång tid intresset för den äldre människan i hennes olika miljöer och har även tidigare samarbetat.

Susanne Iwarsson är arbetsterapeut och professor i gerontologi vid medicinska fakulteten, Lunds universitet. Agneta Ståhl är professor i kollektivtrafikplanering vid Tekniska högskolan, också inom Lunds universitet.
  De är helt överens om att de olika ingångarna att studera människan i samspel med miljön gör samarbetet inom CASE ytterst intressant.
  – Inom medicinsk forskning samlar vi in kunskap om individen, säger Susanne Iwarsson. Teknikerna å andra sidan samlar in information om den fysiska miljön, men ser sällan till målgruppens funktion, hälsa och möjlighet till aktiviteter.

Generellt i samhället är man otydlig med vad som menas med tillgänglighet. Agneta Ståhl:
  – Utifrån mitt perspektiv, från den tekniska sidan, talar man om tillgänglighet genom att utgå från konkreta miljöhinder.
  Det är gott nog, men då har man bara studerat den ena aspekten av samspelet, det vill säga det är inte tillgänglighet man fångar utan enbart miljöhinder.
  – Vi studerar inte bara det ena eller det andra, inte heller var för sig utan just mötet som sådant.

Det perspektivet hade de gemensamt redan när de träffades och påpekar att de flesta som runt om i världen ägnar sig åt studier av äldres samspel med miljön har detta som gemensam förståelsegrund.
 
Sedan länge har man inom den så kallade miljöinriktade gerontologin studerat "personal environment fit", det vill säga se om personen och miljön passar ihop.
  Susanne Iwarsson och Agneta Ståhl beskriver att deras metodologiska forskning ser lite olika ut, vilket är en utmaning.
  – Vi har lärt oss att hantera det i vårt samarbete. Men det kan ta sin tid för våra respektive doktorander och för forskare i andra discipliner, liksom ute i praktiken.
  De skrattar och säger att inte minst vokabulären kan vara ett problem.
  – Det är inte alldeles självklart att ett och samma ord har samma definition.
  Det har inneburit att varje doktorand måste presentera sin "glossary" – ordlista – där alla centrala begrepp definieras.

Agneta Ståhl är teknologie doktor.
  – Det låter väldigt tekniskt, men i grunden är jag samhällsvetare och mycket av min forskning har haft social inriktning och frågeställning. Hur har människor det när de åker buss, som fotgängare i trafiken?
  – Vi ska inte bara titta på trafiksystemet som sådant utan måste sätta människan i systemet och försöka förstå och påverka hur man borde göra istället.
  – I många år har vi arbetat tillsammans med kommuner framför allt när det gäller fotgängarnas miljö, säger hon. Här har vi gått in och utifrån vår forskning föreslagit åtgärder som bygger på grundläggande kunskap om äldre personer.

Ett exempel är "Kom så går vi"-projektet i Kristianstad. Det bygger på att äldre människor själva har varit med och definierat hindren i gångmiljön. De har fått beskriva vilka och var problemen är när man rör sig i centrala Kristianstad. De har också fått komma med förslag till lösningar (se artikel »).

Under de första åren kommer forskarna inom CASE att koncentrera sig på det som de kallar brytpunkter för äldre människor i förhållande till miljön. Ett exempel på just en sådan brytpunkt är flytt från ett boende till ett annat.

Ett nytt projekt handlar om det Ribbingska sjukhemmet i Lund där man dels byggt ett nytt äldreboende dels ska bygga om den gamla byggnaden till seniorbostäder.
  – Själva byggnationen har redan påbörjats så här kommer vi i första hand följa vad som sker.

Diskussioner pågår med Lunds kommun om att inkludera även andra äldreboenden som ska byggas om och då skulle även interventionsstudier kunna inkluderas.

Forskarna inom CASE vill ur olika synvinklar studera äldre människors flyttningar mellan olika boenden. Dels från hemmet till det särskilda boendet, dels från det invanda äldreboendet, för att det ska byggas om till ett temporärt boende, och tillbaka igen.
  Studien kommer att inbegripa olika synvinklar men är inte färdigdesignad.

Generellt är kommunerna intresserade av att ta in deras synpunkter. Agneta Ståhl:
  – Inom trafikplanering är det dock vanligt att man vill ha hårddata som kommer från säkra källor, som objektiv statistik om var i trafiksystemet de stora skadorna sker.
 
Hon berättar hur hon redan i början av 1980-talet kunde visa att 85 procent av skadorna, bland den äldre befolkningen som vistades ute, var fallolyckor för fotgängare. Det fann hon genom att fråga äldre själva om de olyckor de varit inblandade i.
  Dessa fallolyckor syntes dock överhuvudtaget inte i den officiella statistiken eftersom en trafikskada per definition måste ha minst ett fordon inblandat. En cyklist som kör omkull och skadar sig finns heller inte med eftersom cykel inte räknas som fordon.
 
Därför fortsatte kommunerna att planera utifrån de risker man såg i den officiella statistiken. Detta pågick till i början av 1990-talet då sjukvården, utifrån delvis andra intressen, började registrera personer som skadats i trafikmiljön.
  – Plötsligt fick vi med äldre människors fallskador. Först då fick vi mer gehör i planeringen. Det vill säga att underhålla trottoarer och gångvägar, dåligt avfasade trottoarkanter och brunnslock som sticker upp är exempel på problem som orsakade både lidande och kostade miljarder i sjukvårdskostnader.
  – Det intressanta här är att så länge vi bara hade uppgifter från de äldre själva räknades det inte utan det måste alltså till statistik som belyser problemet för att man skulle ta det till sig.

Den höga andelen fallskador bland äldre människor i trafiken är fortfarande en fråga som är svår att föra fram i den kommunala planeringen eftersom sådana skador fortfarande inte finns i trafikskadestatistiken.
  – Det är svårt att få ut kunskapen till dem som faktiskt planerar och arbetar med frågorna, säger Agneta Ståhl och får medhåll av Susanne Iwarsson.
  – Även den minsta lilla detalj kan vålla problem. Tröskeln kan vara två centimeter för hög. Det kan väl inte vara några problem? Så resonerar man ibland och ber kanske en 35-årig man att pröva med rollatorn och lyfta den över tröskeln.
  – Han har inga problem men en 84-årig skröplig kvinna lägger hela sin tyngd på rollatorn när hon går och det är en omöjlighet för henne att lyfta rollatorn över tröskeln.

Även med de bästa intentioner kan det gå fel, säger Susanne Iwarsson och Agneta Ståhl.
  – Mötet mellan människan och miljön innehåller många dimensioner som man måste ta hänsyn till för att miljön ska fungera och vara användbar och stödjande för den enskilda äldre människan.