Varför blir miljön inte tillgängligare för personer med funktionsnedsättning? Ett utbrett ointresse och dåliga kunskaper är tillgänglighetskonsulten Sylvia Sundbergs svar.

En byggledare för ett socialt boende för "friska" äldre ansåg att man inte kunde ha tryckdonet för dörröppnarautomatiken så lågt som regelverket anger eftersom många då skulle få böja sig. Ett sådant don är ca 20 cm långt och kan nås mellan 70 cm till 90 cm från mark eller golv (normal bordshöjd är ca 72-74 cm).
  Värre är det dock när en projektledare för vårdbyggnation anser att föreskrifterna om tillgänglighet är överdrivna och verkar därefter.

En del påstår att samhället ska vara tillgängligt år 2010. I själva verket finns det krav på att vissa åtgärder ska vara genomförda senast år 2010. Det verkliga intresset för ett tillgängligt samhälle visar sig i agerandet.
  I denna artikel begränsas ämnet till regelverket och dess aktörer. Fanns inget regelverk om tillgänglighet skulle inga förbättringar ske, vilket säger det mesta.

Politiker inom riksdag och regering har störst ansvar för vad som anges i regelverket. Byggnadssektorns olika intressenter medverkar i utformandet av regelverket och kan sägas vara motparten till handikapporganisationerna som också medverkar.
  Boverket står för sammanvägningen av synpunkter, sett utifrån politikernas direktiv. För efterföljelsen av regelverket är de kommunala tjänstemännen mycket viktiga. Även jurister har en betydelsefull roll.
  Boverket har också uppsiktsansvar över hur lagstiftningen fungerar och används i praktiken. En del ämnesområden har delegerats till kommunerna, som då ansvarar för dessa.

Är regelverket tillräckligt? I Plan och bygglagen 1 kap., 1 § anges:
  Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

I Boverkets byggregler (3:22) kan vi läsa att:
  Bostäder ska dimensioneras, disponeras, inredas och utrustas med hänsyn till sin långsiktiga användning.

Ett gott socialt liv innebär till exempel att kunna delta i samhällslivet och att kunna träffa vänner, anhöriga och andra på ett någorlunda lättsamt sätt. Samhället bygger dock flerbostadshus i två våningar utan hiss eller plattformshiss. Plattformshissar är inte bra men bättre än inget. De kostar inte så mycket heller.

Enligt det nya Plan- och bygglagsförslaget kommer lägenheter på övre plan i tvåvåningshus även i fortsättningen att inte vara besökbara för personer som inte kan gå i trappor. Dessa personer är således även i fortsättningen utestängda från att hälsa på i småhus, flerbostadshus i två våningar, de flesta äldre flerbostadshus och en del nya flerbostadshus. Så vill samhället ha det.

Samhället säger sig vilja att man ska kunna bo kvar i sin bostad när man drabbas av funktionsnedsättningar och har bland annat därför angett en svensk standard för boende, det finns till och med krav på att en säng ska kunna få plats som kan användas vid vård.
  Dessa standarder är anpassade för bostäder i ett plan. I bostäder med två plan uppstår svårigheter. Då kan du som äldre i värsta fall bli vårdad på en övervåning som inte har toalett, eller något bättre: med en otillgänglig toalett.

Tvåplansbostäder ska normalt sett vara tillgängliga på entréplanet för en person som använder en liten rullstol eller liten rollator och inte har vårdbehov i sängläge. Finns köket inte på entréplanet ska entréplanet vara förberett för en liten köksenhet (blir i praktiken ett minikök).
  Man ska även kunna äta mat och umgås, tvätta och sköta sin hygien på entréplanet även om kök och vardagsrum finns på ett annat plan. Syftet måste vara att äldre som inte kan gå i trappor ska kunna bo kvar i huset utan att lyftanordning behöver installeras.

Vill man komma upp eller ner till kök, vardagsrum och kanske parsovrum får man skaffa en trapphiss eller plattformshiss på egen bekostnad (en del kommuner bekostar lyftanordningar även för äldre personer).

Frågan är om det är acceptabelt med sådan utformning av småhus? De boende kan visserligen sägas ha ett visst ansvar själva. För lägenheter, som ska vara långsiktigt användbara även för personer utan mer än begravningssparmedel, är den utformningen knappast godtagbar.

Standarden tar inte hänsyn till att äldre, som använder rullstol och rollator först på äldre dar, behöver extra svängrum eller plats för hjälpare bakom rullstolen, inte heller till dem som behöver större svängrum för stelt ben eller lutande sittställning. Inte nog med detta, det kan bli värre.
  Det finns en högre tillgänglighetsnivå i Svensk standard som rekommenderas men som inte får krävas ens för äldreboenden! Vi har annars en lag som anger att byggnader ska vara lämpliga för sitt ändamål.

Riksdagen har tydligen bestämt att bland annat tillgänglighet i äldrebostäder ska undantas från denna lag. "Inkonsekvensen" har uppmärksammats i äldreboendedelegationens utredning Bo för att leva och kommer förhoppningsvis att leda till förändringar.
  För seniorboenden bör åtminstone den högre tillgänglighetsnivån i Svensk standard tillämpas och äldreboenden bör få en egen ny nivå. Vilken nivå de föreslagna trygghetsboendena ska hamna på beror på vilka behov de boende kommer att ha.

Tillgänglighetsnivån i normalbostäder borde också ses över för att möjliggöra besök av personer som kräver större svängrum än vad som förknippas med normalanvändare av små rullstolar och rollatorer. Allt behöver inte ändras i en sådan besöksstandard.
  Större hygienrum och plattformshissar i tvåvånings flerbostadshus behövs dock, vilket alltid stöter på motstånd. Övriga krav är mindre revolutionerande. Varför inte förse större toaletter med skåpinredning på hjul? Vid besök av personer som behöver stor plats kan skåpen flyttas.

I den publika miljön gäller att utomhusrullstolar ska kunna användas – mindre utomhusrullstolar i lokaler och större på allmänna platser och anläggningar. Kraven på toaletterna på allmänna platser och anläggningar är dock desamma som för lokalerna!

I många fall torde det till och med vara ekonomiskt att tillåta att även större utomhusrullstolar kan ta sig fram i lokaler. I ett mindre samhälle eller en stadsdel med centrumfunktioner kan en del boende med rörelsehinder ta sig till centrum själva med hjälp av en större elmoped eller rullstol. Väl framme kommer man inte in i verksamheterna och kan inte använda toaletterna. För att klara detta får de istället använda en mindre rullstol och beställa färdtjänst.

I Kungälv finns ett nytt kulturhus dit man kommer in med sin större rullstol. Det går att använda biblioteket i viss mån, caféet och en utställningshall. Sen blir det stopp. Vore det inte skäligt att alla skulle kunna ta sig in i de viktigaste verksamheterna inklusive kulturinstitutionerna? Apotek, bibliotek, försäkringskassa, kommunal verksamhet, större mataffärer, möteslokaler för äldre, postaffärer, banker är exempel på viktiga funktioner för allmänheten.
  Givetvis borde restauranger och caféer också höra hemma i detta sammanhang. De är dessutom mycket viktiga mötesplatser i dagens samhälle. Som alltid kan man kompromissa med kraven. Att kunna ta sig till och använda toaletten är dock ett basbehov.

I de fall kommunen upplåter egen mark är det faktiskt möjligt för kommunerna att ställa högre krav i exploateringsavtal än dem i regelverket. Några kommuner har använt sig av detta för att få bostäderna mer tillgängliga. Egentligen är kraven i dessa bostadsprogram låga.
  I regelverket om tillgänglighet är det miniminivåerna som blir intressanta för projektörerna. Kommunikationsytor kan vara enorma medan toaletterna intill utestänger många på grund av att de är för små eller har felaktigt planerad inredning.
 
Jag har själv fått kämpa för att ljushetskontrasten på skyltar i ett bibliotek åtminstone skulle uppnå miniminivån! Avseende skyltar är synavstånd, textstorlek, formtydlighet och placering betydelsefulla. Miniminivån kan bli helt ointressant.

Ett problem med regelverkstexter är oklarheten. Det är inte alltid man kan tolka regelverket efter texten. Helst ska man ha läst alla domar om tillgänglighet och anpassning, dock med risk för att bli ännu mer förbryllad. Jurister bör införskaffa hjälp av personer som är insatta i ämnet, vilket inte alltid sker (ett generellt problem som inte bara gäller tillgänglighet och kan till viss del bero på dåliga resurser).

Följer samhället regelverket? Arkitekterna, med några undantag, har otillräckliga kunskaper om tillgänglighet och därför har ett fåtal ettårskurser ägt rum för att utbilda tillgänglighetskonsulter eller rådgivare för kommuner. Kursdeltagarna var inte arkitekter men hade en hel del kunskap om funktionshinder. Arkitekterna vill dock se sig som tillgänglighetsexperter och anlitar inte dessa tillgänglighetskonsulter.

Eftersom det i propositionstext anges att personer med speciell kompetens ska anlitas vid behov, skulle man kunna tro att kommunerna ser till att så görs. Men så sker bara i några få kommuner med tonvikt på södra Sverige. Där finns tillgänglighetsrådgivare anställda som kan kontrollera när behov finns för medverkan av konsulter.

Ett åberopat skäl för att inte kräva tillgänglighetskompetens är att tjänstemännen inte vet vilka som är sakkunniga. Handikapporganisationerna skulle kunna ha varit mer behjälpliga med, framför allt, krav på att kritiserade ansvariga inte får stå för tillgänglighetsansvaret i fortsättningen.

Nu kommer snart certifierade sakkunniga i tillgänglighet att finnas och därmed skulle man kunna tro att en förändring kommer att ske. Men, i förslaget till den nya Plan- och bygglagen hittar jag inget som i klartext pekar på att kommunerna måste kräva att tillgänglighetskonsulter deltar i projekteringsprocessen. En särskild sakkunnig i tillgänglighet kan anlitas för att intyga att det färdigbyggda byggnadsverket är godkänt eller för att godkänna projekteringen.

Alla inblandade parter i Byggnadssverige vet att inga tillgänglighetsförändringar sker när byggnadsverk är färdiga. Strömstad kommun försökte få till stånd att en fastighetsägare åtminstone skulle betala för en anpassning men länsrätten och kammarrätten ansåg att tio cm höga trösklar var ok, trots att föreskrifterna anger att rummen i ett plan ska vara tillgängliga för en person i rullstol, entrédörrar ska medge passage och så vidare. (De som vill följa regelverket kan planera för tröskelfritt och ha avfasade låga trösklar där det inte går.)

Av erfarenhet vet vi också att om kompetensen endast finns med i projekteringen, sker ändringar i ett senare skede som den sakkunnige inte får reda på. Just tillgänglighetskompetensen måste således finnas med både i projekteringen och i slutverifieringen.

I det nya lagförslaget ges heller inte några anvisningar om vem på kommunen som ska veta när behov finns av särskild sakkunnig. Den tekniska kompetensen anses dock behöva förbättras i kommunerna!

Ett tillgängligare samhälle är främst en jämlikhetsfråga, men ekonomin har stor betydelse i praktiken. I förändringar av befintliga miljöer blir de ökade kostnaderna på grund av tillgänglighetskrav speciellt synliga men i många fall beror bristerna på att man inte har tillgodosett tillgänglighetskraven från början. Vid nybyggnation är tillgängligheten mest en planeringsfråga och kan innebära något ökade kostnader för själva byggnadsverket. God tillgänglighet betyder dock att mindre hjälp från samhället behövs.

I Finland ges ett statligt bidrag med 50 procent till hissinstallation i befintliga hus. Även i Sverige har någon räknat ut att hissar på lång sikt egentligen är ett nollsummespel. Frågan handlar mer om hur kostnaderna för hissinstallationer i bostäder ska fördelas mellan fastighetsägare/hyresgäster, kommun och stat.

I små kommuner borde man ha mer kontroll över den ekonomiska helheten än i större kommuner. Förvaltningar hörande till byggnation, kretslopp och avfall borde i alla kommuner samarbeta mer med socialförvaltningarna som ser vad det kostar med otillgänglighet.

Ibland är ekonomin så viktig att man inte uppmärksammar de funktionshindrade personernas behov. Få återvinningsplatser innebär att de som är så miljövänliga att de inte har bil eller inte kan köra bil, inte kan ta sig till platserna. Vad ska de göra som inte har anhöriga som hjälper till? Slänga allt i soppåsen och ställa större skräp i soprummet? Ingen jag frågade kunde svara.

Fallolyckor är vanliga och mycket kostsamma för den enskilde och samhället. Det kan handla om fall i trappor med dåliga ledstänger, dålig belysning, för små säkerhetszoner intill trappan, felaktig utformning och brist på markeringar. Omarkerade och oskyddade kanter på gångytor, dålig belysning, ojämna markbeläggningar, höga trösklar, för trånga ytor för rollatorn, dörrar utan automatik eller som har för liten öppningstid är andra exempel på arkitektoniska och tekniska orsaker till fallolyckor – som om inte is, bananskal och yrsel vore nog.

Ett tillgängligt samhälle innebär också att antalet individuella anpassningar blir färre. Hemtjänstpersonalen får en bättre arbetssituation. Personer kan i större utsträckning rehabiliteras hemma. God livskvalitet innebär mindre behov av vårdinsatser, vilket också gäller anhöriga och vänner till dem som har funktionsnedsättningar.

Följer man regelverket från början blir kostnaderna för retroaktiva åtgärder mindre. Det kommer att finnas massor av nya byggnadsverk som behöver åtgärdas senast år 2010 enligt "Enkelt avhjälpta hinder" för befintlig bebyggelse!

Diskrimineringen av äldre och yngre funktionshindrade personer minskar i ett tillgängligare samhälle. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni var inte startklar för att införa tillgänglighet i diskrimineringslagen utan ville först se över hur lagstiftningen fungerar i praktiken. Har tillfället tagits tillvara månne inför den nya Plan- och bygglagen?