Rollatorn är ofta integrerad i den äldre personens vardag. Som rollatoranvändare utvecklar man egna strategier visar Charlotte Löfqvists forskning vid Lunds universitet.

Hjälpmedel för att kunna förflytta sig och klara vardagen i hemmet är många gånger en förutsättning för att den äldre personen ska kunna fortsätta vara självständig. Det visar många studier.
  En rollator kan användas till mycket, inte bara som förflyttningshjälpmedel. En kvinna använde den när hon manövrerade heta plåtar från ugnen, sittbrädan blev mellanstationen. Andra transporterade blomkrukor från ett fönster till ett annat med hjälp av den.

Det framkommer av fallstudier som ingår i arbetsterapeut Charlotte Löfqvists avhandling Mobility Devices in Everyday Life among Very Old Europeans. Hon disputerade i slutet av september inom CASE vid Lunds universitet (se artikel »).

Syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om de allra äldstas behov och användning av tekniska hjälpmedel i ett europeiskt perspektiv och hur hjälpmedelsanvändningen förändras under åldrandet. Det finns få studier om hur de som är 80 år och äldre upplever användning av förflyttningshjälpmedel. 
  – När det gäller hjälpmedelsituationen i ett europeiskt perspektiv är kunskapen i stort sett obefintlig, säger hon.

Studierna i avhandlingen är baserade på det tvärvetenskapliga europeiska forskningsprojektet ENABLE-AGE (enabling, autonomy, participation and well-being in old age). Det har koordinerats från Lunds universitet och pågick åren 2002-2004 (se faktaruta »). 
  – Men forskningsmässigt pågår det i allra högsta grad fortfarande, eftersom vi arbetar med datamaterialet och håller på att publicera resultat, säger Charlotte Löfqvist.

Här ingår data från sammanlagt 1918 mycket gamla personer boende i tätorter i Sverige, Tyskland, England, Ungern och Lettland. Alla bodde ensamma i eget boende. 
  – Det här var ett viktigt urval, säger hon. Vi vet sedan tidigare att det är dessa ensamstående personer som är mest i riskzonen för att förlora sitt oberoende och är mest sårbara för miljömässiga hinder.

Syftet med projektet var att undersöka objektiva och subjektiva boendefaktorer och se hur de samspelar med hälsan hos de allra äldsta. Charlotte Löfqvists avhandling fokuserar på hur behoven av tekniska hjälpmedel såg ut och hur användningen av förflyttningshjälpmedel förändrades under ett års tid.

Definitionen av "de allra äldsta" varierar utifrån om gruppen bor i östra eller västra Europa, beroende på olika medellivslängd i de olika länderna. I Lettland och Ungern var urvalsgruppen mellan 75 och 84 år, medan de i de tre västeuropeiska länderna var mellan 80 och 89 år.

Kartläggningen visade att i snitt använde ungefär två tredjedelar av alla deltagarna någon form av hjälpmedel. Vanligast var kommunikationshjälpmedel, det vill säga hjälpmedel för syn och hörsel, tätt följt av käpparna. I Sverige är rollatorn lika vanlig som käppen. Rollatorn finns i England och Tyskland men är inte alls lika vanlig som här. Det finns några enstaka i Lettland men inte alls i Ungern.

Samtidigt varierar användandet av hjälpmedel mellan de olika länderna, säger Charlotte Löfqvist. Användarna var många fler i de västeuropeiska länderna och antalet hjälpmedel som användes per person var också betydligt fler.
  Hon påpekar att informationen och kunskapen om hjälpmedel är betydligt bättre i de västeuropeiska länderna, framför allt i Sverige där också rehabiliteringspersonal såsom arbetsterapeuter är vanliga. Man kan inte efterfråga något man inte känner till, säger hon. 
  – Även om man inte uttrycker så stort behov i de andra länderna kan resultaten av studierna hjälpa de övriga länderna att se och förstå behoven hos den åldrande befolkningen.

Ett år senare gjordes en uppföljning om användandet av förflyttningshjälpmedel. Då deltog 1356 personer från ursprungsurvalet. Antalet användare hade ökat och hon såg också att behoven av förflyttningshjälpmedel och användandet förändrades. Till exempel användes flera olika förflyttningshjälpmedel i kombination.
  Det här tyckte Charlotte Löfqvist var intressant så hon gjorde en kvalitativ studie med tre svenska kvinnor som hon följde under fem års tid. Hon såg vilken betydelse dessa hjälpmedel och kombinationen av dem hade för både aktivitet och delaktighet.

De tre kvinnorna var rollatoranvändare. En av dem använde också käpp. Hon hade alltid med sig käppen och den satt fast på rollatorn på ett fiffigt sätt. På natten när kvinnan behövde gå upp ville hon ha ett mer säkert stöd. Då fick det bli ett betastöd – fyrpunktshjälpmedel utan hjul – som hon kunde flytta framför sig.

Charlotte Löfqvist berättar hur rollatorn hos de tre kvinnorna var integrerad i deras olika aktiviteter. De använde den till mycket mer än att bara gå. De satt på den och de förflyttade saker med hjälp av den.
  – Det handlar om att utveckla strategier när man är rollatoranvändare, säger hon.

Det är också något som Charlotte Löfqvist anser att man i flera professionella sammanhang kan lära sig något av.
  – Man kan ha nytta av att tillvarata äldre personers egna strategier, idéer och tankar kring alla situationer som man måste hantera. 
  – Det är också viktigt att förstå att ett förflyttningshjälpmedel inte löser allt, det måste integreras i den dagliga livsföringen och aktiviteterna.

Här nämner hon framför allt behovet av att göra ändringar i den fysiska miljön som att ta bort trösklarna, stödhandtag sätts upp på strategiska ställen.
  Det låter som självklarheter! Nja, säger hon, det behöver det nog inte alltid vara. De nya sopsorteringsrummen saknar ofta dörröppnare, vilket innebär att dessa äldre personer, trots hjälpmedel, i alla fall blir hjälpberoende. 
  – Det är många sådana små exempel som sätter käppar i hjulet för oberoendet.

I sin avhandling presenterar Charlotte Löfqvist ett nyutvecklat utvärderingsinstrument som är tänkt att användas efter att man har fått ett förflyttningshjälpmedel utprovat eller bytt sort.

Med hjälp av det kan man se nyttan av hjälpmedlet när personen utför sina aktiviteter, hur ofta man utför de dagliga aktiviterna, om svårighetsgraden har förändrats eller om personen blir mindre beroende av andras hjälp, liksom om antalet aktiviteter har ökat. 
  – Instrumentet mäter den totala lösningen för personens förflyttning, säger hon. Inte specifikt rollatorns eller käppens förträfflighet.

Det är vetenskapligt testat och heter NOMO 1.0 (Nordic Mobility-related participation outcome evalutation of assistive device interventions). Det är framtaget i samarbete mellan de nordiska hjälpmedelsinstituten och forskarna vid CASE.

Charlotte Löfqvist säger att det krävs täta uppföljningar av hjälpmedelsanvändarna, eftersom behoven ändras snabbt i de här åldersgrupperna. Ett år är lång tid när man är så pass gammal. 
  – En annan viktig slutsats är att det behövs professionell kompetens vid utprovningen av ett hjälpmedel. Det ska kunna fungera i många olika miljöer och i samband med att man utför olika aktiviteter för att det ska vara till någon hjälp.