Trafikplanerarna blev överraskade av vad de äldre personerna såg som problem i närmiljön. De föreslagna åtgärderna handlade inte om några stora trafiktekniska projekt.

Kom så går vi är ett projekt som pågick under fem år, 2002-2007, i Kristianstad. Utgångspunkten var att tillgängligheten i närmiljön är betydelsefull för att äldre personer ska kunna bo kvar i det egna boendet. Målet var att öka tillgängligheten och säkerheten för äldre personer då de rör sig ute i närmiljön.

Forskarna har arbetat med flera olika intressenter, Vägverket, kommunens vård och omsorgs- respektive gatuförvaltningar, hyresgästförening, Skånetrafiken med flera, och inte minst med de äldre själva.
  – Data har samlats in på många olika sätt, genom postenkäter till de boende, medföljande observation under promenader och genom diskussioner i det vi kallar för forskningscirklar där vi tillsammans med de äldre personerna har kommit fram till ett ombyggnadsprogram, säger professor Agneta Ståhl vid Lunds tekniska högskola och det nationella institutet CASE (se artikel »).

Ombyggnader genomfördes under 2 1/2 år och effekterna utvärderades därefter.
  – Det unika med det här projektet är att det inte stannade vid att utreda, utan att vi arbetade med intervention, det vill säga verkliga ombyggnader i området, som också utvärderades, säger hon. Och framför allt att det var de äldre själva som kom med förslag till förändringarna.

Agneta Ståhl berättar att både kommunens trafikplanerare och representanterna från Vägverket blev överraskade när de hörde vad de äldre personerna räknade upp som problem och vilka åtgärder de prioriterade.
  De ville ha separerade gång- och cykelvägar, bättre underhåll på trottoarer och gångvägar och gärna bredare trottoarer så att det gick att mötas utan att behöva gå ut i gatan.
  De önskade också bättre avfasningar mellan trottoar och körbana för att lättare komma upp och ner med ett gånghjälpmedel och de önskade fler bänkar att kunna sätta sig ner och vila på i området.

Inför projektet trodde planerarna att det var stora trafiktekniska lösningar som skulle komma i fråga, till exempel fler ljusregleringar och cirkulationsplatser för att lösa de äldres framkomlighet i området.
  – Tack vare det här projektet blev det en helt annan uppfattning om och förståelse för vad problemen är, säger Agneta Ståhl. Vi såg till att använda människor som resurser på rätt sätt.
  – Det är de äldre personerna som sitter inne med kunskapen om vilka problemen är – en kunskap som sedan planerarna kan ta till sig och presentera och genomföra åtgärder utifrån.
  – Deltagarna, i det här fallet äldre personer, ska inte komma med lösningar. De ska definiera sina problem och presentera sina krav, lösningarna ska experterna komma med.

De önskade åtgärderna genomfördes också i området och effekterna av åtgärderna finns beskrivna i rapporten.

Äldre fotgängare är också Hanna Wennbergs område. Hon är civilingenjör och är nu doktorand vid Lunds tekniska högskola hos Agneta Ståhl. Hon har gjort studier om tillgängligheten i två kommuner, dels i Piteå dels i Hässleholm som också innefattat ombyggnader i miljön.
  Hanna Wennberg har studerat hur det såg ut innan åtgärder gjordes och sedan hur det blev. Utgångspunkten är även här de hinder äldre personer själva har pekat ut.
  Faktorer som har studerats är äldre personers mobilitet, trygghet och hur pass nöjd man är med utformningen av utemiljön.

I Piteå var det till största delen hinder som handlar om snöröjning och halkbekämpning. Hanna Wennberg genomförde så kallade fokusgrupper med de äldre invånarna för att ta reda på vilka de största problemen och hindren var för att gå ut.
  – Många påpekade att det är lömskt med is dold under snön. Den går inte att se och är olyckan framme får det stora konsekvenser för den äldre personen, säger hon.
  De sa också att det är svårt att ta sig fram när isen är knagglig, framför allt med rollatorn. Vanliga problem är också att plötsligt har plogbilen lämnat en stor snöhög tvärs över gångbanan eller vid övergångstället.
  – Då är det så gott som omöjligt för äldre personer med rollator att passera, vilket även gäller för någon som försöker dra en barnvagn.

En viktig del av Hanna Wennbergs studier är att få med utförarna, det vill säga de som snöröjer och sandar. Det är de som behöver kunskap om problemen och olika gruppers behov, liksom de som planerar underhållet.

Hanna Wennberg lät de äldre invånarna besvara en enkät innan kommunen hade gjort några förbättringar och sedan efter. Medelåldern låg på 77 år där den yngsta var 65 år och den äldsta 100 år.
  När hon jämför före och efter ser hon att äldre personer inte är ute och går oftare efter kommunens förbättringar. De är heller inte särskilt mycket nöjdare. Det är lite tråkiga resultat tycker hon. 
  – Men det som är intressant är att det är betydligt färre som anger snö och halka som anledning till att de inte kommer ut. Den allra största orsaken var vädret som sådant men den egna hälsan angavs också som orsak.
  – Under det året som projektet pågick har deltagarna blivit ett år äldre och sannolikt även krassligare

I Hässleholm var Hanna Wennbergs utgångspunkt kommunens egen inventering av tillgängligheten i utemiljön. Den var gjord av kommunens egen rådgivare inom tillgänglighetsområdet.
  Hon kommenterar att det är bra att fler och fler kommuner har en person som är utbildad inom tillgänglighetsfrågor och som kan se till olika gruppers behov.

Hanna Wennberg utgick här från de hinder som rådgivaren hade sett under sin inventering, förbättringar gjordes och hon ville se vilka effekterna blev.
  Hindren som sedan åtgärdades var sådana som specificeras i "enkelt avhjälpta hinder"-lagstiftningen; kantstenar vid övergångsställen, nivåskillnader, dåliga kontraster och varningsmarkeringar.

Resultatet visar att de äldre deltagarna var generellt nöjdare med sin utemiljö. Man var visserligen inte ute och gick oftare men det var betydligt färre som angav utemiljön som hinder för att de stannade inne.
  Hon påpekar att det hon studerar är utemiljön specifikt, det vill säga hon vet inte om personen sitter tre trappor upp utan hiss. Tillgängligheten till byggnader är också viktigt.

Projektet visar att stora problem kvarstår. Ett av de största är cyklister på gångbanor och trottoarer. Att tydligt separera cykel- och gångbana är inte bara en trygghetsfråga utan också en säkerhetsfråga.

Ett problem kommunerna själva påtalar är när de beställer ett arbete från en utförare. Kantstenen åtgärdas men den är fortfarande inte bra, den är inte tillgänglig.
  Hanna Wennberg återkommer till den fråga som både hon och Agneta Ståhl påpekar som den grundläggande; utförarna har inte tillräckligt med kunskap om olika personers behov. De har inte den rätta medvetenheten, säger de.
  – De förstår kanske inte att de där centimeterna gör en skillnad som handlar om det är tillgängligt eller inte.

Det är många aktörer som måste vara involverade för att det ska bli tillgängligt eller – som Agneta Ståhl säger – att miljön ska bli användbar.

Referens:
Tillgänglighet, säkerhet och trygghet för äldre i den lokala miljön. Demonstrationsprojekt "Kom så går vi", slutrapport.
Publikation 2007:109. Agneta Ståhl och Susanne Iwarsson.
Utgivare Vägverket Region Skåne, e-post: vagverket.kri@vv.se