Agneta Smith Jonasson är trött på att fortfarande behöva gå bakvägen till teatrar och genom köket till restauranger. Listan över hinder i samhället är lång.

Jag skulle aldrig säga att jag är funktionshindrad. Det är miljön jag vistas i som har hinder och som ger problem för mig som har fysiska funktionsnedsättningar. Det säger Agneta Smith Jonasson som sedan många år har flera svåra reumatiska sjukdomar varav en är reumatoid artrit. Periodvis använder hon rullstol men kortare sträckor försöker hon klarar sig med sin stav.

Hennes hem är hyfsat anpassat efter hennes behov, men trots diverse hjälpmedel har hon stora svårigheter att klä på och av sig. Hon kan inte lyfta armarna högre än midjehöjd. Hon är beviljad vissa hjälptimmar som under åren har blivit färre – inte för att hennes behov har minskat.

Hon är sjukgymnast och arbetar deltid. Samtidigt föreläser hon ibland på designlinjen på Konstfack i Stockholm samt på Designhögskolan vid Umeå universitet. 
  – Bland studenterna finns alltid unga män som drömmer om att designa den senaste sportbilen. Jag brukar säga till dem att visst, gör det! Men kom ihåg att göra den höj- och sänkbar så att jag kan ta mig i och ur. Och glöm inte att bagageutrymmet måste rymma min rullstol.

Hon brukar inte dra sig för att tala om för, eller skriva till, ansvariga på offentliga inrättningar vilka svårigheter hon har haft med deras trappor eller dörrar. Eller toaletter. Handikapptoalett är nog bra men varför glömmer de ett vettigt dörrvrede så hon kan låsa? Hon håller fram sina händer som aldrig skulle kunna vrida om något av de vanliga låsen. 
  – Spolanordningen på toaletten kan också vara så konstruerad att jag måste ta upp en penna för att kunna trycka in den i väggen eller trycka nedåt. Det är ingen som tänkt på att många måste ha lite hävstång för att orka trycka på spolknappen. 
  – Och ta toalettborstarna! Varför måste de ha så korta skaft? Det påpekar jag varje år för designeleverna. Vem vill ha halva kroppen nere i toaletten när den ska rengöras?

Angående toaletter som inte är så tillgängliga tar hon en välkänd restaurang i Stockholm som exempel. Hon tar sig in med rullstol på handikapptoaletten. Den är vackert inredd med bland annat en marmorskiva runt tvättstället. 
  – Vattenkran och avlopp är så designade att vattnet rinner ner bakom tvättstället och utmed väggen, och plaskar ner i golvbrunnen. Precis där jag har mina fötter där jag sitter i min rullstol. Tvålen sitter så högt upp på väggen att den når jag inte. Sedan när jag ska torka mig finns handdukarna borta vid dörren där man går ut. Bakom en jättepapperskorg så jag kommer ändå inte åt dem även om jag ställer mig upp.

En annan sak som hon länge har varit irriterad på är att hon, och många med henne, måste gå in bakvägen till museer, teatrar och även genom köket till restauranger. Huvudentréerna är inte anpassade för personer med rullstol eller gångsvårigheter. 
  – En gång tog en vaktmästare mig igenom källaren i Albert and Victoria Museum i London där alla samlingar fanns. Jag passerade mängder av arkiverad konst som jag gärna hade stannat till och sett närmare på.
  – Skämt åsido. Det är inte särskilt roligt att alltid vara hänvisad till andra ingångar än huvudingången där alla andra kan gå in, säger hon. En värdig entré för alla, det är väl inte för mycket begärt.

Även moderna nybyggda lokaler kan ha hinder, vilket är förvånande. En nybyggd konsthall i Stockholm har några trappsteg utan ledstång mitt i lokalen. Det innebär att Agneta Smith Jonasson inte kan se hela utställningen utan blir hänvisad till ytan fram till trappstegen.

Det positiva är att många hörsammar det hon påpekar är hinder. Ofta när det gäller enklare åtgärder är det ordnat nästa gång hon kommer dit. Det kan bland annat bero på att det finns offentliga listor där de hamnar som har dålig tillgänglighet. Ingen vill hamna högt upp på den, säger hon.
  Fast SL, Stockholms Lokaltrafik, är hon sur på. De lyssnar och säger att de har tagit till sig det hon säger – sedan händer ingenting. 
  En enda gång har hon vågat sig ut i Stockholms tunnelbana med sin elektriska rullstol. Den väger 106 kg och hade den fastnat i det mellanrum som uppstår mellan perrong och tåg vet hon inte vad som skulle ha hänt.
  Redan vid stationens hiss uppstod problem. Den är så konstruerad att den automatiska dörröppnaren sitter på fel sida. När dörren slår upp är hon först i vägen och sedan hinner hon inte runt och in i hissen.

Andra svårigheter är när hon ska trycka på knappen för grön gubbe för att ta sig över gatan. Knappen sitter för högt för henne när hon sitter i rullstolen och när hon kommer med staven hinner hon överhuvudtaget inte över vid grön signal.
  – Det är alldeles för korta intervaller, och det tror jag många med mig tycker. Det är som om man inte räknar med att människor med funktionsnedsättningar är ute och rör på sig. Idag, i Sverige!

Något av det viktigaste att nämna är förpackningar. Agneta Smith Jonasson klarar framför allt inte att öppna barnsäkra flaskor med stark rengöring, medicinförpackningar, plastförpackningar med till exempel tandborste. Det här påpekar hon alltid för eleverna vid designutbildningarna.
  – Varför inte alltid se till att plastförpackningar har ordentliga flärpar som går att få tag i? Och att burkar har stora räfflor på locket som gör att man får grepp så att det går att skruva upp!

De hinder och svårigheter hon stöter på, diskuterar hon ofta i styrelsen för Design för alla Stockholm, som tidigare hette EIDD European Institute of Design and Disability (se artikel »). Här ingår offentliga miljöer ute som inne, tjänster, arkitektur.
  – Design för alla inkluderar verkligen allt och alla; barnvagnen, rullstolen, de som hör och ser dåligt, de som har svårt att förstå och har nedsatt kognition.

Till slut nämner hon Barcelona och andra städer i Europa som ligger betydligt längre fram vad gäller tillgänglighet för alla än vad Stockholm och Sverige gör.
  – Att vi ska vara där år 2010 är ett hån, säger hon.