KRÖNIKA: På mammas äldreboende

Av Solveig Ternström, skådespelare och författare
Nyckelord: Omvårdnad, Äldreboende


J
ag vaknar tidigt på mammas vårdhem. Jag har börjat sova över där eftersom det är brist på personal – framför allt på helgerna. Jag har tagit med en tältsäng och försökt ordna en trivsam hörna åt mig i all enkelhet.

Mamma har varit i snart tre år på äldreboendet. Och här ska hon vara till slutet menar myndigheterna. Här finns allt hon behöver – men det är inte sant!

Jag borde ha fattat att något var fel när jag på avvägar fick höra att mamma hade ramlat i sitt rum och legat där på golvet i fyra timmar utan att någon sett till henne.

En månad senare springer jag in på akuten och ser mamma ligga där på en hård brits med ett genomblodigt bandage om sitt arma huvud. Hon hade lämnats ensam på toaletten utan att någon hade fäst livremmen på henne och hon hade ramlat framlänges och spräckt skallen i det hårda stengolvet. Som genom ett mirakel överlevde hon men hon tog sig aldrig.

Nu gick det snabbt utför.

Det var nödvändigt att vara hos henne så mycket som möjligt! Det var inte lätt! Jag var hennes enda barn och jag hade aldrig i mitt liv varit så upptagen som just då.

Den enda tid som stod till buds var nätterna. Efter teaterföreställningarna på Dramaten drog jag i väg till mamma på vårdhemmet. Gav henne kvällsmat och masserade hennes iskalla fötter – hjälpte henne till toaletten…

Klockan har blivit 07.30. Ännu hörs ingenting i korridoren.

Jag smeker hennes kinder – hon är varm och svettig – men i dag känner hon igen mig. Hon ser tacksamt på mig och kraxar viskande: – Å så glad jag blir!

Jag torkar av hennes svettiga ansikte med en fuktad sval duk.

Vården har bestämt att mamma ska ha en larmknapp på bröstet men den knappen har mamma aldrig förstått vad den ska användas till – är det ett fult halsband?

Det blir till att vänta tills någon blir ledig. Vänta med alla behov! Som inte kan vänta!

Då blir det blöjan! Och med den kommer eksem, svamp klåda och svåra sår.

Ett fruktansvärt lidande ovanpå allt annat lidande för den handikappade gamla människan som oftast är en kvinna med mycket dålig ekonomi.

Och nu börjar blöjkriget.

Jag skriver lappar till personalen – pratar och bönfaller!

– Mamma ska inte ha blöja!

– Är det bättre att hon ligger blöt och kall i sängen!

– Men kan ni inte gå in och fråga om hon behöver gå på toa!

– Det hinner vi inte!

– Nä, nä – då gör jag det själv då!

Jag har försökt lära mig en teknik.

Jag rullar fram en bra toastol – lägger mina händer under hennes totalt förstenade armar. Hon kvider – hennes kropp är som ett öppet sår. Jag böjer mina knän och lyfter hennes överkropp och böjer hennes ben mot golvet. Så vrider jag henne mot toastolen (ett riskmoment för min rygg). Det gör ont i musklerna kring bäckenbenet. Hur tränar man dem? Aj! Det gör ont i min bröstrygg. Jag får inte upp henne ordentligt. Hon sitter illa.

Hon skriker men kan inte förklara – förmodligen får hon en oerhört stark krampsmärta i lårmuskeln när hon sitter fel. Nya, ofta unga, extraanställda förstår inte, de låter henne skrika. Å – in på toan – hon kissar – talar om att det är klart – bra. Jag duschar henne snabbt innan hon får kramp. Så tillbaka till sängen – samma lyftprocedur.

Vad kostar ett lyft? Vad borde det kosta? Jämfört med IT-konsulter. De kostar ett par tusen i timmen.

Klockan är halv elva. Jag har lyft tjugo gånger och arbetat med mamma i tre timmar. Hon ser nöjd ut.

Ska vi gå ut och promenera, undrar mamma: jag ser solen!

Hon har glömt att hon inte längre kan gå.

Efter lunchen tar vi rullstolen och går ut till fåglarna i parken.

Här vill jag alltid vara, säger hon.

På eftermiddagen kommer Karin, undersköterska, hon har varit på avdelningen i 14 år. Hon är en professionell ängel. Allt blir som man vill ha det. Men det är bara hon som är utbildad. De andra har endast gått någon enstaka kurs. Några kommer direkt från gatan och vården blir därefter

– Åk till ditt jobb nu, Solveig! Jag tar hand om din mamma nu!

– Kör försiktigt, viskar mamma. Och tack, tack!

Detta skrev jag i min dagbok för 10 år sedan. Mamma är död och mycket har hänt i vår värld sen dess.

De gamla och sjuka har fått det ännu sämre!

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 31 maj 2013 - 11:23 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår