RECENSION: Hemsystern – ett äreminne

Av Gerdt Sundström, professor emeritus vid Institutet för gerontologi, Hälsohögskolan i Jönköping, som en gång fått anslag från Uppsala hemsysterskolas fond
Nyckelord: Hemtjänst och social verksamhet


Som en syster till hemmet
Kerstin E Wallin (egenutgiven 2012)

Arbete i hemmet – förutom så kallat distansarbete – står inte högt i kurs i Sverige. Visserligen minns vi Ellen Key och hennes idéer om moderlighet och hemmet, ack så antikverade, och Carl Larssons idealiserade bilder av Hemmet som många påverkats av. Men själva hemarbetet? Nej tack, säger de flesta. Bortåt en tredjedel av folk i min ålder minns hembiträden från sin uppväxt, en kår som omfattade runt 250 000 kvinnor vid 1940-talets början. Dessa tjänarinnor sorterade under legohjonsstadgan fram till 1924 och svävade därefter i luften, utan fackligt eller lagligt skydd. När vi väl fick en lagstiftning om arbetstider i husligt arbete (”Hembiträdeslagen”) var det redan så ont om dessa varelser att arbetsgivarna måste ge dem bättre villkor än lagen stipulerade. Någon kanske minns Kar de Mummas Varför blommar inte hembiträdet? Eva Alexandersson har skildrat hembiträdena i Sparkplats för jungfrun (1992), men annars är det ont om rapporter om denna yrkesgrupp. Man kan förstås också nämna Ester Blenda Nordströms på sin tid mycket uppmärksammade redogörelse för livet som piga, en kort tid under förklädnad.

Hembiträdena försvann snabbt under efterkrigsåren – ännu 1954 var det dock 3 procent av de äldre som hade hembiträde emot 1 procent som hade hemhjälp. Förra året kom en bok om hemsystrarna. Kerstin Wallin beskriver en grupp kvinnor med kristen anknytning och med starkt intresse för hemskötsel och att ”lyfta” det fattiga hemmet. 1915 startade en utbildning på 1½ år till den nya professionen Hemsyster, först i Uppsala, senare också på andra platser. Av kvinnor för kvinnor, bara en sådan sak! Denna högprofessionella och uniformerade kvinna skulle bistå hem där modern saknades eller var sjuk, på bb eller på annat sätt oförmögen. (Uniformen var också ett skydd mot ”snuskiga karlar”.) Man skulle ge hjälp och kanske också i någon mån genom sitt föredöme ”höja” hemmet.

Hemsystrarna kom till en början att anställas av Röda Kors-kretsar, husmodersföreningar och fackliga kvinnogillen, medan kommunerna var svårare att intressera för denna nymodighet. De kom dock så småningom ikapp och jag minns själv hemsystern i min barndom i Döderhults kommun, när min mamma nedkom med någon av mina sex systrar. Kanske var hemsystern för professionell: När frågan om äldrevård och speciellt hemvård blev akut i början på 1950-talet, efter de skandaler som Ivar Lo-Johansson så effektivt skildrade, valde myndigheterna en billigare lösning. För en hemsamarit skulle det räcka med den kompetens en vanlig husmor besatt, eftersom insatserna i huvudsak gick ut på matlagning och städning, med en lönesättning därefter. Och så är det fortfarande, som bekant. Detta blev ett genomgångsarbete för många, något som ju också var fallet med pigorna och hembiträdena när det begav sig.

Ringaktningen av hemarbetet var väl en del av moderniseringsprojektet och sådana som den förträffliga Nancy Eriksson med sin underbart giftiga pamflett Bara en hemmafru (1964) förde en hopplös kamp. Hon tänkte mest på barnen, men nämner även de äldre. Hemmafruarnas insatser sågs som ”en käpp i välståndshjulet”. Hemsystern var en viktig föregångare! Även om professionen försvann – utbildningen lades ner 1973 men några gamla hemsystrar lever ännu (se sid 36) – satte den normer för vad den som ska ge hjälp i hemmet behöver: Färdighet, Kunskap, Etisk hållning (dagens ”värdegrund”). Kerstin Wallin, som själv haft fastrar som var hemsystrar, har rest en vacker vård över en tyvärr nästan bortglömd insats under folkhemmets tidiga år. Köp den, läs den, förvånas över hur mycket som är aktuellt!

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 31 maj 2013 - 11:22 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår