”Till syvende och sist handlar det om bemötandet”

Av Inger Raune, journalist
Nyckelord: Omvårdnad, Organisation och lagstiftning, Äldreboende


Det är inget roligt skede i livet när du får en plats på ett äldreboende, säger tidigare socialminister Bengt Westerberg. Då är situationen ofta sådan att du har en demenssjukdom och/eller andra svåra fysiska problem. Det här kräver mer än utbildning av personal. Det kräver ett bemötande som nog måste komma med personligheten.

För ungefär 30 år sedan slogs Bengt Westerberg för ”eget rum på långvården”. Han blev socialminister ett decennium senare men nu beskriver han hur det såg ut under 1980-talet, när han började arbeta som politiker. Då stod vård och omsorg om äldre högt på Folkpartiets lista.
– Ett tag fick man inte bo kvar hemma utan flyttades, eller i alla fall upplevde en del att de tvingades flytta, till ett ålderdomshem eller långtidsboende av annat slag. Senare gavs ökade möjligheter att bo kvar hemma med hemtjänst. I dag kan nog vissa uppleva det som ett tvång att de ska bo kvar hemma. Bakgrunden till hans krav på eget rum var besök inom äldrevården. Där kunde det bo åtta personer eller fler i en sal.
– Så förvarades framför allt demenssjuka personer på den tiden. Det var integritetskränkande att samla så många människor i samma sal, med opersonliga, stereotypa miljöer, särskilt när det inte handlade om en kortare tid utan om boende i flera år.
Eget rum var också det önskemål som oftast kom upp när han var på institutioner och mötte personer som fortfarande kunde artikulera sina behov.
– Det var inget nytt, det hade diskuterats tidigare, men när jag började tala om det hade jag ingen aning om att det skulle uppfattas som ett politiskt krav och ge stora rubriker. Jag ansåg att det var en självklarhet men det uppfattades av många som kontroversiellt och orealistiskt att alla skulle få eget rum. Det blev mest kontroverser kring människor med demenssjukdom.
– Det hette då att dessa personer inte skulle kunna bo i eget rum, de måste bo i kollektiv så att personalen kunde ha överblick.

Men det fanns bra alternativ insåg Bengt Westerberg när han besökte Balzargården i Motala. Det var 1985 som Barbro Beck-Friis, geriatriker och senare professor, startade verksamheten med vård och omsorg för demenssjuka personer. Där bodde en mindre grupp människor med demenssjukdom i en villa med många rum. Dessa personer hade tidigare bott på institution men hade nu egna rum och kunde ägna sig åt sociala aktiviteter både inne och ute.
– Kritiker sa att hon hade tagit hand om några ovanligt lätt dementa, för så här kunde man inte behandla allvarligt demenssjuka.
När hon och föreståndaren Barbro Carlsson var ute och pratade om verksamheten på Balzargården trodde deras kolleger inte på dem.
– Men de hade rätt och det skedde en revolution mellan 1985 och 1995. Man tänkte om radikalt under relativt kort tid. Kravet på eget rum kom mycket att handla om de demenssjukas situation, eftersom de utgjorde en så tung del inom äldrevården.
I dag visar Socialstyrelsens siffror att platserna på vård- och omsorgsboenden har skurits ned med cirka 20 procent bara sedan 2000. Av de personer som bor där har nu cirka 70 procent en demenssjukdom.
– Med andra ord finns ytterst få platser för de svårast somatiskt sjuka. Det är ett bekymmer, säger Bengt Westerberg och hänvisar till några av medias reportage.
– Visserligen vet man inte hur representativa dessa är, men vi vet att det finns exempel på personer med flera svåra sjukdomar och funktionsnedsättningar som tvingas bo kvar hemma. Personer som säger att de vill flytta men inte får någon plats. Det är lätt att tala om valfrihet, att vi ska kunna bestämma själva, men det verkar svårt att realisera det målet.
– Om man däremot går ut och frågar folk i min egen ålder – jag ska snart fylla 70 år – säger nog nästan alla att de inte vill flytta. När man ska planera för sitt åldrande är det inte precis terminalvården man planerar för!

Som tidigare ordförande för svenska Röda korset har han funderat en hel del över hur upphandlingar av verksamheter inom vård- och omsorgsboende går till.
– Kraven blir allt större och ner på detaljnivå. Risken är stor att verksamheten blir för låst och att det inte blir något utrymme för utveckling och alternativ.
Han vet inte i detalj hur problemet skulle kunna lösas men har ett förslag.
– Det borde vara färre detaljregler i upphandlingen men tätare inspektioner när verksamheten är i gång. Man skulle tillåta större variation och sedan följa upp ordentligt utifrån de krav som finns.
Den före detta politikern ursäktar sig med att hur det hela skulle kunna utformas exakt har han inte tänkt igenom.
– Förr hade jag behövt tänka ut sådana förslag mer i detalj men det slipper jag numera.
Om han skulle beskriva ett idealboende så är nog ett gruppboende ganska bra, säger han.
– Där har du din egen lilla lägenhet med dina egna saker. Samtidigt finns gemensamma utrymmen som ofta är trevligt ordnade. Det finns många goda exempel och själv drömmer jag inte om något annorlunda. Visst det är bra om allt görs för att skapa en god miljö. Går det att ordna med trädgård är det naturligtvis bra.
– Jag instämmer inte i den allmänna kritiken om att äldreboenden och servicen fungerar dåligt i Sverige i dag. Jag tror att det mesta fungerar relativt bra.
– Det är inget roligt skede i livet när du kommer in på ett äldreboende. Det innebär att du har en demenssjukdom och/eller svåra fysiska problem. Det finns inte mycket roligt att se fram emot. Det är kort sagt tråkigt att bli gammal och sjuk. Dessutom är du omgiven av andra som är lika sjuka eller ännu värre däran.
– Situationen kräver mer än god utbildning av personal. Det kräver ett bemötande som nog hänger ihop med personligheten, även om en del naturligtvis kan läras in.

Han nämner Balzargården igen. Utifrån dagens tekniska normer för äldreboenden skulle den gamla villan nog inte få godkänt på en enda punkt, säger han.
– Den var byggd för helt andra syften än vård och omsorg av människor med demenssjukdom, men verksamheten där var fantastisk.
– Visst normer är viktiga, inte minst för personalens arbetssituation, men ibland saknas flexibiliteten. Till syvende och sist handlar det om bemötandet. Det kan kompensera för en dålig miljö, men en bra miljö kan aldrig kompensera för dåligt bemötande!

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 31 maj 2013 - 11:22 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 2/2013 • Hem – ljuva hem »

 

 

»Det hette att dessa personer inte skulle kunna bo i eget rum, de måste bo i kollektiv så att personalen kunde ha överblick.«

»Jag tror att det mesta fungerar relativt bra.«

INTERVJUAD: Bengt Westerberg, tidigare folkpartiledare och socialminister.

Loading   Sökning pågår