Vården flyttas hem – vad händer då?

Av Lennarth Johansson, forskare vid Aging Research Center, ARC, och utredare vid Socialstyrelsen
Nyckelord: Organisation och lagstiftning, Omvårdnad, Äldreboende


Drivkraften bakom kvarboendepolitiken och avinstitutionaliseringen är främst ekonomisk. Sluten vård eller institutionsvård av alla slag är betydligt mer kostsam än öppen vård och vård i hemmet. Men det finns en gräns när vård i hemmet inte längre är kostnadseffektiv utan blir både inhuman och ineffektiv.

De senaste decennierna har det skett en gigantisk förändring av vård-landskapet i Sverige. Vård och omsorg har flyttats ut från institutionerna och in i våra hem, vår vardag och våra liv. Utvecklingen har gått i två parallella och delvis sammanflätade spår. För det första har vårdplatserna på sjukhus halverats under de senaste 20 åren. Det har inneburit att alla typer av vård och omsorg, oberoende av kön, ålder, diagnos eller funktionsnedsättning har flyttat ut från sjukhusen. Vårdtiden på sjukhusen krymper och behandlingen av även svåra sjukdomar sker i allt högre grad i hemmet av patienten själv, eller med hjälp av anhöriga och personal.

För det andra har kvarboendepolitiken, inte minst inom vården och omsorgen om de äldre medfört att 20 000 institutionsplatser har försvunnit det senaste decenniet. Under 1990 talet skedde också en lagreglerad avveckling av de så kallade vårdhemmen (eller anstalterna) för utvecklingsstörda. Likaså har cirka en tredjedel av vårdplatserna inom den specialiserade psykiatrin försvunnit från 1990-talets början fram till dags dato. Det har inneburit att vården av äldre och långvarigt sjuka, vård i livets slut, vård av psykiskt sjuka, liksom omsorgen om funktionshindrade nu i ökande grad har hemmet som bas. Scenbytet är en del i och konsekvenser av andra samtida förändringar i samhället. Den medicinska utvecklingen möjliggör i stigande grad att diagnostik, provtagning behandling, vård och omsorg som tidigare gavs på sjukhus, nu utförs i hemmet. Modern informationsteknik – sensorer som kan lagra och skicka data om hälsotillståndet – gör det möjligt att i ökande grad ha kontakt med vården från hemmet och för vården att ha kontakt med patienten.

Trots den fortgående utvecklingen av boendestandarden är det inte givet att våra hem, hus eller lägenheter är utformade för att fungera som en vårdplats. Vård i hemmet kan innebära krav på utrymme, standard och tillgänglighet som långt ifrån alla bostäder har. För dem som behöver mycket omsorg och tillsyn, kan det faktum att vården flyttar hem också innebära att hemmet institutionaliseras. Denna upplevelse förstärks av att bostaden kanske måste byggas om för att bättre fungera som vårdplats. Det kan behövas medicinteknisk utrustning och till exempel ett blöjförråd som sammantaget gör att hemmet mer liknar en institution än ett hem.

Behöver man mycket hjälp kan det innebära att personal kommer hem flera gånger per dygn. Kanske det yttersta beviset på att ”mitt hem är inte min borg” längre, är det faktum att man tvingas lämna ifrån sig nycklarna till sin bostad för att vårdpersonalen ska kunna ta sig in utan hjälp. Även om nycklarna i framtiden byts ut mot elektroniska nycklar kanske upplevelsen att detta inte längre är mitt hem består?

Vad blir nästa steg? Kameraövervakning i hemmet? Det har redan tagits upp som en idé i Lycksele där kommunen säger sig vilja ersätta hemtjänstens nattpatruller med kameraövervakning (Västerbottens-Kuriren, 4 mars 2013). Kanske kan man travestera Ivar Lo Johanssons motto från 1950-talets stora debatt i äldrefrågan: ”från vårdhem till hemvård” till att bli något i stil med ”vårdhemmet i hemmet”! När sjukdomen intar hemmet, berörs alla som ”finns där”, det vill säga familjemedlemmar och kretsen av närstående, släkt och vänner. Sjukdomen och vården tränger in hos människor, tar plats, utrymme och energi.

Sjukdomen, eller vad det nu är, ”infekterar” eller påverkar relationerna människor emellan. Hemmet som vårdplats har alltför sällan diskuterats utifrån de anhörigas perspektiv. Konsekvenserna för familjemedlemmarna i denna situation kan bli långtgående när det gäller hälsa, ekonomi och livskvalitet. Hur anhöriga drabbas och hur man tar det, får också återverkningar på den sjukes/funktionshindrades tillstånd och situation och vice versa. All vård och omsorg sker inom ramen av någon form av relation. När vården flyttar in i vardagen får det också stora konsekvenser för vardagslivet och påverkar därmed relationerna människor emellan. Den sjukes situation och behov styr i hög grad hur vardagslivet utspelas; hur man använder tiden, vilken mat man äter, vad man gör på dagarna och umgänget med andra.

Alla som har en närstående som drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning berörs av detta på olika sätt och vis – livet blir inte detsamma som innan. När hemmet blir till en vårdplats, kan det kännas svårt för till exempel en ungdom att bjuda hem klasskompisar, för att man inte vet hur kompisarna reagerar på att man har en sjuk förälder. För den förvärvsarbetande kan det vara svårt att fokusera på arbetet, när ens hustru eller make är sjuk hemma. För den äldre hustrun som tar hand om en demenssjuk make, kan tillsynsuppgiften bli ett heldygnsåtagande, som sliter på den egna hälsan och innebär en social isolering. Den här utvecklingen har naturligtvis inte uppstått över en natt. Och i allt väsentligt finns det ett samhälleligt stöd för denna utveckling.

Givet detta så har scenbytet kommit för att stanna! Man kan säga att det är en både ”lättsåld” och ”lättköpt” politik. Ingen vill väl ligga på sjukhus eller flytta till äldreboende, om man inte behöver. Men med en ofta outtalad förutsättning att man kan få vård och omsorg av god kvalitet i hemmet. Många menar att det är här som den nuvarande politiken misslyckas i att man inte kan garantera säker och god vård i hemmet. I stället har det ansvaret kommit att läggas över på den enskilde och framför allt på familjen och de anhöriga. Det är det som är kärnan i utvecklingen. Vård på institution manifesterar det offentliga ansvaret. När vården flyttas till den enskildes hem, flyttas också en större andel av detta ansvar över på den enskilde och dennes anhöriga.

En drivkraft bakom denna utveckling är den medicinsk-tekniska utvecklingen som leder till nya teknologier för diagnostik, vård och behandling och som ständigt flyttar gränser för vad som är möjligt. Dynamiken i denna utveckling medför också att när den nya teknologin blir standard, ”flyttas” den ut från slutenvård till öppen vård och från specialistnivån till primärvården. Vård och behandling som tidigare krävde slutenvård, kan nu ske i dagvård eller till och med i primärvården. Det betyder att behovet av vårdplatser i sluten vård minskar. Med tanke på den demografiska utvecklingen som innebär att allt fler personer når högre åldrar, kommer behoven av vård och omsorg att öka.

Drivkraften bakom kvarboendepolitiken och avinstitutionaliseringen är främst av ekonomisk natur. Sluten vård eller institutionsvård av alla slag är betydligt mer kostsam än öppen vård och vård i hemmet. Ställt mot kraven på att tillgodose växande behov och anspråk på vård och omsorg, med begränsade resurser är det naturligt att politikinriktningen handlar om vård i hemmet. Men det finns också en gräns när vård i hemmet inte längre är kostnadseffektiv. Just därför måste man vara uppmärksam och kunna ifrågasätta var gränsen går för denna utveckling och när den både blir inhuman och ineffektiv. Har möjligheterna att få sin vård hemma i själva verket kommit att bli ett tvång att ta emot vården i hemmet? Ett uttryck för valfrihet som blir till valtvång? Kvarboendepolitiken inom vården och omsorgen om de äldre har diskuterats och ifrågasatts under många år. Dess utvidgning till en mer allmän hemvårdspolitik måste konsekvensbeskrivas och kritiskt granskas.

Grundproblemet är hur långt det är rimligt att gå när det gäller att flytta över ansvar och arbete på familjen i hemmet. Det gäller inte bara omsorg och tillsyn utan även vård och behandling för både äldre och kroniskt sjuka liksom yngre akut sjuka. I ett samhällsklimat där vi i valfrihetens namn själva förväntas skaffa oss den vård och omsorg vi behöver, innebär detta ytterligare en utarmning av det offentliga ansvaret som drabbar inte minst äldre med stora hjälpbehov och deras anhöriga.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 31 maj 2013 - 11:22 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 2/2013 • Hem – ljuva hem »

 

 

»Vad blir nästa steg? Kamera-övervakning i hemmet? Det har redan tagits upp som en idé i Lycksele där kommunen säger sig vilja ersätta hemtjänstens nattpatruller med kameraövervakning.«

»Har möjligheterna att få sin vård hemma i själva verket kommit att bli ett tvång att ta emot vården i hemmet?«

Loading   Sökning pågår