Bättre kan man inte ha det – en studie av de allra äldstas bemästringsförmåga

av Margareta Ågren, lektor vid institutet för gerontologi, Hälsohögskolan i Jönköping
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


Personer som hade blivit 95 år visade en tacksamhet över sin livssituation som de inte hade uttryckt vid tidigare intervjutillfällen. Nu fanns det inte heller någon uppgivenhet eller förtvivlan, skriver forskaren Margareta Ågren.

Det amerikanska uttrycket ”aging is not for sissies” (åldrandet är inget för veklingar), stämmer in på de allra äldstas livssituation med flera utmaningar som man måste klara av. Flera gerontologiska studier är inriktade på de allra äldstas fysiska, sociala och psykiska förhållanden, men färre har undersökt subjektiva erfarenheter av att hantera svårigheter. Under hela livsloppet använder vi olika bemästringsförmågor som förändras. Utgår man från livsloppsperspektivet i forskning, som den kvalitativa studie jag här beskriver, ses åldrandet som en dynamisk tid som är integrerad med hela livet och äldre personer som aktörer, som både påverkas av och påverkar sin livssituation. Det engelska begreppet coping används ofta i samband med att klara av påfrestningar. Jag använder hellre bemästring eftersom det inte är enkelt för äldre att förstå vad coping betyder och för att det inte går att verbalisera utan omskrivningar. 

För denna presentation om bemästring intervjuades vid tre tillfällen personer som ingick i H 70, det vill säga de gerontologiska och geriatriska populationsstudierna vid Göteborgs universitet. I mitten av 1980-talet intervjuade jag 129 hemmaboende 85-åriga personer samt därefter samma personer vid 92 år (41 personer) och vid 95 år (16 personer). Frågorna, som jag sedan har delat upp i kategorier, handlade huvudsakligen om dagliga livet, självuppfattning, livet förr, kroppen, framtiden och glädjen i livet. Utifrån svaren ställdes flera följdfrågor. Här beskrivs resultatet av den kvalitativa analysen i form av sex kategorier som visar hur man levde, upplevde och bemästrade livet vid 95- års ålder samt de strategier man använde sig av.

Kategori 1. Självförverkligande (två kvinnor). Dessa kvinnor levde nu på äldreboenden och var fullt sysselsatta trots ett stort hjälpbehov. Den ena kvinnan fördjupade sin kristna tro genom andakter och läsning varje dag. Den andra ägnade sig åt att gymnastisera ett par gånger om dagen, vilket var helt nytt. Hon hade alltid avskytt gymnastik och var mycket förvånad att hon nu tyckte om träningen (och att spela poker i terapin). Målet var att bli mer rörlig för att eventuellt flytta till sin lägenhet. Den första kvinnan kände sig trygg och mycket tacksam för all hjälp. Den andra försökte acceptera att hon inte längre kunde bestämma helt över sitt liv och upplevde att hon hade lyckats. ”Det är underbart egentligen att vara 95 år och vara med om vad som händer. Att se liksom hur världen egentligen går lite tillbaka och så går framåt också.” 

Kategori 2. Moget åldrande (en kvinna). Att vara 95 år kändes helt naturligt och som tidigare gick hon långa skogspromenader, trots nedsatt syn. Hon hade inte förändrats med åren, men det kändes sorgligt att inte kunna sy längre, vilket var hennes stora intresse och yrke. Relationen med dottern och hennes familj var mycket nära – de var grannar och träffades dagligen och dottern hjälpte till att sköta trädgården. ”Här är mycket liv och rörelse och barnen, när dom kommer, en får nästan aldrig vara ifred ens utan de kommer och knackar på och öppnar. De är ju lika hemma här som där borta.” 

Kategori 3. Accepterande (en man och två kvinnor). Dessa tre levde hemma (två i egna hus) och det viktiga nu var att sköta hushållsarbetet för att kunna bo kvar. Detta tog mycket tid och energi, även med hjälp. På ”fritiden” följde man nyheterna i tidning och tv och tänkte ofta tillbaka på livet. Vid 92 år var mannen och en av kvinnorna förtvivlade över sin dåvarande situation, men de hade upplevt förändringar och fått ny livslust och energi. ”Jag har en ny lins här och det var ett fantastiskt fint arbete. Jag såg ju inget där förut.… . För snart två år sedan satte de dit den nya och det blev ju ett helt annat liv! Så fenomenalt!”( man). 

Kategori 4. Beroende (en kvinna). Kvinnans syn och hörsel hade försämrats så att hon hade tappat intresset för tv och radio. Hon brukade sitta på en stol i sitt rum, men gick till alla måltiderna med hjälp av gångstöd. Barnen och barnbarnen spelade en avgörande roll nu. Hon oroade sig och led när de var sjuka men gladde sig sedan mycket när de mådde bra. ”Jag får vara glad att jag inte har några plågor, men när jag ser att de mina lider så är det inte roligt. Det är tråkigt att veta att dom är dåliga. Jag tänker att mina flickor och deras barn, det är det enda jag har”. 

Kategori 5. Pragmatiskt accepterande (2 män och 6 kvinnor). Dessa deltagare levde hemma med mycket hjälp eller på äldreboenden. En kvinna hade stora minnessvårigheter men kunde förmedla sina känslor även om svaren inte var helt adekvata. Deltagarna var trötta, vilade mycket och var sällan utomhus. Man använde emellertid olika bemästringsstrategier för att livet skulle kännas bättre. Tonen i intervjuerna var dämpad, men inte uppgiven och om man berättade om problem, lade man till något positivt, som tacksamhet över att livet nu, trots den höga åldern, var ganska bra. ”Jag är faktiskt nöjd och belåten. Jag har sagt det många gånger att det är väl tur att man känner det så pass som man gör. Tänk om det var tvärsom, att en gick och längtade och inte kunde komma nånstans ändå, utan fick vara där en va’.” (kvinna).

Kategori 6. Passivt accepterande (en man). Sedan 92-års intervjun hade denna man flyttat till ett äldreboende och behövde nu hjälp med allt, också matning. Han sov mycket, men berättade om allt han gjorde på dagarna. Snart tillade han dock ”men inte nu”. I intervjun fanns inte någon förtvivlan och han beskrev sig själv som” rätt så seg” och ”envis men snäll.”. ”Jag brukade hänga i, men blir så trött så att jag går och lägger mig. … Nu bryr jag mig inte om det. Men förut var det ju svårt.” 

Vid 85 år använde man aktiva strategier som ritualisering, som innebar att man gjorde allt i hemmet på bestämda tider. Då höll man sig aktiv, hade kontroll över dagen och tiden gick fortare. Vid 92 år var det svårare för deltagarna att se och röra sig, och man använde istället mer kognitiva strategier. Bemästringsstrategierna som man ”tänkte ut” var: Ta en dag i taget, väga för och emot, sänka ambitionerna och tappa intresset. Man kunde också ersätta det som var för svårt att göra med något som gick lättare och var sedan också nöjd med det. 

Intervjuerna vid 95 år skiljer sig mycket från de tidigare genom den tacksamhet över sin livssituation som deltagarna visade. En annan intressant skillnad är att det nu inte fanns någon uppgivenhet eller förtvivlan i intervjuerna. För att hantera svårigheterna vid 95- års ålder var det fortfarande vanligt att ”ta en dag i taget” men det gjordes på ett mer passivt sätt nu. Det viktigaste var ofta att komma igenom dagen och om man levde i nuet och inte tänkte på framtiden, då höll man dessutom tankarna på döden borta. Ordet men användes ofta för att knyta negativa påståenden till mer positiva för att komma fram till ett accepterande. Detta var vanligt både vid 85, 92 och 95 år. I de senaste intervjuerna (95 år) kopplade man negativa uttryck med just tacksamhet och förnöjsamhet över att livet nu trots allt var ganska bra. ”Bättre kan man inte ha det när man är gammal. Här [på äldreboendet] har jag det väldigt bra.” (kvinna). 

Utifrån erfarenheterna av att göra nästan tvåhundra intervjuer under tio år med de allra äldsta, kan jag göra denna sammanfattning:

• De allra flesta har uppskattat att få berätta om sina liv.

• Deltagarna har själva blivit medvetna om sina förmågor att kunna bemästra det svåra i livet.

• Våra bemästringsförmågor verkar förändras även i mycket hög ålder.

• Om man i vård och omsorg blir medveten om äldres bemästringsförmågor kan man också bidra till att de förstärks.

• Det är värdefullt att kunna förmedla att även mycket gamla och sköra personer har förmågor och kan använda sig av strategier för att livet ska bli bättre.

• Det är möjligt att göra kvalitativa longitudinella studier.

• Det är givande att, som forskare, studera något så positivt som de allra äldstas förmågor och inre resurser.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 20 september 2013 - 11:37 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2013 • Gammal är äldst »

 

 

Litteratur:

  • The experience of ageing and advanced old age: a ten-year follow-up. Heikkinen, R-L. (2004). Ageing & Society. 2004; 567-582.
  •  
  • … en dag i taget. En rapport om livet vid 92-års ålder. Ågren, M. (1999). Rapport nr 75. Institutet för gerontologi i Jönköping.  
Loading   Sökning pågår