Inlägg: Den som lever längst vinner

av Lars Andersson, professor i gerontologi, NISAL, Linköpings universitet
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


Boken ”Åldrandets gåta. Vetenskapen som förlänger ditt liv”, har fått stor uppmärksamhet. Professor Lars Andersson som läst journalisten Henrik Ennarts bok har en hel del invändningar.

Vi blir bara friskare. Vi lever allt längre. Detta upprepas ständigt som mantra i olika sammanhang. Att medellivslängden ökar bland befolkningen som helhet råder det inget tvivel om; Statistiska centralbyrån förser oss regelbundet med siffror om detta. När det gäller hälsan är bilden mer komplicerad. Det finns vissa tecken på en positiv hälsoutveckling i främst den tredje åldern (så brukar tiden kallas från det man slutat arbeta, eller åtminstone inte arbetar av nödvändighet, och så länge man i stort sett klarar sig själv) – men också på en försämring i den fjärde åldern (den tid man är beroende av andra för att klara sig eller åtminstone är mycket skröplig). Men bilden är hur som helst splittrad eftersom vissa besvär och symtom minskar, medan andra ökar. Ett långt liv med bästa möjliga hälsa låter lockande och därför välkomnas medicinska framsteg som skulle kunna göra detta möjligt. Men som med det mesta kan ideal när det gäller åldrandet drivas in absurdum eller användas för andra syften. När det gäller talet om att vi blir allt friskare och lever allt längre är det värt att uppmärksamma en ”friskhetsmyt” som spelar de ansvariga för vård och omsorg i händerna. Eftersom vi bara blir friskare behöver äldreomsorgen inte prioriteras. Myten kan även få oss att tro att vi kommer att klara oss ifrån ålderdomens skröplighet.

Det är också värt att uppmärksamma en ”sjukdomsmyt” som gäller åldrandet i sig. Att leva länge är inte liktydigt med att leva med god hälsa, då det inte funnits någon evolutionär selektion för god hälsa i hög ålder. Om ett biomedicinskt perspektiv på åldrande dominerar ligger fokus på kroppen och vad som händer under åldrandet kan uppfattas som ett misslyckande. Men för att ålderdomen ska kunna ses som ett naturligt slut på livet med fullt människovärde måste livet ses som något mer än att kroppsliga funktioner fungerar som de alltid gjort. Dessa spörsmål kommer upp, men på ett naivt och omedvetet sätt, i vad som måste vara årets mest bisarra publikation ”Åldrandets gåta. Vetenskapen som förlänger ditt liv” av journalisten Henrik Ennart. Boken inleds som en rapport från olympiska spelen där länderna tävlar mot varandra i grenen medellivslängd. Henrik Ennart finner att i skatteparadisen är medellivslängden högst, i Monaco till exempel är den 90 år. Men skatteparadisen blir diskvalificerade på grund av doping, det vill säga en alltför välbeställd befolkning, så Japan tar förstås guldet. Sverige är med i tätklungan, dock inte på pallplats.

Därefter följer vad som skulle kunna beskrivas som ett ode till långlivade personer. Det har alltid funnits en fascination för ett Shangri-la bortom bergen där människor lever lyckliga, friska och länge. Åtminstone det senare påstods förr ha varit fallet på några ställen – Hunzadalen i Pakistan, Abchazien i Georgien, och Vilcabamba i Ecuador, men som visat sig vara bluff och båg. Nu gör Henrik Ennart ett stort nummer av några andra områden med långlivade individer, främst Okinawa i norra Japan och Oligastradistriktet på Sardinien, som fått samlingsnamnet ”den blå zonen”. Han hittar även ett svenskt Shangri-La som huvudsakligen utgörs av södra Småland. I det sammanhanget informerar oss Henrik Ennart att dit kom under folkvandringstiden folkslaget vidingarna, okänt varifrån, och bland dessa bångstyriga individer finns i dag osedvanligt många hundraåringar. En av dem, Abrahamsson, klev inte ut genom fönstret, men emigrerade till Chicago och blev nästan 100 år. Som möjliga orsaker till den höga medellivslängden i Smålandsbältet anges gener och stenigt landskap.

Dieter, eller kosthållning, är Henrik Ennarts specialintresse och boken har ett starkt fokus på detta. Det visar sig dock att det inte finns någon större överensstämmelse mellan orterna i den blå zonen vare sig beträffande förläggning av måltiderna eller vad som varit typisk kost. Även kaloriintaget skiljer sig ordentligt åt mellan Okinawa och Sardinien. Ändå ältas matens betydelse för långt liv sida upp och sida ner, samtidigt som männen på Sardinien sägs ha blivit långlivade tack vare familjernas starka och beslutsamma kvinnor… För det speciella med Sardinien, liksom Abchazien i Georgien, är att här sägs männen leva längst. En av många felaktigheter i boken är att det påstås att även i Sverige blev män äldre än kvinnor fram till industrialismen. Men kvinnor i Sverige har alltid blivit äldre än män, åtminstone så långt tillbaka som det går att avläsa med tillförlitlig befolkningsstatistik (1751). På Okinawa sägs en osedvanligt hög andel hundraåringar vara kvinnor (87 procent – i själva verket ungefär samma andel som i Sverige), och en krutgumma som blir intervjuad får stå som modell för hur deras livsstil leder till strålande fysik. Bara i förbigående skymtar det fram att 80–90 procent av de långlivade på Okinawa var sängliggande eller demenssjuka.

Ett exempel på den närsynthet som ständigt återkommer när platser med påstått gamla människor beskrivs är, liksom i denna bok, att där finns en tät sammanhållning i familjen, goda kontakter med vänner och att de äldre är aktiva i lokalsamhället. Det är också ganska fattiga områden där befolkningen även upplevt tider med svält. Problemet är bara, vilket var och en som tänker efter det allra minsta inser, att det finns tusentals platser på jorden som stämmer in på en sådan beskrivning utan att människor för den skull blivit uppseendeväckande gamla. Två faktorer som däremot skulle kunna nämnas är slumpen och lite lagom inavel. En ansenlig del av boken upptas även av biomedicinska experiment med livsförlängning av främst maskar, bananflugor och möss. Förhoppningen är att i framtiden kunna åstadkomma en avsevärd förlängning av livet eller till och med evigt liv hos oss människor. Detta ämne fordrar naturligtvis en betydligt mer seriös behandling än några käcka science fictionartade framtidsvisioner. Efter att ett par kritiska röster väldigt kort fått komma till tals så viftas invändningar bort mot vad som skulle bli följderna av evigt liv. Överbefolkning, till exempel, blir inget problem för man kommer tydligen inte att skaffa fler än två barn. Om så ändå skulle bli fallet kan man lagstifta om barnbegränsning så ökningen av befolkningen påstås därför inte bli extremt stor. Med en något större befolkning kommer det dessutom att finnas fler genier som kommer att hitta på fiffiga lösningar på försörjningskrisen som till exempel att installera gps-navigering i jordbruksmaskiner. En av Ennarts sagesmän kan tänka sig att med ett avsevärt längre liv så kan en del av tiden användas till att resa till någon närbelägen (sic) stjärna. En motsvarande teknikoptimism har väl inte skådats sedan 50-talet.

Finns det, trots alla motsägelsefulla beskrivningar i boken, några pålitliga råd och tips om vad som kan vara bra att tänka på för att i möjligaste mån behålla en god hälsa så länge det går? Det är inte lätt att sålla. Det staplas råd på råd och även här blir resultatet motsägelser. På ena stället rekommenderas till exempel ett glas vin och tre koppar kaffe om dagen, på ett annat ställe att undvika alkohol och kaffe. Det finns naturligtvis inte en enda sanning, men… Henrik Ennart har gjort många intervjuer för boken, men blandningen av seriösa forskare och rena stollar där samtliga refereras med samma goda humör gör att det gäller för läsaren att kunna skilja på rimliga och orimliga påståenden. Det går att komma med hur mycket detaljkritik som helst, men bokens stora problem är den bild av åldrandet som målas upp. Innan vi börjar drömma oss bort till något tänkt Shangri-La där kroppslig perfektion dyrkas finns det en verklighet att ta hand om. Där lever vi i dag och det finns inga tydliga tecken på att den tredje åldern vinner mark på den fjärde ålderns bekostnad (i Henrik Ennarts värld kallad tredje åldern, som hamnar efter fjärde åldern). Och oavsett vilket, är det hela människan som räknas, något som fördunklas av en dyster bild av åldrandet som en sjukdom. Det finns för all del en del matnyttigt (förlåt) att hämta, men boken i sin helhet påminner mest om något von Däniken totat ihop (om någon minns honom). 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 20 september 2013 - 13:45 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2013 • Gammal är äldst »


»Förhoppningen är att i framtiden kunna åstadkomma en avsevärd förlängning av livet eller till och med evigt liv hos oss människor.« 

Loading   Sökning pågår