”Det hinner hända mycket under ett så här långt liv”

av Inger Raune, journalist
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


När Sigrid Thuresson ser tillbaka tycker hon att livet har varit händelserikt och bra. Hon är nästan 102 år när vi träffas en försommardag i Motala. 

 ”Jaha, det blev ännu en dag.” Det är vad Sigrid Thuresson tänker numera när hon vaknar på morgonen. Hon är nästan 102 år gammal och bor sedan två år på Åkervallens äldreboende i Motala. Hon klarar sig själv som man brukar säga; hon går upp och klär sig, går antingen till matsalen för måltiderna eller också äter hon en smörgås inne hos sig. Hennes lilla lägenhet har ett stort fönster som vetter mot försommargrönskan. Hon går inte ut ensam, hon är lite vinglig och vill gärna ha sällskap med någon hon kan stödja sig på. Rollatorn räcker inte alltid till. 

– Jag trivs bra, flickorna är väldigt rara och hjälpsamma. Men jag har väl inte så många att prata med här, säger hon.  

Det är också svårt att höra vad folk säger i matsalen. När det är många som pratar blir det bara surr när man som jag hör dåligt. Hon saknar väninnan som hon bodde granne med före flytten till äldreboendet.

 – Hon skulle flytta samtidigt men här fanns ingen plats för henne, så nu bor hon på andra sidan staden.   

Sigrid säger att hon ligger mest hela dagarna, när hon inte går ut i matsalen till måltiderna. Men måndagarna ser hon fram emot, då är det bingo.

 – Det finns sittgymnastik också men den är jag inte med på. Jag tycker att jag har gymnastiserat tillräckligt i mina dar.  

Hon berättar att hon högt upp i åren var med i en gymnastikgrupp som tränade tre gånger i veckan. Med i samtalet finns även Marja Elf som är en nära släkting. Det är hon som har bakat kaffebrödet och nu fyller hon i när Sigrid har svårt att höra vad jag säger. Sigrid Thuresson är uppväxt på Gotlands norra ostkust. Hennes dröm var att bli handarbetslärarinna. Det var också meningen, men under en stortvätt när hon var barn var det något som hände. Hon förlorade en muskel i högerhanden och med den också yrkesvalet.

 – Jag kan ju inte ens plocka upp en knappnål, så där försvann den drömmen. 

 Hon berättar om sin barndom vid kalkbrottet och alla tyska båtar som kom för att lasta kalksten till uppbyggnaden av Tyskland efter första världskriget. Hennes minne är det inget fel på. Hon minns namn och detaljer utan problem, både från förr och modernare tid. Hon har just fått ett barnbarns barnbarn som också ska heta Sigrid. Hon har även en syster i Stockholm som är 95 år och som hon ofta pratar med i telefon. 

– Ibland flera gånger om dagen om det är något man kommer ihåg.  

Har Sigrid Thuresson själv någon idé om varför hon har blivit så här gammal? Det beror nog på farmors gener, säger hon. Hon dog på 1920 -talet och var då en bra bit över 80 år.

– Styrkan att klara av svårigheter har jag nog fått från pappa, men sinnet har jag ärvt efter mamma – hon var inte så sträng utan lite sprallig och hade glimten i ögat. 

Farmor och pappa är två personer hon skulle bjuda in till ett imaginärt middagsbord. Idén har hon fått från tv där kändisar bjuder in osynliga gäster till ett dukat bord. 

– Jag skulle vilja fråga farmor hur det var efter det att farfar dog. Då var pappa endast ett år gammal. Hon blev ensam med en stor gård att ta hand om. Jag kommer ihåg farmor som sträng och bestämd. Och jag skulle vilja fråga pappa hur han hade det som barn med en så sträng mamma.

 De två övriga runt bordet skulle bli den omtyckte Martin Lönnebo (f.d. biskop i Linköpings stift) och Martin Luther King. 

– Jag skulle också vilja bjuda in Gud. Då skulle jag fråga honom: Om han nu kunde skapa världen på sex dygn hur kan han då låta världen se ut som den gör nu med alla barn som svälter och dör?

Fast egentligen tror hon inte att Gud finns – för då skulle världen se annorlunda ut, säger hon. När hon ser tillbaka tycker hon att livet har varit händelserikt och bra. 

– Det hinner ju hända mycket under ett så här långt liv.

 – Det jag gärna tänker på var när jag gick i realskolan i Slite och var så där småkär i en pojke i skolan. När jag gick förbi honom vid morgonbönen tog han tag i mina händer, sedan var man ju lycklig hela den dagen.  

Sigrid Thuresson säger att hon hade en lycklig barndom och minnen från den tiden kommer ofta på kvällen innan hon ska sova. Hon tänker på alla husdjur de hade och förstås när hon mötte sin blivande man på dansbanan.

 – Han var en riktig dansör och pappa tyckte det var en artig pojke, säger hon. 

 De allra flesta minnen är ljusa och roliga men hon nämner ett mörkt minne. Hennes äldste son dog för ett antal år sedan. Han var fullvuxen men lika fullt hennes barn.

 – Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en, säger hon och tittar ner på sina smala vackra händer.

 I slutet av vårt samtal ser Sigrid Thuresson trött ut, och det säger hon att hon är för jämnan.

 – Jag tänker nog varje kväll att det vore skönt att inte vakna i morgon. Jag känner mig trött. Men det är väl kanske den långa vintern när jag inte har kommit ut. Det blir nog bättre nu när det ska bli sommar då vi sitter ute och den snälla personalen kommer och serverar kaffe.

Innan jag går frågar Sigrid Thuresson när det här numret ska komma. I slutet av september svarar jag – och då har du ju fyllt 102 år.

– Jaså, säger hon och skrattar. Ja så långt framåt tittar jag inte. 

PS. Sigrid Thuresson avled i slutet av juli, några veckor innan hon skulle fylla 102 år.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 20 september 2013 - 11:24 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2013 • Gammal är äldst »

 
»Styrkan att klara av svårigheter har jag nog fått från pappa, men sinnet har jag ärvt efter mamma.«

Loading   Sökning pågår